Hanna Turi är aktuell med sitt tredje album "Ignorance of Belonging" och i samband med släppet har hon den 1 maj en exklusiv releasefest på Glashuset WY13 i Stockholm. Vi pratade lite med Hanna inför det.
Vill du berätta lite om ditt kommande album "Ignorance of Belonging"?
— Det är mitt tredje album och första gången jag jobbar med producenten Erik Berglund. Jag kom in med halvfärdiga låtar till studion, vilket alltid är en risk. Men historierna liksom följdes hand i hand med arrangemangen och utkristalliserades medan vi jobbade. Jag vet inte vad som hände riktigt, men vi vågade leka fram grejer som hjärnan nog inte har kapacitet att planera för. Lite magi, helt enkelt.
Jag ser en ko framför mig på en äng som inte ifrågasätter varför hon är där. Att vara så självklar i sin plats är nästan ignorant, på ett sjukt frigörande sätt.
Vad syftar titeln på?
— Jag har bråkat lite med tanken kring att hålla på med musik officiellt och hur det ska göras för att jag inte ska gå under. Jag läste en bok, "Big Magic" som djupdök i ämnet och hur vanligt det är med känslor att "vara i vägen" eller inte våga ta platsen som konstnär och därför inte dela med sig av sina verk. Citatet "Ignorance of belonging" slog mig rakt i hjärtat. Jag ser en ko framför mig på en äng som inte ifrågasätter varför hon är där. Att vara så självklar i sin plats är nästan ignorant, på ett sjukt frigörande sätt. Det har blivit ett mantra som hela skivan byggts på.
Du berättar att du älskar att skriva musik, men det är när den möter en livepublik som den blir riktigt meningsfull. Vilka är dina starkaste minnen från dina liveframträdande?
— Det är när man känner att alla i rummet går in i någon slags gemensam sfär. Det har hänt några gånger, och det är nå helt sjukt. Det har hänt på både små och stora spelningar, och det är verkligen inget som går att förutspå eller skapa själv. Det är connection.
Du känns som en kreativ person. Vilka delar av ditt artisteri gör du?
— Jag gör nog 80% själv skulle jag säga. Och det är inte bara för att jag måste, utan för att jag älskar den visuella biten också. All grafik, omslag, loggor, ibland småvideos och klippning gör jag själv. Jag gör det även för andra musiker så det är mer än ett intresse, det är ett jobb som går hand i hand med musiken.
Jag läste att du använder musik som terapi. Om du inte hade musiken, vad skulle du göra då?
— Då skulle jag måla, göra kollage, och förmodligen gå i terapi! Haha.
Men det har varit så jäkla intressant att ta tag i mina demoner.
Jag läste att du efter ett tag i London fick många hjärnspöken om hur du, i musiken, ska vara och låta. Hur tog du dig ur det, och har du något tips för andra artister/låtskrivare som sitter med dessa hjärnspöken?
— Ja det var ett riktigt mörker, om jag ska vara ärlig. Det hade nog skett utan London också, men att vara på en plats utan andrum gjorde det svårare. Men det har varit så jäkla intressant att ta tag i mina demoner. Som råd skulle jag säga – kika inte nödvändigtvis på musiken, publiken och låtarna – kika på vart förvirringen och blockeringarna kommer ifrån. Dom kanske inte ens är dina egna. Svansa inte in dig i "hur, vad, när" innan du vet varför. Jag lever efter "folk är inte skyldig dig någonting", så är man fri att springa ut och skapa vad man vill utan att vänta på folks OK:ande.
Alltså jag är så peppad så jag hoppas det inte bara blir falsett-sång, haha.
Du har releasefest för "Ignorance of Belonging" den 1 maj! Hur känns det? Vilka spelar du med?
— Alltså jag är så peppad så jag hoppas det inte bara blir falsett-sång, haha. Jag har verkligen hittat dom bästa att göra det med. Bandet består av basist Jens Ståbis keyboardist Linnéa Svedmyr och trummis John Löfgren.
"Ignorance of Belonging" släpps den 3 maj.
