Foto:
Ulrika Lovén
Fem toppakter på Slaktkyrkan/Hus 7: Gåshud och fallna änglar

HOLY bjöd på releasefest gränsande till minifestival med inte mindre än fyra andra akter samma kväll: Steve Buscemi’s Dreamy Eyes, Saigon, Riga Tiger och Esther!


Esther är ju tekniskt sett nykomling, men framstår redan som en fulländad artist. Och vilken sound! Den utsökta enkelheten. Hur hennes nyansfulla röst resonerar ihop med klangen i vibrafonen. Låtarnas vackra melodiska slingor av vemod. Allt sitter redan som en smäck. Jag inser att jag skulle kunna gå hem nu för hur ska någon kunna toppa det här?

Esther imponerade stort. Foto: Ulrika Lovén


Esther avslutar med en ny låt som visar att hon inte tänker nöja sig utan ta sin musik vidare. Mechanical Heart släpps i början av mars. Håll utkik och släpp för guds skull inte blicken från Esther  - det här torde vara hennes år!

Fr vänster: Nils Thunberg (gitarr) Anton Graffman Larsson (sång, gitarr), Hjalmar Söderling Bille (piano) och Karl Nordlund (bas). Foto: Ulrika Lovén


Oavsett om det är spårvagnar i götet eller landsortsbussar som åker förbi och dränker dig med lervatten så är det Riga Tiger som plockar upp dig och gör dig glad igen.

6 musiker starka Riga Tiger vet hur man skapar livemagi. Avslappnade fyller de både scen och luftrum med sin välspelade och envist glada Göteborgs-indie. Låtar med historier om vardag, små rebusar som inte alltid funkar att dissekera men som förmedlar en skön nutidsnostalgi. 


Något andas Tom Petty, men bussigare och lekfullare. Riga Tiger talar till folket på trottoarerna. Oavsett om det är spårvagnar i götet eller landsortsbussar som åker förbi och dränker dig med lervatten så är det Riga Tiger som plockar upp dig och gör dig glad igen.

Anton Graffman Larsson i Riga Tiger var lite frusen i början av spelningen. Foto: Ulrika Lovén


Det är ju enkel och charmig indie från hjärtat som kanske medvetet aktar sig för att bli för uttänkt. Men när enkelheten nästan går för långt så materialiserar sig en förlösande hook (Som t ex det mässande “...vad vet din mamma, din pappa, din brorsa, din syrra om det här…” i låten Fucking Åmål) och allt är därmed förlåtet.  Gitarrfigurerna är också en av de stora behållningarna med Riga Tiger.  Man avslutar med sin monsterhit Fuck you New York från förra skivan inför ett böljande och ännu lite lyckligare publikhav. 

Oskar Carls på saxofon och Dennis Egberth skymtar i bakgrunden. Foto: Ulrika Lovén



Av Saigon får vi lite av ett specialset då bandmedlemmen Siri Jennefelt inte är med just i kväll. Hennes sopran står vanligtvis för en viktig pusselbit i soundet, men att befinna sig helt i beckmörkret funkar också förvånansvärt bra. 


Saigon öppnar med domedags-eposet Four Million Lives som blir om möjligt ännu mer blytungt när de kör den i några BPM lägre tempo live. Samplingen ligger som en kulspruta och blendar sömlöst in i Dennis Egberths trumspel. Dånande gitarrer och skriande syntmattor (som Linus Hillborg rattar med händerna nerkörda i en ryamatta av patchkablar) maler ner harmonierna i väl avvägd balans mellan form och kaos. 

Linus Hillborg i Saigon. Foto: Ulrika Lovén


...i avslutande Hypnosis 2:48 målas kaos in i ljudväven i de mest bländande och sinnrika nyanser... vackrare mörk pop-avantgarde står inte att finna just nu. Hatten av!

Oskar Carls alternerar denna kväll mellan gitarr /sång, och saxofon. Och när Oskar driver ut budskapen via sin sax (i avslutande Hypnosis 2:48 målas kaos in i ljudväven i de mest bländande och sinnrika nyanser) så inser jag att vackrare mörk pop-avantgarde står inte att finna just nu. Hatten av!

Tilde Hansen och Siri Sjöberg i Steve Buscemi's Dreamy Eyes. Foto: Ulrika Lovén



När Steve Buscemi’s Dreamy Eyes kliver upp på Hus 7s scen så är det absolut knökfullt. Och jag är nyfiken på om det här bandet är lika sympatiska live som de låter på skiva. Och jag blir inte besviken. SBDE’s dreampop är studsiga gitarrfigurer (som t ex i öppningsspåret Moon från nya plattan) och undersköna vokal-loopar som ger dig elektriska glädjestötar i hjärttrakten.


Entusiasmen hos det här bandet är påtaglig och härligt okonstlad. Edvin Arleskär spelar trummor så glasögonen åker av och Elias är på väg baklänges ut för scenkanten i yvig lycklig dans.

Det finns rundhet och en valv-lik komponent i Siri Sjöbergs röst som både för tankarna till så skilda planeter som Cher och Tears For Fears - och soundet i låtarna har även visst musikaliskt släktskap med den senare (introt och vibben på Destination t ex). Okej, mycket 80-talsreferenser här, men även lite Simply Red smyger sig in.  Tilde Hansen har också hon en superfin röst och stämmorna är magiska (First Aid Kit-nivå). Även fint vokalt samspel mellan Siri och Elias Mahfoud - och eloge för att bandet använder  sina vokala tillgångar så brett. 


Entusiasmen hos det här bandet är påtaglig och härligt okonstlad. Edvin Arleskär spelar trummor så glasögonen åker av och Elias är på väg baklänges ut för scenkanten i yvig lycklig dans. What’s not to like?! Gitarrsoundet är värt att nämna som en stor del av soundet och utsökt.

Nora Karlsson, Hannes Ferm och Tom Serner i HOLY. Foto: Ulrika Lovén
De nya låtarna innebär något mindre glamrock och mer flirt med syntpopen. David Lynch bor därinne i soundet, liksom den stora 80-talscrushen. Albumet Ryder är en pastellskimmrande saltkantad drink att ta till när melankolin antingen behöver drivas bort eller ges din odelade uppmärksamhet. 


Avslutar gör Hannes Ferms psykpop-projekt HOLY med premiär för nya albumet på Slaktkyrkans scen. Spelningen är passande och vackert inramad av scenkläderna á la fallna änglar (Love is Shouty but iconic stylade). Vi känner bl a igen Jelly Crystal (Filip Jonsson) på bas och Oskar Carls från Saigon på saxofon, samt Nora Karlsson, Hannes Franck, och Tom Serner.


De nya låtarna innebär något mindre glamrock och mer flirt med syntpopen. David Lynch bor därinne i soundet, liksom den stora 80-talscrushen. Albumet Ryder är en pastellskimmrande saltkantad drink att ta till när melankolin antingen behöver drivas bort eller ges din odelade uppmärksamhet. 

Tom Serner i HOLY. Foto: Ulrika Lovén


Trummorna simmar i reverb, syntarna blixtrar i dimman och sången letar sig naket mot ljuset. Jag har läst att Hannes själv beskrivit soundet som ..."20 procent postapokalyps, 20 procent synt, 20 procent romantik, 20 procent folköl, 20 procent pop". Bäst tycker jag om mäktiga Flames med sina klättrande arpeggiosyntar och suggestiva soluppgångsbesvärjelser (lite hopp i undergångens tid?) och You shine on me - Boys.


En synnerligen som helhet imponerande och gåshudsframkallande kväll - jag känner mig bortskämd. Och då har jag inte ens nämnt El Perro Del Mar (eftersom jag behövde rusa innan avslutet). 

Får en känsla av att detta är kvällar man storögt kommer berätta om i framtiden när hela slakthusområdet troligtvis omvandlats till shopping, parkering och kontor. Jag var DÄR! DÅ!

Ta er hit medan det går. 



No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa