Kön ringlar sig längs Pusterviks fasad. Den ljumma försommarkvällen får inte Järntorget och de ljusgröna trädkronorna på Norra Allégatan att se tråkigare ut direkt. Det bubblar av förväntan, och det råder inga tvivel om att det är iallafall halva Göteborgs favoritband, Terra, som ska spela ikväll.
Inne i lokalen har supportakten Fägring satt igång. De har en enkel men pricksäker triouppsättning som gör deras många bra låtar rättvisa. ”Odödligt och enkelt” säger de om sin egen musik, och jag är beredd att hålla med. Även om Fägring släppte sina första låtar i år så är det tydligt att de redan vet hur de ska ta hand om ett fullsmockat Pustervik.
Efter en smärtsamt lång paus är det dags för Terra att gå upp på scen. Med sig har de också Alma Westerlund från Beverly Kills på synth och Samuel Järpvik på bas. Första låten blir Kackerlacka, och en kollektiv eufori bryter ut i publiken. En helt perfekt startlåt som sätter premisserna för konserten. Golvet blir kladdigare och stämningen bara bättre ju längre kvällen går. Några låtar in tillkännager sångaren Karl att det är dags för en gammal Terraklassiker. Jag anar att det är hipsterfavoriten 7 blommor de ska spela, och så blir det. Det är en doldis från Terras första skiva Terrarism som gör sig otroligt bra live. Nu kokar Pustervik, och det är bara början. Därefter langar Terra ut låtar på löpande band som alla tas emot som en gåva från ovan av publikhavet. Svarta lådan, Alla förlorar, Aldrig bli mig själv, Tack och förlåt med flera.
När alla trodde att höjdpunkten var nådd kommer favoriten Ingenting om dig, och konserten avslutas med nådastöten Levande. Om jag bara fick välja en låt att lyssna på resten av livet så skulle Levande definitivt vara en av kandidaterna. Det går inte att värja sig mot den. Varken texten om det brinnande ungdomshjärtat eller den storslagna instrumenteringen. Och den är inte sämre live. Hela Pustervik når konsert-nirvana en stund, och när låten är slut lägger sig en tät stämning i lokalen. Svettiga, trötta och lyckliga människor strömmar ut för att ta luft, och majkvällen fortsätter in i andra andningen.
Terra har alltid känts som min hemliga lilla guldgruva. Hittills när någon frågat vad jag lyssnar på och jag sagt ”Terra”, har jag för det mesta fått en fågelholk-aktig blick som svar. Men den tiden kommer nog aldrig tillbaka. Efter fredagens spelning får jag känslan av att det här bara är början för bandet. För några veckor sedan släppte de singeln Sällsynt, som presenterade en ny sida av deras musik med ett mer producerat sound. Jag hoppas och vågar tro på mer Terra-musik inom kort!
