Foto:
Kristofer Hedlund
Kite på Operan: 360-graders magisk perfektion!

En av årets mest hypeade spelningar kantad av kö-ångest, kraschade biljettservrar och bråk på kultursidorna lyckades infria de galet högt ställda förväntningarna. Savant var på Operan och bländades av en sensoriskt fulländad spelning.

Sällan har man klivit in på Operan och sett så många lyckliga flin som i foajén denna novemberfredag. Att få tag på en Kite-biljett tycktes ett tag fullständigt ouppnåeligt och många tusen blev utan trots adderad extrakonsert. Och de svettiga timmarna i kö-lotteriet syns där i våra blickar. Vi har fått jobba för våra biljetter. Och någonstans i vimlet vet vi att hen går runt incognito – personen som plikttroget och med obegriplig omtanke svarade på alla inlägg på Operans Facebook dom där biljettdagarna. Själva vägen till spelningen var kort sagt ett drama i sig. 

Foto: Kristofer Hedlund
Jag har funderat en hel del på vad som skiljer en Kite-konsert från andra mäktiga live-upplevelser. Och jag tror det är att de lyckas leverera sensorisk overload med bibehållen intimitet. Det handlar alltid om att låta känslorna och musiken få utrymme - och aldrig om att ta plats som artister.

Kite har medvetet valt att fördjupa sig i formatet “live”.  Och lyckats på ett sätt som väldigt få andra band gjort. (En del av fansen går till och med bara på spelningarna och skippar plattorna helt.) 

Jag har funderat en hel del på vad som skiljer en Kite-konsert från andra mäktiga live-upplevelser. Och jag tror det är att de lyckas leverera sensorisk overload med bibehållen intimitet. Det handlar alltid om att låta känslorna och musiken få utrymme – och aldrig om att ta plats som artister. Men det bygger såklart på att musiken håller för den exponeringen.

Och det gör den. Kite är för det första utmärkta låtskrivare. Som dessutom klarar att arbeta med volatila synt-ingredienser utan att resultatet blir för grällt. Låtarrangemangen må vara episkt storslagna, men uttrycket är ändå alltid väl avvägt, virtuost och ...hm... adekvat är den torra term som dyker upp. Det finns en ödmjuk ärlighet i musiken, i harmonierna, i Nicklas Stenemos sätt att leverera melodier och text och i att man kan smaka svetten det kostat att jobba fram den där balansen i ljudbild och arr. Och oavsett maffigheten i respektive ljuddräkt har varje låt en bibehållen backbone av både poetisk enkelhet och punk. 

Foto: Viktor Wallström


Nicklas röst är sedan länge på min all time high-lista för bedriften att leverera maximal känslosamhet och dramatik utan tillstymmelse till självupphöjande poser. Och i en så väl tilltagen scen (speciellt i djupled) som Kungliga Operan så försvinner Nicklas och Christian "Kitte" Berg också lite i scenografin. Men det är ju helt i linje med att musiken är huvudperson snarare än artisten.

Nicklas och Kitte bär var sin del av en rutig kostym (Nicklas kavajen och Kitte byxorna) i kombination med Adidasbrallor och träskor på Nicklas. Fint integrerade stilmässigt i operamiljön alltså.

Scenen har flera rörliga nivåer och är utsmyckad med rekvisita á la tröstlöst kontor: en enorm kopiator till vänster, en rad kontorsslavar bakom tjockskärmar från 90-talet, en ensam fikus-liknande grön växt i kruka och en dokumentförstörare heroiskt hanterad av en av körtjejerna i scenens högerkant.

Foto: Viktor Wallström


Projektionerna omsluter scenen i flera plan, både på ett nät spänt i förgrunden och i bakgrunden, vilket ihop med det geniala och subtila ljuset skapar en mäktig filmisk backdrop till musiken. Delar ur Kungliga Hovkapellet sitter bakom huvudscenen och glider upp på en plattform när de orkestrala inslagen ska hamna i förgrunden.

Föreställningen inleds med en projicerad förhörsliknande dialog och två ensamma glödlampor. Ett naket obehag och associationer till 1900-talets mörkare epoker. Bildmässigt kastas vi fram och åter i ett ospecifikt tidstillstånd genom konserten.

Jag tänker på den suggestiva föreställningen av 1900Orionteatern, och även på Fever RayCirkus för några år sen (en en design- och scenografisk fullträff med grön vibrerande laser i kombination med ett gytter av nedtonade mysvarma hemmalampskärmar). Eloge till Andreas Nilsson som står för ljud, projiceringar och scenografi för Kite-spelningen. Han har en stor del i den suggestiva magin vi bjuds på denna kväll.

Och ska man ge sig på att skapa en show på en nationalscen som Operan för en 2000-mannapublik med löjligt högt ställda förväntningar som bokstavligen gått genom eld för sina biljetter - då måste man tokjobba igenom allt! Och resultatet är 360 graders magi för alla sinnen!
Foto: Kristofer Hedlund


Att mixa in klassiska delar i Kites elektroniska låtpaket skulle kunna bli (som Kitte sagt i en intervju) “ lite lökigt”, men integrationen sitter som en smäck genom hela konserten. Aldrig för mycket av “orkesterdrama” och alltid sömlöst naturligt inflätat i låtarna. Livestråkarna är ofta direkt gåshudsframkallande och slagverkssektionen en naturlig förstärkning av dramatiken. Det är naturligtvis ingen slump att det funkar så bra utan välinvesterat, troligtvis tokhårt arbete av Kite tillsammans med tonsättaren Jonas Valfridsson (som också dirigerar) och kompositören Jukka Rintamäki.

Och ska man ge sig på att skapa en show på en nationalscen som Operan för en 2000-mannapublik med löjligt högt ställda förväntningar som bokstavligen gått genom eld för sina biljetter - då måste man tokjobba igenom allt! Och resultatet är 360 graders magi för alla sinnen!

Det är nästan omöjligt att välja ut någon höjdpunkt då hela spelningen var ett crescendo i skönhetsupplevelser. Kanske är det när blott 22-årige Carl Vallin (Kungliga Hovkapellets konsertmästare) spelade violin-introt till "Hills" medan plattformen med alla klassiska musiker sakta stiger mot taket dränkt i guldrött ljus. Eller en av favoriterna – mäktiga "Up for Life" som framförs i svepande lasergrönt ljus och svävande cirklar som ödesmättande döda planeter över scenen.

Foto: Kristofer Hedlund


Det blir inget extranummer och ingen "Jonny Boy" trots stående ovationer från operapubliken och på något sätt köper vi det. Ödmjukhet och respekt fortsätter att råda inför de som ska in och se sena föreställningen. Precis som i eventflödet inför spelningen där merparten säljer sina överblivna biljetter till inköpspris trots att många säkert skulle betala minst det dubbla.

En stor upplevelse för mig är då man instinktivt projicerar sina egna tankar och känslor i musiken. Att musiken tycks inmixad i hjärnan och kroppen. Och där under Kitespelning på Operan blir allt sådär stort. En stark känsla av att musiken och Andreas Nilssons visuals är en spegling av samtiden. Här och nu. Början på ett oklart 20-tal på tilt in i framtidens lutande plan. Skönheten i bräckligheten. Alla samtida hot, obevekliga händelsekedjor och vår oförmåga att fatta vettiga beslut medan klockan tickar. Och mitt i det där vi känslosprakande små människor i naiv lycka över att existera.  

Sammanfattningsvis är KiteOperan det vackraste jag sett. Och jag går därifrån med bultande hjärta och ännu lite större övertygelse att oavsett frågan är nog fan musik svaret.

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa