När jag får släppa allting säger hjärnan ”Mmm”

Nadja Evelina gjorde stor entré i den svenska musiksfären när hon 2016 släppte singeln "Finast utan filter", efter det har hon släppt flera singlar och gjort samarbeten med både Jonas Lundquist och Karakou. Nu är hon aktuell med debutalbumet "Vi?", och i samband med det fick jag möjligheten att ta en fika med henne och prata kring albumet och hennes musik.

‍

Jag sitter på Il caffe på Södermannagatan och några minuter över 10 kommer Nadja Evelina in. Hela rummets energi lyfter när hon kommer in, smått stressad i ett par svarta solglasögon och en blå jeansjacka hon hittat i sin pappas garderob. Vi går fram till disken och Nadja, som tidigare jobbat i en te-butik, beställer vant en Club-Mate, ett slags tea med kolsyra.

För snart 10 år sedan satt Nadja i en kyrka och spelade "Shoreline", den 3e maj släpper hon sitt debutalbum ”Vi?”.

— "Vi?" är en relationshistoria som fokuserar ganska mycket på slutet av en relation, och den processen. Det utspelar sig mycket, i alla fall i början av skivan, ur ett underläge, och har skrivit den under ett par år.

Nadja har på sig en t-shirt illustrerande en skrikande wrestlingbrottare. Den skrikande mannen blir en fin symbol för Nadjas poppiga och känsloladdade musik. I bakgrunden spelas ”Hela livet var ett disco” med Markus Krunegård.

— Man älskar ju Krunis. Säger Nadja och skrattar.

Det blir mycket tunnelbaneanteckningar på mobilen eller stå som ett creep och sjunga in grejer.

Hur ser din process ut när du skriver musik?

— Det blir mycket tunnelbaneanteckningar på mobilen eller att stå som ett creep och sjunga in grejer. Annars sitter jag mycket och spelar för att hitta nice ackord, sen så brukar det jag har tänkt på ett tag bara ploppa ut ur munnen. Det är ett bra sätt att bli medveten om vad jag tänkt på. Jag är ganska trög känslomässigt och det tar ett tag för mig att förstå hur jag tänkt och känt. Det kan gå ett par månader och sen bara ”aha, det var det…”.

Hur är albumet producerat?

— Jag skickade mina demos till mina producenter Anton Engdahl och Felix Svedestig. Det var väl där någonstans vi kom på "men shit, det kommer bli ett album". Det kändes väldigt abstrakt eftersom jag inte har gjort något album tidigare. Med Anton har jag jobbat sen jag började och vi har utvecklat en ljudbild tillsammans där vi vet ungefär hur det ska låta.

Vad spelar du för instrument?

— Jag spelar piano. Det är platsen där jag komponerar mina låtar. På albumet sjunger jag mest och spelar lite synt, sen har jag testat olika idéer med min producent. Det är därför jag har en producent, för att få in en annans perspektiv och ljudbild.

‍

‍

Är det något på albumet du är extra nöjd med?

— Att det blev klart! Säger Nadja och skrattar. Jag är en sån ”uppskjutare” i vanliga fall.

Har du någon favoritlåt på plattan?

— Nu på senaste har jag varit så himla glad för spår 7 ”Lägenheten”. Det var den sista låten jag blev klar med och den sista låten jag skrev. Den blev ganska personlig på något vis.

Efter struliga kärleksrelationer tycker Nadja att man ska grina mycket och ringa folk, och så länge man inte är elak mot sig själv så tycker hon att det fyller en funktion att röja lite. Hon rekommenderar även filmen "The Boat That Rocked".

Jag läste i en annan intervju med dig att du, i och med släppet, kommer att vara ett känslomässigt vrak hela våren. Varför kommer du att vara det?

— Jag tänker att när man måste ”stå för den man är” är väl just det som gör att folk har ångest. Man blottar sig på något vis, vilket är fett på ett sätt men man måste då vara beredd på att alla kanske inte kommer att tycka om det.

Lyssnar du fortfarande på Beach House?

— Ja, min favorit är Lazuli.

‍

‍

Nadja som ursprungligen är från Bollnäs, pluggade ett år på Musikmakarna i Örnsköldsvik, efterföljt av en praktik på ett produktionsbolag och som assistent hos Marit Bergman i Stockholm där hon hjälpte till med att köpa kaffe och lägga körer. Efter praktiken blev hon kvar i Stockholm och i början av april tjuvstartade Nadja sin turné i Husqvarna tillsammans med bandet Mares.

— Det var så fint. Det var slutsålt och publiken var så himla med och mottaglig. Jag spelade en låt som jag inte hade släppt och i tredje refrängen sjöng de med. Jag höll på att börja gråta. Detta är typ för mycket. Det känns nästan lite lökigt att berätta.

Jag spelade en låt som jag inte hade släppt och i tredje refrängen sjöng de med. Jag höll på att börja gråta. Detta är typ för mycket. Det känns nästan lite lökigt att berätta.

Vilket är drömstället att spela på?

— Överallt. Det vore kul att komma ut till Norge och Danmark. Så länge folk är pepp typ, så wherever.

Hur var det att vara assistent åt Marit Bergman?

— Det var väldigt fint. Hon är en otroligt duktig låtskrivare, inspirerande, bra på scen och mellansnack. Väldigt bra på mycket. Hon är också väldigt inkluderande. Bra på att presentera mig för andra som ”Hej, här är min praktikant”.

Hur skulle du själv vara om du hade en praktikant?

— Jag skulle nog försöka vara som Marit, men jag är inte så strukturerad så jag skulle nog försöka jobba på det.

Jag har lyssnat jättemycket på Carola på senaste, hon blir så himla gamead.

Har du några låttips? Vad lyssnade du på på vägen hit?

— Jag har lyssnat jättemycket på Carola på senaste, hon blir så himla gamead. ”Tommy Tycker Om Mig” tycker jag är jätterolig. Så jävla mycket feeling. Annars lyssnar jag på Coldplay. Jag har också lyssnat mycket på Säkert och den senaste plattan ”Däggdjur”. Det känns som att viss musik håller bara i vissa väder, och den håller i alla väder.

En av mina favoriter på albumet är andra låten ”Du”. Vad handlar den om?

— Den är skriven i en stark känsla av att inget annat spelar någon roll, och när ens kompisar blir arga på en och undrar vart man tagit vägen. Dels så är det en känsla som man ska unna sig men också att det kan bli en sån himla kontrast sen om det byts ut mot något annat. Hela den rosa moln-grejen och man studsar ner mot asfalten…”aj aj aj”.

De allra värsta perioderna i ens liv är man medveten om tiden hela tiden, men när man bara får släppa allting säger hjärnan ”Mmm”.

‍

Nadja är som en öppen bok, ofiltrerad och genuin. Något av det bästa hon vet är att skriva och hon känner sig harmonisk alla de tillfällen hon får släppa tiden.

— Du vet när man är så uppe i nånting så man inte tänker på tiden eller mobilen. Till exempel när man träffar familj och vänner, ser en riktigt bra film, är på konsert eller promenerar. De allra värsta perioderna i ens liv är man medveten om tiden hela tiden, men när man bara får släppa allting säger hjärnan ”Mmm”.

Vad tror du folk säger om din musik?

— Ibland när folk skriver meddelanden så skriver de typ: ”Du skriver precis som jag känner”. Det tycker jag är fint. Då känner jag att jag inte är ensam i det jag känner.

Vad vill du ska hända nu?

— Jag vill att precis alla ska lyssna på skivan så jag får spela precis överallt.