Foto:
Fredrik Stål
Festivalglöd med Jelly Crystal, Esther och Dolce i Vinterviken

Ett slutsålt Vinterviken Sunset Session dag 2 bjöd på både mäktigt groove och skir enkelhet i kraft av Jelly Crystal, Esther och Dolce.   

Aiva arrangerar Vinterviken Sunset Session för andra gången i form av en tvådagars minifestival nu i augusti 2021. Jag hade gärna dykt upp även på fredagen och sett Wildheart och Kasino, men Jelly Crystal, Esther och Dolce på lördagen kändes också ytterst lyxigt!

Vinterviken i augusti är en närmast John Bauersk festivalplats med övervuxen prunkande grönska och trädgårdskonst omsluten av mörk skog. Hjärtat bultar fortare på väg dit när basen pumpar genom lövverken och de kulörta lyktorna och avspärrningarna signalerar festivalområde. Att vi behöver sitta ner verkar mer som en feature än något betungande för de glada sällskap som flockas kring träborden.

Jelly Crystal (Filip Johnsson) byter plats med Robin Eveborn på klaviatur och spelar med frusna fingrar "Where's the Starman". Foto: Fredrik Stål www.poxen.se


Vid baren stöter jag ihop med Jelly Crystal (Filip Johnsson) och byter några ord om spelningstorkan under pandemin och hur sommaren varit.

- “Jag är så peppad. Nu i sommar har jag hunnit spela på PLX och Nefertiti men innan dess var det väldigt länge sen. Så härligt att äntligen få köra live igen”, säger Filip som är kvällens öppningsakt. 

Jag trodde verkligen att jag var på Vinterviken för det hette Vinterviksfestivalen. Men jag var hos grannen haha. Det var första gången jag gigade. Jag körde EN låt.

- “Men Vinterviken har jag aldrig spelat på… Jo förresten, min allra första spelning var faktiskt här borta på ett bastutak! Jag trodde verkligen att jag var på Vinterviken för det hette Vinterviksfestivalen. Men jag var hos grannen haha. Det var första gången jag gigade. Jag körde EN låt. Även Dolce spelade där tror jag året efter”. 

Jelly Crystal är aktuell med nytt skivsläpp i slutet av september (2021). Foto: Fredrik Stål www.poxen.se

Jag är en av många som upptäckt och hänförts av Jelly Crystal röst, scenpersona och den intrikata och närmast tidlösa musik han gör. (50, 60, 70-tal möter futuristisk pop.) Det är smooth, groovigt och skruvat. Jelly Crystal har släppt tre singlar från kommande albumet “Freak Show” och vi återkommer med en längre intervju i samband med det skivsläppet den 24e september.

Solen bryter igenom molnen just när Jelly Crystal kliver upp på scen. Han öppnar med svängiga relativt nysläppta singeln “Never Met a Cloud That I didn't Like” och sen följer ett generöst set med låtar både från tidigare skivor och kommande albumet. På nya “Kojak”, dyker Esther upp och supportar på tambourine. (Esther medverkar även på kommande skivans titelspår får jag veta.) 

Fullt band på scen när Jelly Crystal öppnar Vinterviken Sunset Session dag 2. Jesper Hättander på trummor, Robin Eveborn på keys, Marcus Lindblom, gitarr och Gabriel von Essen på bas. Foto: Fredrik Stål www.poxen.se


När jag tidigare sett Jelly Crystal har det varit med en mindre stepup med tre personer på scen. Nu har han ett fulltaligt och kompetent band med sig som levererar mycket mer av den progressiva touchen i hans musik. 

Och med hans gängliga gestalt insvept i scenrök upplever man sig stundtals förflyttad till ett annat sekel.

Rösten och hur han levererar sången förtjänar ett extra ord. Jelly Crystals rör sig ohämmat mellan falsett och fyllig baston med en självklarhet som är närmast oemotståndlig. Mäktigheten i rösten skänker en extra tidlöshet till musiken. Och med hans gängliga gestalt insvept i scenrök upplever man sig stundtals förflyttad till ett annat sekel.

Fan va kallt det är!”, utbrister Jelly Crystal mer än en gång, men verkar ändå vara på gott scenhumör och drar en historia om hur han fått komplimanger för sina snygga knäskålar under PLX (troligen lite varmare på scen då). Vi får höra “Starman”, “White Lies” och "Now Awake", en avslutande mäktig låt från ett tidigare släpp, innan han och bandet kliver av. Sammanfattningsvis en artist att hålla ögonen på.

Esther (Ester Lennstrand) trollbinder med sval scenpersona. Foto: Fredrik Stål www.poxen.se
Hennes genomförda scenuttryck förstärker också det twistade drömska i musiken. För mig är hon en indiescenens Greta Garbo

Nästa upp är Esther - även hon med artistisk integritet och självklar star quality. Oklanderlig musikaliskt uttrycker hon en helt egen ton i musiken. Hennes genomförda scenuttryck förstärker också det twistade drömska i musiken. För mig är hon en indiescenens Greta Garbo.  Och fast uttrycket är svalt så öppnar hon skämtsamt: “Jag är Esther och spelar tambourine med Jelly Crystal”.

Esther på sång och xylofon kompas av Wilma Wall på trummor (hon har även trummat bl a för Junior Bille, Klara Keller och Donika Nimani) och den settingen funkar verkligen fint för att lyfta kärnan i Esthers låtar.

Esther och Wilma Wall på trummor. Foto: Fredrik Stål www.poxen.se

Esther spelar några äldre fina låtar t ex "Kvällsgäst" som jag personligen missat, och sen såklart sina starka spår från senaste albumet Sleeping With A Parachute (som vann pop-priset i årets Manifestgala), t ex “Danger Stranger” och “Meeting Place” och avslutar med titelspåret “Sleeping With A Parachute”. Det är stabilt, egensinnigt och drömskt.  Esther lyckas till och med spilla öl över sig med någon slags självklar stil innan hon går av.  

Dolche (Anna Levander och Leopold Nilsson) har även spelat dag 1 och avslutar finstämt och nedtonat festivaldag två. Foto: Fredrik Stål www.poxen.se


Både textmässiga och tonala hookar gör att de nedtonade låtarna växer sig väldiga över tid. Som en trygg och vacker vänskap.

Det fuktiga augustimörkret har nu fått publiken att trycka sig allt närmare varann och insvepta i filtar välkomnar man kvällens sista akt, Umeåduon Dolce (Anna Levander och Leopold Nilsson).

Musikaliskt har vi nu rört oss från komplexitet till enkelhet. Och Dolces avskalade nutidsvisor passar otvivelaktigt väldigt bra nu när när kvällen kantrar över i natt och nostalgin ruvar bakom trädstammarna. 

Dolces Anna Levanders röst bär vackert genom sensommarkvällen. Foto: Fredrik Stål www.poxen.se

Anna Levander är ännu en stark vokalist med en djup närmast Zetterlundsk ton. Låtarna innehåller sirliga melodier och osentimentala berättelser ur livet. Både textmässiga och tonala hookar gör att de nedtonade låtarna växer sig väldiga över tid. Som en trygg och vacker vänskap. Dolces senaste albumet “Ur Aska” handlar om att börja om igen och det gör också Anna Levander när inte låten “Alltjämt” blir som hon tänkt (den startas om till publikens jubel).  Det skapas en avslappnad stämning och nästan känslan av hemmakonsert.

Vi får bl a höra “Tommy Tommy” och avslutande  bejublad “Skyll dig själv” (med textstöd från mobilen). Många ropar “En gång till!” innan Dolce går av scen. Vi vandrar lycksaligt hem i augustimörkret efter en riktigt fin festivalupplevelse och med nyuppväckt hopp om många, många liveupplevelser framöver.


No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa