Det är en mörk och kall fredag i februari, men Pipeline är varmt, och en förväntansfull energi fyller lokalen samtidigt som publiken vaggas in i en drömsk och förtrollande ljudbild.

Från förband till Nick Cave, spelningar i fullsatta kyrkor och framträdande på Nobelfesten till en intim rockklubb som Pipeline gör detta till en spelning jag inte vill missa, ett exempel på musik som inte kan, eller bör, placeras i ett fack.

När Anna von Hausswolff går på scenen manar hon, som ett väsen, in våra psyken till hennes mystiska och sagolika värld.

När Anna von Hausswolff går på scenen manar hon, som ett väsen, in våra psyken till hennes mystiska och sagolika värld. Hennes vackra och melankoliska stämma sveper in oss i en illusion av dimma och dunkel, för att i nästa stund kasta ut oss i ljust hopp.

Från viskningar och glädjetjut i falsett spricker rösten ut i ett kraftfullt vrål, smälter samman med musiken tills det inte längre går att höra vad som är vad. Anna och bandet rör sig i trans, andas musiken. För varje öronbedövande slag trummisen slår, sjunker jag längre ner i det djupt meditativa tillstånd man hamnar i av musik som känns. Ljudupplevelsen är total och berör mig i grunden, en känsla av att allt är ett, och ett hopp om människans och naturens urkraft.

Anna dansar och headbangar, försvinner bakom orgeln för att sedan uppenbara sig i publiken, bereder en väg för sig själv genom folkmängden som backar undan, hon skapar magi med sin expressiva röst.

”Det är sista gången vi kommer att spela ihop på ett tag, så det betyder något.”

Det är en konstnärlig musikupplevelse utöver det vanliga, en ritual som går från vackert till mörkt, från naturligt till onaturligt, mest känns The Truth, The Glow, The Fall. Anna von Hausswolff avslutar med att säga: ”Det är sista gången vi kommer att spela ihop på ett tag, så det betyder något.”

Det har hon verkligen visat genom sin närvaro och sitt fria sätt, jag lämnar lokalen och känner mig levande och renad.

‍