Foto:
Luger
Berns kommer aldrig bli sig likt igen
Första gången jag såg Hurula var på Storsjöyran i Östersund. Vi satt i baren på Clarion Hotel och drack öl då klockan slog 23 och Hurula skulle gå på. Vi svepte ölen och sprang ner mot scenen och hörde på håll att de hade börjat spela ”Ont som jag”. Vi närmade oss scenen, fulla av adrenalin och alkohol och blev tillsammans med publiken hypnotiserade av Robert Hurulas sylvassa röst.

Hypnosen höll i sig och efter att ha knarkat Klass-skivan senaste veckorna står jag i kön till Berns. Det är en tydlig dissonans mellan Hurula och Berns. Ett något obekvämt scenval.

Det är en tydlig dissonans mellan Hurula och Berns. Ett något obekvämt scenval.

Vi går in i lokalen där vi möts av personal som ropar och slussar oss som boskap ner i garderoben för att hänga av oss jackorna. Efter en stund står jag äntligen vid scenen med en Heineken på plastflaska. Jag känner igen många ansikten från tidigare konserter och de trognaste sitter sedvanligt längst fram och väntar.

Musiken som strömmar ut ur högtalarna börjar mer och mer övergå till rundgång och ett mörker börjar lägga sig som ett täcke över hela den majestätiska salongen på Berns. Det känns som att hela lokalen snart ska explodera av ljudvågor på ett punkigt Hurula vis. Riktigt så euforiskt blir det inte men Hurula öppnar starkt med ”Bara i Bandhagen i ibland”, som är en av mina favoriter från senaste skivan.


Bandet består av Jonas Teglund, som utan att röra en min kan få hela publikhavet att darra och Manuela Iwansson som får våra bröst att mullra av hennes basslingor. Även om jag saknar både Jonna Löfgren och Anton Collinder på scen så gör trummisen, Hugo Molke Mortensen och gitarristen/keyboardisten Billy Cervin ett lysande jobb och Hurulas sound blir helt.

Hurula inleder med att köra några låtar från senaste skivan och det är först när bandet börjar spela "Varje Ensam Natt" då det börjar på allvar. Det märks att Hurula har övat hela livet för denna stunden. Han är knivskarp och texterna skriker han ut så att de för alltid ärrar våra hjärtan.

Han är knivskarp och texterna skriker han ut så att de för alltid ärrar våra hjärtan

Under ”Om jag tänker alls” vänder sig Jonas Teglund äntligen om och börjar sin duell med gitarrförstärkaren. Musiken och rundgången blir mer och mer intensiv och till slut går Hurula av scenen. Bandet fortsätter att spela och allteftersom går en efter en av bandmedlemmarna av scenen. Sist kvar är står Teglund som ställer elgitarren och låter rundgången fylla Berns lokaler samtidigt som han försvinner bakom scenen.

Efter några minuter när rundgången är helt ostoppbar kommer Hurula in och kör en naken version av ”Innan Ljuset” som tonar ut i ett stråkliknande och drömskt ljud från elgitarrerna.


Nu finns det ingen återvändo. Berns kommer aldrig bli sig likt igen.

Tack Hurula, bandet och publiken.

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa