Foto:
Lovisa Beck
Finsmakar-lineup när Heaven Up Here fyllde Färgfabriken

Den utmärkta klubben Heaven Up Here håller vanligtvis till på Landet, men i helgen var det dags för minifestival på Färgfabriken i Liljeholmen. Heaven Up Here bjöd på en superfin lineup: Ivy, Saigon, Duschpalatset, The Hanged Man och Hater. Jag missade tyvärr första akten Ivy på grund av en intervju med Duschpalatset.

Saigon

Första bandet jag ser är Saigon, ett band jag blir förvånad över att det inte skrivits mer om. Men det är tjockt med publik framför scen så många tycks ha koll ändå. Nu Sverigebaserade Saigon bildades i Berlin och det är inte svårt att tänka sig musiken eka i nerlagda tyska turbinhallar, gärna i vargtimman mot en stålblå gryningshimmel. Men Saigons musik skulle vara magisk även i en dåligt upplyst gångtunnel eller på en dimmig öde hed.

Saigon bildades i Berlin och det är inte svårt att tänka sig musiken eka i nerlagda tyska turbinhallar, gärna i vargtimman mot en stålblå gryningshimmel.

Saigon öppnar med "Things start again" och ytterligare tre låtar från senaste skivan "Saigon IIII". Malande industrirytmer och en närmast Joy Division-återfödd bas pumpar jämte mörka syntslingor och syntarpeggios som får mig även att tänka på The Knife. Sångerskan Siri Jennefelt ömsom sjunger ömt, ömsom skriker in över syntmattorna.

Saigon på Heaven Up Here Festival. Foto: Lovisa Beck

Saigons musik är avgrundsmörk, men också väldigt melodiös och välproportionerad. Mycket är skevt men också harmoniskt. Mycket är minimalism, men också full-circle-fylligt. Saigon använder sin udda ljudpalett på ett kompetent och bländande vackert sätt när de skriver sin musik.

Saigon använder sin udda ljudpalett på ett kompetent och bländande vackert sätt när de skriver sin musik.

Timingen sitter perfekt på scen och jag imponeras av alla, inte minst av den utmärkta trummisen Dennis Egberth. I takt till de sublima rytmerna gungas vi längre och längre in i mörkret… Under sista låten "Hypnosis 2:48" kopplar Siri om kablarna till sin Korg MS-20 och släpper för ett ögonblick lös en kaskad av det skeva, och disharmonierna blixtrar och skickar stötar genom Färgfabriken. Underbart!


Duschpalatset

Med en helt annan vibb, kliver Duschpalatset upp på scen – det sympatiska bandet från Umeå som så enkelt tycks leverera låtpärla efter låtpärla. Och under kvällen spelar de dessutom en hel drös helt nya låtar som vi förhoppningsvis får höra i kommande släpp…

Det är en ganska mörk underton i de flesta av Duschpalatsets texter, men åh va GLAD man blir av låtarna! (Ur fina ”Tänk å”: ”Mamma pappa kan ni snälla bädda ner mig nu/Ge mig massa alvedon och säg att jag är sjuk/Ni får aldrig dö för jag har inte hittat ut”).

Duschpalatset. Foto: Lovisa Beck

Min favorit ”Hjärnan hjälper ingenting” spelas som tredje låt, och jag tror att jag tycker så mycket om den bland annat för att Alva Nylander sjunger ganska mycket i den. Alvas röst har något tidlöst och angeläget över sig som jag är svag för, och sen gillar jag kombinationen mörk/ljus röst också när både Viktor och Alva sjunger samtidigt.

Alvas röst har något tidlöst och angeläget över sig som jag är svag för, och sen gillar jag kombinationen mörk/ljus röst också när både Viktor och Alva sjunger samtidigt.
Duschpalatset. Foto: Lovisa Beck

När Duschpalatset kör lite Greenday-vibbiga ”Sömnpiller” hoppar publiken frenetiskt och sjunger med: (”….Du fick ett jobb, jag fick ett anfall/Ibland så sov jag flera dagar/ Ibland så sov jag flera dagar / Ibland så sov jag flera dagar …”). En klar höjdpunkt i setet.

Det är nästan så att man hoppas att det här fina bandet aldrig får rutin, men oj, det kommer de garanterat att få.

Duschpalatset spelar befriande medryckande och skramligt – äkta fritidsgårds-indie som levlat upp och kan mäta sig med det mesta i indiegenren. Det är nästan så att man hoppas att det här fina bandet aldrig får rutin, men oj, det kommer de garanterat att få.

The Hanged Man

Rebecka Rolfart kliver upp bland gitarrpedalshavet som en midsommarnattsdröm i vit spetsklänning och nakna fötter. Hennes person är väldigt filmisk, precis som musiken i The Hanged Man är. ”En låt är en hel värld”, har Rebecka sagt på ett ungefär tidigare, och The Hanged Man suger in publiken i låtupplevelsen fullt ut. Musik som gjord för att avnjutas live!

”En låt är en hel värld”, har Rebecka sagt på ett ungefär tidigare, och The Hanged Man suger in publiken i låtupplevelsen fullt ut.
The Hanged Man. Foto: Lovisa Beck

Grundtonen är någon slags post-punk (och här dyker trummisen från Saigon upp igen och fortsätter spela lika bra), kombinerat med mörk, drömmig syntpop av finaste slag och sen förgrenar sig låtarna ut i stora psykedeliska crescendon, utan att tappa vare sig låtstruktur eller det eteriskt melodiösa som Rebeckas röst väver in och håller ihop låtarna med. Jag hinner tänka både Lykke Li, Bryan Ferry, lite Warpaint och så lite Siri Karlsson, men The Hanged Man låter sig inte beskrivas så lätt. I princip alla låtarna i setet utom den avslutande är nytt osläppt material. Mycket lovande!

The Hanged Man. Foto: Lovisa Beck

I början av setet trilskas en kabelanslutning till någon av syntarna och det sprakar i mixen, men bandet och Rebecka bara ler. Något väsen har letat sig in låten och hon verkar inte tycka det är något konstigt eller knappt ens negativt. Många artister skulle nog lagt pannan i djupa veck men inte The Hanged Man. Det ingår liksom i mystiken.
Och när The Hanged Man’s kompetenta band avslutar setet med ”The Crack” och ett repetitivt malande av avslutningsackordet så är vi alla i perfekt sensommartrans.

Och när The Hanged Man’s kompetenta band avslutar setet med 'The Crack' och ett repetitivt malande av avslutningsackordet så är vi alla i perfekt sensommartrans.

Hater

Heaven Up Here avslutar kvällen med indie-vemodets mästare – Hater.
Hater inleder med lågmälda ”Fall Off” och det slår mig att Haters musik bitvis är väldigt eftertänksam för genren (inga yviga gester förutom vid väl avvägda tillfällen). Det tar någon låt att vaggas in i Haters introverta värld.
Sen njuter jag i fulla drag och vill bara ha mer av det suggestiva dova strängplockandet som likt en ödesklocka tycks räkna ner sekunderna i livet, eller åtminstone i de få skälvande minuter vi står här framför scen och är ett med tiden, rummet och varandra.

Hater på Heaven Up Here Festival. Foto: Lovisa Beck
Sen njuter jag i fulla drag och vill bara ha mer av det suggestiva dova strängplockandet som likt en ödesklocka tycks räkna ner sekunderna i livet

Jag hade önskat mig Caroline Landahls röst lite högre i ljudbilden, så man hörde nyanserna bättre på till exempel bräckligt vackra ”Always to get by” och speciellt ”Why it works out fine” från nya albumet ”Siesta” släppt 2018. Det blir dock bättre mot slutet av setet.

Hater på Heaven Up Here Festival. Foto: Lovisa Beck

Hater avslutar med några äldre låtar till exempel ”First time” - en melankolicocktail som får tårkanalerna att fyllas upp av oklar anledning och till sist hoppfulla ”Heavy Hearts”, precis rätt soundtrack när man susar ifrån en sommar som alltför snabbt försvinner bort i backspegeln, men hjärtat ändå är fullt av drömmar inför den stundande hösten.

Heja Heaven Up Here (Clara Gyökeres och Mattias Rudén) som slår ett slag för de mindre sammanhangen

…och när jag trängs med midnattsloppshorder på vägen hem är jag så glad att den här typen av små fulländade festivalupplevelser finns. Heja Heaven Up Here (Clara Gyökeres och Mattias Rudén) som slår ett slag för de mindre sammanhangen, för det är ju där livemusiken gör sig allra bäst!

Heaven Up Here Festival arrangerades i samarbete med Studiefrämjandet, Svensk Live - Unga arrangörsnätverket och med stöd av Stockholms stad.

Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa