Foto:
Anna Drvnik
Alessandro Cortini och Orphan Ann var en utomkroppslig upplevelse

Den mörka klubben Dark Park och dess knivskarpa bokare bjöd in albumaktuella Alessandro Cortini och duon Orphan Ann till Slaktkyrkan i onsdags.

Berlinbaserade Alessandro Cortini från Nine Inch Nails har under de senaste åren släppt ambient elektronisk musik under eget namn och etablerat sig som en legend inom synth och ingenjörskonst. Nu är han aktuell med albumet ”VOLUME MASSIMO” som han spelar live på Slaktkyrkan i Stockholm. Samma kväll spelar även duon Orphan Ann, som består av Sofia Al Rammal Sturdza och Anja Enerud, och gör mörk synth/drone. I början av året släppte de albumet ”The Practice Of Surrender” genom skivbolaget Moloton.

Orphan Ann går ut på scenen, och i högtalarna susar ett konstant brus. Det är tyst och jag får en känsla av att bruset, tystnaden, publikens viskande är en del av föreställningen. Sofia och Anja trycker lite på musikutrustningen som står stabilt på ett högt bord i mitten av scenen. När jag tror de ska börja går de av scenen med bestämda steg, som ekar ut i den stora benvita Slaktkyrkan inför sittande publik.

Orphan Ann. Foto: Anna Drvnik
Deras musik marscherar fram likt en dödsmarsch och basen arbetar sig in i mitt undermedvetna, det är som att jag själv inte längre är närvarande, min kropp har blivit ett skal och min själ har förenat sig med ljudet, som en utomkroppslig upplevelse.

De kommer tillbaka och börjar med en mörk, och av basen bröstvibrerande, poesi om november. Det är svårt att uppfatta orden, men på något sätt känner jag hur de talar till mig. Deras musik marscherar fram likt en dödsmarsch och basen arbetar sig in i mitt undermedvetna, det är som att jag själv inte längre är närvarande, min kropp har blivit ett skal och min själ har förenat sig med ljudet, som en utomkroppslig upplevelse. När Sofia står rakt och ropar ut i mikrofonen och Anja styr lugnt och metodiskt tekniken, blir Orphan Anns främträdande som en musikalisk konstinstallation.

Orphan Ann. Foto: Anna Drvnik

Det är något väldigt befriande med instrumental musik, som en kontrast till flöden och hashtaggar som river en i ögonen hela dagarna. Musiken blir som ett kanal för att lyssna på sina inre tankar, istället för att få ord och tankar planterade i huvudet. Det är väldigt renande.

Tillsammans blir det en filmisk musikupplevelse, vilket ger en helt ny rymd och dramatik jämfört med att lyssna på enbart plattan. Som att musiken får ett ansikte, något som går att se.

Alessandro Cortini går på, och i publiken finns både NIN-fans och de som nyligen upptäckt Alessandro Cortini som soloartist och ljudkonstnär. Alessandro börjar med ”AMORE AMARO”, en av mina favoriter från senaste plattan och jag förstår fort att videon bakom Cortini inte är någon random video för att det ser snyggt ut, utan extremt välarbetad. Varje scen och varje ton i frekvensspektrat är väl genomtänkt och där av en anledning. Tillsammans blir det en filmisk musikupplevelse, vilket ger en helt ny rymd och dramatik jämfört med att lyssna på enbart plattan. Som att musiken får ett ansikte, något som går att se.

Alessandro Cortini. Foto: Anna Drvnik

Mitt under spelningen börjar plötsligt, vad jag tror är en cittra (i låten "MOMENTI"), spela och jag känner närvaron av levande gator i Östeuropa. Det är intensivt och avslutas med något av de finaste ljud jag någonsin hört, som skjuter rakt in i bröstet. Som ljudet av en klocka som tar en tillbaka från en djup meditation.

Alessandro använder samma stabila bord för sin utrustning som Orphan Ann och spelningen är väldigt intim, som att få ett privat uppträdande i hans hem. Cortini brukar inte spela äldre låtar under sina framträdanden, utan fokuserar enbart på det nya – som en egen organism, och väl genomtänkt snarare än improviserat.

Alessandro Cortini. Foto: Anna Drvnik

När ”BATTICUORE” börjar ökar både ljudvolymen och min kroppstemperatur av Nebuchadnezzar och basen som går genom kroppen. I slutet av ”BATTICUORE” klappar en man på videon händer, bakom Alessandro i takt till musiken, som en bekräftelse på hur genomarbetat allt är; varje scen, varje ton och varje millimeter som Alessandro skruvar på rattarna. ”BATTICUORE” får mig också att tänka på hur mycket jag gillar när elgitarrer delikat används inom drone och ambient musik.

Konserten avslutas tydligt av att Alessandro sträcker sin ena arm rakt upp i luften, tackar diskret publiken och går av och på skärmen visas credits till alla som har varit med och producerat videorna.

Scenen släcks ner och det tonar ut till bland annat Abul Mogard”Half Light of Dawn” och Caterina Barbieri ”Fantas”.

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa