I helgen gick den tjugonde Popagandafestivalen av stapeln. En av fredagskvällens bästa konserter blev Alex Camerons. Med tragikomiska låttexter och svängig saxofon fick Cameron hela rummet att sjunga och gunga.
Alex Cameron kliver ut på Popagandas stora scen iförd en löst sittande svart kavaj med ett tajt leopardmönstrat linne under, i stil med vad någon av misfit-karaktärerna i hans låtar skulle kunna ha på sig. Stockholm är en av städerna där han har flest lyssnare och det är tydligt att han är publiken kär när applåder smattrar och ett tjoande utbrister vid hans entré. Cameron har spelat i Sverige flera gånger, senast i våras på Berns då den nya plattan “Oxy music” nyligen släppts. Då spelade han inte många av de nya låtarna men de han körde funkade fint, lite som en snygg kostym direkt från butikshyllan. Men nu när han hunnit uppträda några varv med Oxy-låtarna, som “Sara Jo” och “K hole”, sitter de som om han lämnat in samma kostym till skräddaren: som en fullkomlig smäck!
Rummet börjar koka ju mer publiken dansar och kavajen åker av. En av Camerons mest populära låtar är duetten “Stranger’s kiss” som han spelat in ihop med Angel Olsen. Nu steppar keyboard-musikern in och sjunger Olsens rader. Låten blir en av konsertens höjdpunkter då allsången peakar i ett underbart skrål.
Dansrörelserna från Cameron är som ett konkavt och konvext växelspel, lite Bowie/Jaggeresquet med den långsmala kroppen och poppande höfterna. Hela hans uttryck, ihop med den glättiga saxofonen som dyker upp på vissa låtar, är en blinkning till äldre popmusik, och det tjänar musiken att låta de mörka teman han sjunger om möta en lättsam förpackning.
Låttexterna är som tragikomiska noveller, ofta om män som kämpar i motvind med sin toxiska maskulinitet, eller människor vars socioekonomiska livpusselbitar inte passar in i samhällsformen. Det är framförallt den komiska aspekten som är närvarande när Popagandapubliken sjunger med – det går att känna den kollektiva serotoninnivån rusigt stiga när låtar som "Divorce" och "Marlon Brando" får rummet att sjunga och gunga. Publiken har otroligt roligt när konserten når sitt crescendo och Alex Camerons varma röst sjunger “Tell me something baby, tell me I ain't fine, I feel like Marlon Brando circa 1999”.
