På Nalens klubbscen, som badar i rött rökigt ljus, väntar två sorters trummor, keys och mikrofoner på Henning och hans band. Att det är vårkväll märks enbart på antalet jeansjackor på de öldrickande människor som inväntar Henning de med.

En blond Clark Kent, gitarrhjälte med turkos gura

I april släppte Henning två nya album, det instrumentala “Skymningsmusik för dagdrömmare” och “Blå Lotus”, som med sina äventyrliga texter mycket passande delar namn med Tintin-albumet. När Henning kommer ut på scenen känns även han som sprungen från seriernas värld: en blond Clark Kent, gitarrhjälte med turkos gura runt halsen och skickliga fingrar. Helt självklar på scenen river han av ett skillat gitarrsolo. Sen stiger hans kompanjoner på scen och konserten drar igång ordentligt.

En saga som man inte vill ska ta slut

Gitarrslingorna rör sig som dallrande het luft över en motorväg. Henning varvar låtar från “Blå Lotus” med musik från tidigare plattor, “Under träden” och “Galileo”. Till gungiga melodier som associerar till 70-tal à la Bo Hansson sjunger Henning in publiken i en konturlös värld där Jackie O rider förbi på en kamel och sen följer vi med på en stöld av drottningens juveler. När jag tittar bakåt på publiken har varenda en något drömskt i blicken. Hennings musik är som en godnattsaga, inte en sån som får en att vilja somna, utan en spännande som man aldrig vill ska ta slut.

"Electric banana band för vuxna"

Plötsligt får jag ett musikaliskt barndomsminne. Jag sitter i baksätet, bilen kör genom en nattsvart stad och från stereon spelar en studsig melodi med refrängen “Jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp”. Jag viskar därefter till fotograf-Claes: “Kan jag skriva att Henning är som Electric banana band – fast för vuxna?”