Jag träffade Johanna Frostling och Klara Tuva Wörmann från den stockholmsbaserade duon Klara & Jag, som är hyperaktuella med deras senaste singel ”Måste jag dö?” och spelningar runt om i Sverige hela sommaren. Vi pratade om låtskrivande, lite nostalgi och att aldrig kompromissa för att vara cool.
Jag såg en bild på er Instagram med en handskriven text till er låt "Poetic". Hur ser det ut när ni skriver låtar?
Klara: Ja, men så ser det verkligen ut.
Johanna: Vi skriver för hand.
Klara: Det är typ en känsla, skriver man i telefonen så distraheras man av massa annat. Sen är det något med att vi alltid har skrivit dagbok, och därför är det ett naturligt sätt. Det går lagom snabbt också, så man hinner tänka.
Johanna: Ja, precis.
Klara: Johanna är mycket mer strukturerad än mig.
Johanna: Är jag? Men det är för att jag alltid skriver om det sen.
Vem av er skriver musiken och texterna?
Johanna: Vi skriver allting tillsammans. Jag skulle inte kunna säga när man lyssnar på en låt att "den här snutten skrev du eller jag". Nu de senaste två åren har vi suttit i studion och skrivit med en producent och andra låtskrivare.
Vilka producenter har ni arbetat med?
Johanna: Vår första EP skrev vi med Olle Blomström, Faråker.
Klara: Och Kristofer Östergren från Melody Club.
Johanna: Nu på den senaste singeln "Måste jag dö?" har vi jobbat med en som heter Gustav Gällhagen. "Påsen" kallas han för.
Klara: Han har även producerat vår nästa singel.
När kommer nästa singel?
Klara: 14 juni!
Johanna: Vi skrev också med Hemliga Klubben, och "Påsen" är då med i det bandet. De borde du kolla in. De har släppt en singel men kommer släppa mer nu.
Klara: Många av våra låtar har vi från börjat skrivit bara jag och Johanna vid pianot. Våra bästa sessions är när vi har skrivit nånting tillsammans, det kan vara en liten slinga eller vad som helst. Sen behöver vi nya idéer för att slutföra det, då är det skitbra att träffa en producent som inte har varit med från början.
Johanna: Ja, precis. Vi har skrivit musik ihop i 9-10 år.
Klara: Ja, i hela vår vänskapskarriär!
Johanna: Ja, det är verkligen så vi har umgåtts.
Vi visste ju inte utfallet när vi blev kompisar, men den avgörande stenen var ju att vi båda ville satsa på musiken.
Ja, för det började på Södra Station med Veronica Maggios musik och sms fram och tillbaka om jag inte minns fel?
Klara: Exakt, exakt.
Klara fortsätter lite nostalgiskt: "Hjärtekrossade och nu är de orubbliga i sin tro på musiken".
Johanna: Vi började att skriva ihop på en gång.
Klara: Men vi visste ju om varandra typ ett år innan vi lärde känna varann. Vi visste ju inte utfallet när vi blev kompisar, men den avgörande stenen var ju att vi båda ville satsa på musiken. Vi båda kände många som höll på med musik, men det var ingen som ville satsa så helhjärtat som vi ville.
Jag kommer ihåg när vi hängde första gången, jag kommer inte ihåg varför vi skrev låten, men jag minns att jag gick och dagdrömde om det under veckan efter att "Shit, det här är bra, vi borde göra nånting utav det". Säger Klara.
Vem tog steget?
Klara: Det kom ganska naturligt va?
Johanna: Ja, jag tror det.
Johanna: Vi skrev vår första låt första gången vi hängde själva och då kände vi "Detta är ju svinkul!". Vi båda har ju skrivit på var sitt håll innan, men har inte kunnat slutföra nånting och har inte fått till ett sound heller.
Klara: Jag kommer ihåg när vi hängde första gången, jag kommer inte ihåg varför vi skrev låten, men jag minns att jag gick och dagdrömde om det under veckan efter att "Shit, det här är bra, vi borde göra nånting utav det". Jag minns inte, men jag kan tänka mig att vi pratade om det, men det var typ som att man inte vågade. Det var bara killar som hade band typ, och det var såhär "Jaha, ska vi in där?"
Det var bara killar som hade band typ, och det var såhär "Jaha, ska vi in där?". Säger Klara.
Johanna: Det var som att det typ inte gick. Nu är inte jag såhär "Nej, man får inte som kvinna bla bla bla", utan på riktigt, trots att jag gick på musikgymnasium och allting, så kände jag inte att man kunde ha ett band.
Klara: För att man inte spelade gitarr typ.
Johanna: Man tänkte också "Nej, men gud, det är ingen som vill spela till mina små låtar". Så vi har alltid gjort det bara vi två, fram till vi signade egentligen.
Vem av er sjunger eller sjunger ni tillsammans?
Johanna: Det är lite Lilla Melodifestivalen, nån tar första versen och nån tar andra.
Klara: Det är det som är så härligt med att ha en duo, att vi kan experimentera med känslan genom att med vissa låtar gör vi Lilla Melodifestivalen-stuket och i andra sjunger vi i två olika oktaver, eller dubbar varandra. Våra låtar skiljer sig på så sätt, även om de är lika varandra, och det är nice.
Ni släpper en singel 14 juni. Vad heter den?
Klara: 2.0.
Vad innebär det?
Klara: Att man eh, Johanna, du hade en bra beskrivning idag...
Johanna: Den låten handlar om en relation man hade förra sommaren, och nu är det sommar igen, och om vi ska hänga nu igen, så måste vi ha tagit det ett steg till, annars pallar jag inte. Vi måste ha blivit 2.0 om det ska funka.
Klara: Vi är väldigt djupa. Nej, jag bara skoja, skriv inte det.
Är ni djupa?
Johanna: Man får inte använda det ordet.
Klara: Nej, men vi är väl filosofiska själar.
Johanna: Ja, men vi är väl människor som tänker.
Vad har ni filosoferat över de senaste dagarna?
Klara: Hur man ska palla att göra allt samtidigt. Vi båda pluggar och satsar på musik, och man är aldrig nånstans helhjärtat.
Johanna: Ja, men verkligen. Vi är klara med våra utbildningar snart, och då är det såhär att, antingen så väljer jag ett bra jobb, vilket man ju kan göra och ha det asnice, men det blir ju på bekostnad av musiken.
Klara: Exakt. Vi har båda väldigt höga ambitioner om livet och vill väldigt mycket, och det är svårt, den här känslan av att man kommer behöva kompromissa med saker. Musiken är det viktigaste, men det är tråkigt att behöva leva på nudlar hela livet också. Folk som säger att pengar inte är viktigt ljuger, och har pengar, så är det.
De vet säkert inte ens att vi ska spela, de kommer säkert inte ens märka det. Men det är skitsamma, det är ändå symboliskt. Säger Johanna.
Ni ska spela live framöver?
Klara: Ja, vi kommer att spela hela sommaren. Vi ska även vara förband till Bo Kaspers Orkester i Umeå den 29 maj.
Johanna: Det ska bli fett. De vet säkert inte ens att vi ska spela, de kommer säkert inte ens märka det. Men det är skitsamma, det är ändå symboliskt.
Ni nämner att ni gör nostalgipop på svenska. Är ni nostalgiska?
Klara: Ja, men det gör vi. Musikmässigt är vi ganska trötta på att all musik som släpps är överproddad och att det inte fokuseras på melodier och folks talanger, utan att det är typ influencers som släpper musik med robotröster.
Johanna: Det känns som att låtar, som släpps nu går genom ett rör typ, för att det är så kompressat.
Klara: Exakt. Vi är inte dömande och stängda för att själva göra en låt med robotröst genom hela låten men vi fokuserar på melodier och tidlöshet som ska funka i många år och inte bara nu för att det är modernt.
Det är det ni hittar när ni spelar och skriver vid pianot?
Johanna: Ja, när man skriver på det sättet, vid ett piano, så blir det melodier på ett helt annat sätt än om man bara sitter med ett beat.
Klara: Ja, alltså egentligen. Grejen med att vi gillar starka och tydliga melodier handlar ju bara om att… Fan nu tappade jag tråden. Alltså, vi kompromissar aldrig med att vi ska vara coola framför hur en melodi låter.
Johanna: Men den kan vara schlageraktig, och det är ofta där man är så ”Nej, men det här låter för schlager”. ”Nej, alltså, den ska låta schlager!”.
Vi tog ju det som en komplimang, fast han hatade det, och vi tänkte "Men gud, tack!". Säger Johanna.
— Vi fick en recension häromveckan på vår senaste singeln "Måste jag dö?" i en pod. Han sågade oss vid fotknölarna. Han bara "Det här är schlager, det är för tydliga melodier". Men han hade ju också rätt i det han sa, att det kan ju vara schlager om man producerar om det, för det är så tydliga melodier. Vi tog ju det som en komplimang, fast han hatade det, och vi tänkte "Men gud, tack!". Säger Johanna.
Klara: Eloge till oss som är modiga och kör på det! Det hade jag aldrig vågat ifall jag inte var med Johanna. Hade jag haft en solokarriär så hade jag kompromissat för att vara cool tror jag. Johanna ger mig styrkan att våga vara…
— En tönt! Säger Johanna och skrattar.
Klara: Exakt!
Johanna: Att våga ha kul också, för det är ju typ så det där. Man måste inte ha tråkigt.
Vi sitter aldrig i studion och ser sura ut och försöker vara coola och droppa svåra ord på engelska, utan vi sitter och rimmar på sjuka saker och skrattar och flamsar.
Klara: Vi sitter aldrig i studion och ser sura ut och försöker vara coola och droppa svåra ord på engelska, utan vi sitter och rimmar på sjuka saker och skrattar och flamsar. Det är vår bästa humor, saker som gör folk obekväma.
Johanna: Ofta sitter man med nån snubbe, ja nu låter jag sådär igen... Musikkillar nu, de som vi träffar i alla fall, är väldigt medvetna och är rädda för att bli Me too:ade och det resulterar i att de blir jätteobekväma när vi skämtar på det sättet som kanske män traditionellt har gjort.
Klara: Vi jobbar ju bara med snälla personer. Det är ju ett kriterium med de vi jobbar med att man måste känna att de är snälla, schysta och bjussiga människor, annars gör vi inte det.
Johanna: Nej precis. Annars åker de i soptunnan!
När man scrollar i ert Instagramflöde, så är allting jävligt nice. Alla bilder har skön balans med färger, schysta arrangemang och så vidare. Gör ni allt själva eller jobbar ni med någon?
Klara: Vi kämpar. Vi gör allt själva.
Johanna: Men vi tänker ju mycket på det, så det är kul att du säger det. Vi är ju väldigt klädintresserade också.
Klara: Det är det som är så härligt med att vara artist, att man får vara kreativ på så många olika sätt. Vi ser till att vi fotar det vi gör, och jag redigerar de bilder jag gillar mest och skickar till Johanna, så kommer hon på en bra caption. Vi har verkligen ett system för det.
Lyssna på senaste singeln "Måste jag dö?" nedan.
