Vi söker skribenter! Skicka oss din ansökan här ⟶
Foto:
Björn Wallin
Way Out West 2022: Tre dagar av sol, konserteufori och festivalrygg

I helgen gick den fjortonde upplagan av Way Out West av stapeln efter två inställda år. Här kommer en skildring av våra festivalupplevelser, med inbakade recensioner av våra favoritartister. För dig som ville vara där men inte kunde, eller för dig som var där och redan vill återuppleva hur det var!

Torsdag

Julius WOW-upplevelse

Klockan är 14.30 när jag lämnar mina kollegor i sticket. Jag sätter mig på en fullproppad, svettig buss och bränner iväg till Slottsskogen. Trots att det bara är torsdag verkar folk lite gladare, det märks att de kopplat upp sig mot det sällsynta festivalenergi-molnet.

Min första spelning blir en tonårsdröm come true. När The Tallest Man On Earth går upp till sin nysläppta cover av Håkan Hellströms För sent för Edelweiss blir jag förvånad över hur liten han ser ut på den stora Flamingo-scenen. Men samtidigt fyller han på något sätt ut den. Ensam där uppe river han av klassiker som 1904, The Gardener och King of Spain. Det är lustfyllt och teatraliskt.

The Tallest Man On Earth. Foto: Björn Wallin.

Även om det inte direkt råder någon Beatles-hysteri i publiken så märks det att hans låtar landar fint i publiken. Jag misstänker att många, precis som jag, är där för att minnas snarare än att söka nya intryck. Men spelningen är bra rakt igenom. Inte minst när Amanda Bergman från Amason kommer upp scenen för en duett.

I matkön hör jag något från en av scenerna som gör det svårt att stå still. Så jag bestämmer mig för att gå dit och kolla. Det är Caribou som spelar. En ny bekantskap för min del, och jag blir positivt överraskad. Efter en timmes blygsam stådans börjar festivalryggen göra sig påmind och jag går och sätter mig vid scenen som snart ska intas av Amason.

Caribou. Foto: Björn Wallin.

Jag har lyssnat på Amason ganska mycket men jag var inte beredd på hur det skulle vara att se dem live. Amanda Bergmans röst träffar alltid rätt i inspelat format, men är nästan hemsökande pricksäker live. Det går inte att gömma sig från Amason, varför man nu skulle vilja göra det. På scenen råder total harmoni. Hela bandet är som en enda stor organism, som tar med publiken på en känslomässig åktur mellan högt och lågt. När konserten är över känner jag mig lite som en björn som precis gått ur sitt ide. Uttorkad, omtumlad och hungrig efter mer.

Amason. Foto: Björn Wallin.

Kvällen avslutar jag och några tusen andra människor med att se Tame Impala. En av de tyngre namnen i WOW’s line-up 2022. Att stå bland alla förväntansfulla människor i publiken känns som jag tror att det skulle kännas att stå i en tryckkokare. Det är spänning i luften, svettigt och det luktar mat (från alla foodtrucks). Efter några minuters väntan går bandet upp på scenen. Grytan kokar över.

Tame Impala. Foto: Björn Wallin.

Tame Impala levererar energi och ös rakt igenom konserten. Utöver ett fantastiskt liveframträdande bjuder de på festivalens förmodligen mest maxade ljusshow. Denna gör sig nästan bäst till mellanspelen. De är så brutala och basiga att jag för en sekund funderar på om det verkligen kan vara hälsosamt för de inre organen. Men som tur är slipper jag åka ambulans hem från slottsskogen. En svettig vagnfärd hem senare kraschar jag i sängen med en festivalrygg som nästan gör det jobbigt att andas.

Fredag

Efter 11 timmars knockout-sömn känns det helt rätt att börja dagen i en biosalong. Filmen Året jag slutade prestera och började onanera har världspremiär på WOW’s filmfestival, och jag kan inte låta bli att se den. Så här lämnar jag över till min kollega Lovisa Beck, och hennes tankar om fredagens konserter.

Lovisas WOW-upplevelse

Det tog några timmar att vänja sig vid upplevelsen att frottera sig med 30 000 personer efter en återhållsam pandemi. Men Way Out West har vi verkligen längtat efter! Stämningen är som vanligt grymt fin, det finns en vänlighet som man nästan bara upplever här. Jag tappar vid något tillfälle min telefon med bankkort och allt, men en ung kille springer ifatt mig och lämnar tillbaka den inom loppet av någon minut. Bara ett av många exempel på Way Out West-andan!

Frida Hyvönen

Frida Hyvönen spelar ganska tidigt på fredagseftermiddagen i ett stekhett Linnétält. Men publiken är trots det både månghövdad och alert. Hyvönen fyller upp scenen med sin närvaro och har ett minimalistiskt band med sig med bl a Mellotron och harpa som balanserar fint mot hennes sång och flygel.

Hon inleder med något som närmast låter som en frenetisk skalövning av en talpedagog och dyker sedan ner över tangenterna. Frida Hyvönen har gjort en del gränsöverskridande föreställningar, t ex på Orionteatern nu senast och hennes mellansnack förstärker känslan av föreställning snarare än gig. Det är den professionalismen som jag förknippar med Hyvönen.

Ljudet är riktigt bra och även om jag gärna hade hört mer variation i setet så får vi uppleva flera höjdpunkter, t ex en magnifik Birds med harpa, men också många toppar från Kvinnor och barn-plattan.

Frida Hyvönen. Foto: Hilda Arnebäck.
Fontaines D.C.

Festival kan vara så mycket, men hamnar man inte i en mosh pit vid något tillfälle så blir i alla fall jag besviken. Eftersom jag denna gång inte hinner med Stay Out West så satsar jag på Fontaines D.C.

FDC är ett band som jag sett både på Airwaves på Island i början av deras karriär och därefter på Debaser i våras som drillade och kanske även lite desillutionerade efter att ha upptäckt branschens baksidor? Hoppet om rockens pånyttfödelse vilar oavsett tungt på dessa Dublin-killars axlar, men många gånger infrias löftet om rå, otyglad rockextas under deras gigs.

Bandet inleder snyggt med i stämsång i In ár gCroíthe go deo och sedan är lugnet över. Soundet är någonstans mellan postpunk, punk och rock med starka hooks.

Man skulle kunna anklaga Fontaines D.C. för ett alltför enkelt recept: Malande verbala upprepningar, svår attityd och få, okomplicerade ackord som bygger låtarna. Men det är väl precis så det ska vara?

Sångaren Grian Chatten drämmer stativet i golvet, går runt som ett djur i bur och och driver publiken mot allt vildare dans i hits som A Televised Mind och Big. Och i Boys In The Better Land förvandlad halva publikhavet till en enorm mosh pit och jublet vill aldrig ta slut efter att bandet avslutar med en mäktig hjärtskärande version av I Love You.

Det är en spelning tidigt på dagen, men Fontaines D.C. får det att bli ett hämningslöst 02.15-gig. En bedrift i det bastuvarma Linnétältet. Fontaines D.C. har en självklar plats i dagens rockandskap och det blir väldigt spännande att se vad deras nästa steg blir.

Fontaines D.C. Foto: Björn Wallin.

Arab Strap

Arab Strap gör bister och märkligt vacker postpunkrock med den skäggprydde Aidan Moffat i förgrunden, malande som en Beppe från orten. Många band siktar mot den här typen av dystopiskt  sound, men Arab Strap gör det med säregen poetisk och intellektuell finess. Jag hänger inte riktigt med i texterna men sorgen och smutsen går fram ändå.

Arab Strap har inte spelat i sverige sedan 2006 och Linnétältet är knökfullt av gamla och nya fans. Efter ett långt uppehåll gjorde bandet comeback och släppte 2021 (efter 16 års uppehåll!) sitt bästa album någonsin: As Days Get Dark vars sound ekar något angeläget och aktuellt om vår nutid.  

Eftermiddagssolen skapar en mäktig katedral-vibb i det blå tältet när ödesmättade ljuskäglor dånar ner ner genom scenröken över publikhavet. I denna blå kyrka avslutar Arab Strap i ett unisont inferno i en helvetesvärme som just då känns helt rimlig och passande. Way Out West har nått sitt mörkaste mörker hittills.

Arab Strap. Foto: Björn Wallin.

Tillbaka till Julius WOW-upplevelse

Runt kl 18 är jag tillbaka på festivalområdet efter min bio och går då till Spotify’s scen Höjden, för att se Beabadoobee. Publiken är otroligt peppade på att se Beatrice Laus indierockprojekt live, och ingen som är där blir besviken. Energin är på topp, och hitlåt efter hitlåt spelas. Låtarna skvallrar om vilken otrolig låtskrivare Beatrice är, som med klassiska, enkla medel ändå lyckas vara nyskapande. För mig är Beabadoobee ett sånt där band som har dykt upp lite då och då bland mina rekommenderade låtar. Jag känner igen många av låtarna, samtidigt som jag inte visste att det var just Beabadoobee som gjort dem. Helt klart en av de bättre konserterna under festivalen.

Beabadoobee. Foto: Mia Höglund.

När kvällen kommer är det dags för Kite. Linnétältet är fullsmockat och det känns dumt att ens försöka ta sig närmare scenen. Jag hade inte riktigt insett hur stora Kite är innan jag såg detta. När konserten börjar förstår jag också varför. Förutom de fantastiska låtarna har de lyckats skapa och upprätthålla en sällsynt mystik runt sig. Att se Kite live är som att dyka ner i en annan värld för en stund.

Kite. Foto: Björn Wallin.

Lördag

Om det finns ett trevligare sätt att börja en festivaldag på än att se på bio så är det att se på Moonica Mac. Det är något speciellt med Lisa Brolander. Hon har knäckt koden till hur man som artist balanserar konstnärskap och alldaglighet. Hon har den lilla magin och mystiken som krävs för att en artist ska uppfattas som just en artist. Men så är hon också 100 % vanlig människa. Kombinationen av dessa egenskaper har gjort henne till den folkkära ikon hon är idag, och jag förutspår att det bara kommer bli mer av den varan.

Moonica Mac. Foto: Mia Höglund.

Rent musikaliskt bjuder Moonica Mac på perfekt snidade visor och poplåtar som levereras med både gåshud och klump i halsen som tillbehör. Det lättsamma och bitvis väldigt roliga mellansnacket blir en skön kontrast till låtarna. Flera gånger under setet drar hon också igång hejarramsor (ja, såna man hör på testosteronstinna hockeymatcher!) i publiken. Hon får även sällskap av Cleo på scenen under en låt, vilket blir en oväntat bra kombination av sound! Allt som allt blir det en konsert jag kommer minnas länge.

Jag hade mina förhoppningar om att hinna se en bit av Fred Again innan Girl in red, men folk har redan börjat stå vid kravallstaketet där hon ska spela om en timma. Så för att få en chans att uppleva konserten ”på riktigt” gör jag likadant.

Girl in red. Foto: Björn Wallin.

Öppnar gör hon med You stupid bitch och alla som inte redan är skrikande 14-åriga fangirls/-boys i publiken blir nu det (jag också såklart). Utöver en massa bra låtar har Marie Ulven Ringheim en väldigt stark rockstjärneutstrålning. Denna blir bara starkare under konserterns gång. Först tillkännager hon att hon under Øyafestivalen för några dagar sen slant med en kniv och skar upp tummen. Hon kan därför inte spela gitarr på flera av låtarna. Lite längre in i spelningen styr hon även upp en moshpit och en s.k. ”Wall of death”, där publiken delas i två delar som sedan rusar så snabbt de kan mot varandra. Och som det inte var nog så crowdsurfar hon på det. Jag älskar när artister ger allt, och Girl in red är verkligen en artist som gör det. För mig blev det här helt klart festivalens höjdpunkt!

Girl in red. Foto: Björn Wallin.

”Hur ska man kunna gå vidare efter något sånt här?” frågade min partner mig efter vi hade sett Girl in red. En klart befogad fråga. Det fick bli lite festivalmat i väntan på kvällens sista spelning.

Sista spelningen blir ingen mindre än Thåström, och han gör en storslagen final på festivalen. Ett minus är dock publiken, inklusive mig själv. Thåström ger mer än vad de flesta andra artister på festivalen klarat av att göra, men möts lite för ofta av svala applåder och halvhjärtade jubel. Förmodligen beror det på att alla är trötta efter tre dagars festivalande, för något fel på Thåström är det iallafall inte.

Thåström. Foto: Björn Wallin.

Jag ska ärligt säga att jag inte hade jättehöga förväntningar på spelningen. Gubbrock, tänkte jag. Det stämmer kanske delvis men jag inser under spelningen att det verkligen inte behöver betyda någonting dåligt. Thåström fångar mig redan på första låten faktiskt. Den raspiga rösten kommunicerar vemod och vånda bara i sig själv. I kombination med hans texter och det otroliga livebandet skapas något som inte går att värja sig emot. Jag dras med på helgens (för mig) sista konsertresa. En grandios avslutning på tre dagar av sol, ryggont men framför allt otroliga spelningar!

Thåström. Foto: Björn Wallin.

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa