För drygt ett år sedan släppte Stockholmsbaserade musikern och kompositören Folke Nikanor, aka Niklas Johansson, sitt hyllade debutalbum ”Bottenviken”. Med pianobaserad instrumentalmusik, hjärtevärmande melodier och norrbottniskt vemod i botten hittade han ett eget direkt uttryck.
Nu kommer uppföljaren, “Rymden enligt Folke Nikanor”, som är ett imponerande steg framåt och där hans innovativa låtbyggen har förstärkts med sylvassa låtar och en glittrande, elektronisk ljudvärld signerad producenten Christian Gabel (1900, bob hund). De vindlande pianomelodierna finns kvar, men de är nu lika ofta spelade på diverse synthar.
I “Saliga äro de renhjärtade” tar Folke ett nytt grepp om existentiella omvälvande tankar och fascinationen för rymdens oändlighet men även vår egen plats i den
Om förra albumet hade stråk av Skandinaviska folkmelodier, så är det nya albumet mer som att Folke Nikanor gör filmmusiken till en uppföljare av ”Flykten från New York”, fast inspelad i Norrbotten. I videon till första singeln från albumet, majestätiska “Saliga äro de renhjärtade” tar Folke ett nytt grepp om existentiella omvälvande tankar och fascinationen för rymdens oändlighet men även vår egen plats i den.
Han kommenterar själv:
"Rymden alltså. Sjukt stor och typ omöjlig att förstå. Dom säger att den aldrig tar slut utan kommer fortsätta expandera i all evighet. Vet inte riktigt varför men jag tycker det känns sorgligt på nåt vis men också fint att vi får hänga med på färden. Den här låten handlar lite om det och med på ett hörn finns den fina choralenakören som lovsjunger just detta. Rymden tar aldrig slut"
Videon navigerar oss flimrande genom universums outgrundliga mörka materia, såväl som till inre destinationer. På drift över gråa och karga livlösa ytor, förbi norrsken, avlägsna galaxer, tysta solstormar, steniga omloppsbanor, exploderande stjärnor och expanderande nebulosor, den sortens kemiska fabriker för allt som vi är gjorda av.
Som en vacker vemodig psalm med den blåskimrande jorden som ett ömtåligt klot, likt en cell, en bubbla av liv med atmosfären som ett skyddande membran, ger låten oss en känsla av universell gemenskap
Som en vacker vemodig psalm med den blåskimrande jorden som ett ömtåligt klot, likt en cell, en bubbla av liv med atmosfären som ett skyddande membran, ger låten oss en känsla av universell gemenskap och vi kommer nära insikten om att universum är normalt och det är vi som är de konstiga.
