Foto:
Anna Drvnik
Automatic:  Färgstark post-punk med minimalismen i fokus 

Savants skribent hörde ekon av både då och nu när omtalade Automatic tog sig an Hus 7, med stark support av Jelly Crystal och VERO.


Det här med förband är grymt. Både en chans för artister på tillväxt att få spela för en större publik, och för oss i publiken att få uppleva något nytt. Personligen skulle jag gärna se ännu mer okända förband, ett litet wildcard då och då... Men just denna kväll är det två relativt välkända förband som jag dessutom väldigt gärna vill se! Såklart inte fel det heller.


Filip Johnsons drömska syntsoulpop-projekt Jelly Crystal är först ut. Välproducerat, 80-talsdoftande och med Filips karaktärsfulla röst som varm katalysator. Filip (som annars även är basist i Vacation Forever och Holy) alternerar mellan bas, gitarr och Mellotron och förstärks av två duktiga musiker på scen. 

Jelly Crystal. Foto: Anna Drvnik


I oversized kavaj och vilda lockar är han en sval visuell mix av David Byrne och Frank Zappa -  höga stilpoäng oavsett sport med andra ord. Ariel Pink har nämnts som musikalisk jämförelse, och jag vill lägga till Jeff Lynne (blir för mig väldigt tydligt t ex i låten Beverly Hills eller Get Well Soon). Man kan plocka många olika referenser då låtarnas vibb har stor spännvidd. Soundet är ett schizofrent, men vackert eko av både Roxy Music 1982 och Jungle 2020. Jag kommer på mig själv under spelningen att önska lite mer otyglad galenskap från Jelly Crystal. Men det kan vara Byrne-kavajen som spelar mig ett spratt.

Amanda (bas), Julia (sång) i VERO. Foto: Anna Drvnik
Sångerskan Julia Boman har en ovanligt sensuell pondus (både i röst och på scen) och flankeras av ubercoola Clara Gyökeres och Amanda Eddestål  på gitarr och bas.

VERO är jag svag för sedan jag såg dom på Melodybox i somras. Det finns en oemotståndlig vibb och närvaro i det här bandet. Sångerskan Julia Boman har en ovanligt sensuell pondus (både i röst och på scen) och flankeras av ubercoola Clara Gyökeres och Amanda Eddestål  på gitarr och bas. Sen är soundet både shoegaze och hittigt på samma gång. VERO har själva sagt att de är genuint genre-ointresserade, och musiken är kaxigt obrydd om sådana gränser. Cardigans och Garbage, The Raveonettes och The Kills har nämnts som referenser och jag skulle vilja lägga till Wendy & Lisa (Prince vapendragare på 80-talet). 

Clara i VERO. Foto: Anna Drvnik


VERO spelar bl a Virtue och Dry Kisses från utmärkta albumet Saxophones and Danger Zones, och nya singeln Burning Ride som redan fått fin internationell press. Nyligen signade på PNKSLM är det planerat EP-släpp senare i vår - vi lär återkomma om det! När Julia levererar sista låten In Flames verkar både publiken och bandet lite frustrerade över att det redan är slut.

Izzy (synt/sång), Halle tv (bas/sång), Lola th (trummor/sång). Foto: Anna Drvnik


Kvällens huvudakt är Los Angeles-baserade post-punk-vibrerande Automatic, som fått mycket uppmärksamhet för sitt debutalbum Signal. Soundet är krispigt, stringent och luftigt. Sången monoton och exakt. Frånvaron av gitarrer är en viktig komponent i ljudbilden. 


De korta låtarna, det monotona pumpandet av torr bas. Luftigheten. Det är ett recept jag gillar! Alla som lyssnat på t ex Shopping, Delta 5 och mer samtida Dry Cleaning känner igen sig i attityden.  Och det är en fin skola att ta vidare! Men Automatic har adderat både mer syntpop-vibbar och mer mörker (lägg alltså till lite Joy Division, Pet Shop Boys och Blondie) samt sen skruvat ner enkelheten igen (plussa på lite kraut). Tycker jag hör lite Warpaint också. 

Halle i Automatic. Foto: Anna Drvnik
...Halle Saxon (bas, sång) driver låtarna med basgångar förenklade ner till svart-hål-intensitet.

Det var länge sen jag såg en så luftigt bestyckad scen på Hus 7. Och det märks också i det separerade soundet och utrymmet de individuella musikerna får. Izzy Glaudini (synt, sång) mässar monotont bakom syntarna medan hon till synes genomborrar publiken med blicken, Lola Dompé (trummor, sång) äger bredbent det krispiga beatet och ger sångmässig extra skjuts åt refrängerna och Halle Saxon (bas, sång) driver låtarna med basgångar förenklade ner till svart-hål-intensitet.

...Det är som de tre tjejerna muterat till en mänsklig bulldozer som obönhörligt driver ljudvågorna in i våra kroppar.

Det märks att Automatic har turnerat hela hösten. Stabilitet på scen och samtidigt är de inte rädda för att stoppa och fråga publiken “är det tillräckligt högt?”. Och även om publiken svarar “ja!” så får ljudteknikern tillslut upp volymen på basen och synten ytterligare vilket gör soundet mer rättvisa. Och det smittar av sig på Automatic som accelererar i leverans den sista halvan av giget. Det är som de tre tjejerna muterat till en mänsklig bulldozer som obönhörligt driver ljudvågorna in i våra kroppar.

Monolitiska, fuzziga undergångstoner är en del av soundet. Foto: Anna Drvnik


Automatic spelar samtliga låtar på debutskivan, (plus en fin cover på Delta 5s episka Mind Your Own Business). De avslutar starkt med dolkstötsintensiva Suicide In Texas (med Lola framme vid scenkanten med sin trumsampler) och jag känner mig för ett ögonblick som i öppningsscenen till en David Lynch-film som jag hoppas aldrig tar slut. Mersmak! Detta är ett band vi inte sett för sista gången.

Setlist, Automatic. Foto: Anna Drvnik


No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa