Edvin Linderoth är den ganska anonyma låtskrivaren och producenten från Skara, som är medkreatör till många nutida indiehits såsom Hemliga Klubbens "Dina föräldrar" eller Klara och Jag’s "Måste jag dö" Men framför allt är han nu soloartist och gjorde precis sitt andra singelsläpp. Vi sätter oss ner i hans studio i Gårda, Göteborg, och börjar från början.

‍

Dröm dig tillbaka till barndomshemmet och berätta hur allt började! Vad fick dig att börja med musik?

Född och uppvuxen på landet utanför Skara. Mamma tjatade om att jag skulle börja spela klassisk gitarr, men som alla andra ville jag spela trummor. Men jag började spela klassisk gitarr iallafall, och därifrån var det ett ganska litet steg till elgitarr som jag började med i högstadiet. Efter det började jag på musikgymnasium i Skövde, sen ett år på folkhögskola i Arvika och slutligen två år på Musikmakarna i Örnsköldsvik.

Musikmakarna är en av Sveriges största "popskolor" va?

Ja precis! Det var också där vi startade Hemliga Klubben. Andra året hade jag praktik på Warner Chappell i Stockholm, där jag fick skriva och producera åt deras artister. Men efter det så tröttnade jag på den hölan och flyttade tillbaks till Göteborg, hoppade av Hemliga Klubben och skaffade studion jag sitter i nu.

Vad var det bästa respektive värsta med att gå en skola som Musikmakarna?

Det bästa var klassen och gemenskapen vi fick. Det värsta är nog bubblan man hamnar i där uppe. Det blir lätt att känna sig jävligt bra och tro att hela branschen suktar efter en, i och med att den kom till skolan på besök varje vecka. Sen när jag tog examen insåg jag att jag skulle bli tvungen att ta ett steg ner i trappan liksom. Det var då det svåra började egentligen, att lista ut hur jag ska lyckas försörja mig på det här på mitt sätt.

Försörjer du dig på musiken idag?

Njaa, 50 % iallafall! Resterande tid jobbar jag på en bygghandel.

Om du får välja, skulle du kalla dig själv för låtskrivare eller producent?

Jag skulle nog säga låtskrivare, men det jag gillar mest är en kombination egentligen. När jag får bygga en låt från start till slutproduktion.

Men nu har du ju ett artistprojekt också! Hur känns det?

Det är lite läskigt! Jag har skrivit låtar till mig själv ända sen gymnasiet, men nu känner jag väl att de börjat komma upp i en så pass hög nivå att jag vill släppa dem själv. Jag tror inte det finns någon annan som skulle vilja ha dem ens. Förra singeln till exempel, Wow, tänkte jag skulle vart en låt till Melodifestivalen. Jag har skickat låtar dit innan, och kommit ganska långt, men det har alltid slutat med nåt i stil med ”Vi älskar din låt men vi hittar ingen artist som vill göra den”.

I fredags släppte du din andra singel! Berätta mer om den.

Ja! Ibland saknar jag min Volvo 850 heter den. Den började som en anteckning som låg och skräpade i telefonen. Jag gillade den meningen, den lät bra. Så jag satte mig och lekte med synthar och hittade låtens ”main-synth”. Ämnet kändes genuint och det blir nåt lite komiskt i kombination med låtens storslagenhet. Tanken var från början att den skulle heta “Förlåt mig”. Det hade varit lite kul, för då hade ingen vetat att den handlade om en bil.

Men för dig då, handlar den här låten verkligen om din gamla 850 eller om något annat?

Hm ja, det har jag också funderat på! Delvis är det ju en bil som jag har haft men när jag skrev den ville jag behandla bilen som en person. Jag ville att låten skulle vara tvetydig.

En annan rolig grej om låten är att hela melodin bygger på psalm 191.

Va?

Ja, min mamma är präst, och när vi hade varit på ett spex i Götene en gång så avslutades kvällen med att vi sjöng psalm 191, och det var något med den som bara satte sig. Den är så himla bra.

Har du några planer efter detta släppet?

Ja, det kommer en tredje singel i januari och sen en EP i februari. Och sen kommer jag nog fortsätta släppa ganska tätt efter det också.

Kul! Har du några planer på att spela live?

Nja, inte just nu. Det känns som ett lite för stort projekt, men vi får se!