Vi söker skribenter! Skicka oss din ansökan här ⟶
Foto:
Spela Cedilnik
Wide Awake bjuder på post-Brexit new wave

Den sista helgen i maj ekar det tomt i Londons undergroundlokaler. Musiken och publiken har migrerat söderut — en halvmil från östra Londons Shacklewell Arms, och ett stenkast från The Windmill — till 50 hektar park i utkanten av den ruffiga stadsdelen Brixton. 

Gräsrotsfestivalen Wide Awake är bara inne på sitt andra år, men har redan lyckats profilera sig som undergroundmusikens mecka. Det började som en hyllning till Storbritanniens postpunk-scen, ibland kallad post-Brexit new wave, som blommat upp bland rivningshotade gamla pubar belägrade i anonyma bakgator. Det är lokaler som ofta inte rymmer fler än 150 personer. Men de 25 tusen som samlats i Brockwell Park visar att musiken redan växt sig större än dess scener. 

I årets lineup har postpunkbanden fått sällskap av dancehall-rappare, saxofonspelare, folksångare och techno-DJs. Blandningen är kanske bäst personifierad i The Comet is Coming, som blandar jazz, elektronica, funk, dubstep och psykedelisk rock – och som, trots sin niche, spelar på festivalens största scen under festivalens största dag. 

The Comet is Coming. Foto: Spela Cedilnik.

“Vi lever i en ‘post-everything era’ nu,” säger James Smith från Yard Act till NME om festivalens akter. “Människors kärlek för musik transcenderar genrer. Publiken omfamnar det mer och mer numera, och det uppmuntrar band att höja ribban ännu mer.”

Det som förenar artisterna är att de flesta är relativt nya, och att de alla härstammar ur DIY-scenen. Det som förenar åskådarna, i sin tur, är känslan att vara på plats när en ny musikscen, med ett nytt uttryck, växer fram ur de uppluckrade genrerna.

Kanske förklarar det varför få verkar intresserade av kvällens i särklass största namn, Primal Scream. Artisterna som lockar mest är de okända, inte de ökända.

Men det är inte bara utav pretentioner som de flesta, när jag frågar vilka de anser är lördagens huvudakt, nämner Fat White Family. Snarare är det för att Fat White Family är för Londons postpunk vad Håkan Hellström var för Sveriges indiepop. De har blivit postpunkens profeter, och därför är det helt förståeligt att deras spelnings inledande kvart beskrivs av videojournalisten Lou Smith som “shamanic, tribal, terrifying” – trots att klockan bara är fem på eftermiddagen.

Frontmannen Lias Saoudi träder fram barfota i ett par beigea tunna cykelshorts, greppar mikrofonen, hoppar ner från scenen, och tacklar sig flera meter in i folkmängden – för att sätta sig i skräddarställning och vagga fram och tillbaka, och därefter ligga på en högtalare och vråla ordlöst.

Therminen gnisslar. Saxofonen visslar.

Det tar 12 minuter innan han åter är på plats på scenen, slår ut armar och ben i sjöstjärneställning, och vrålar “WET HOT BEEF!”  Ljudsystemet var inte detsamma under resten av kvällen, och ingen verkade särskilt bekymrad över det.

Fat White Family. Foto: Spela Cedilnik.

Spretigheten till trots löper en blodröd tråd genom Wide Awake. Det är punken, och den märks allra tydligast under Amyl and The Sniffers framträdande.

Sångaren Amy Taylor bjuder på ett hest, studsande framträdande ackompanjerad av snabba trummor och biffiga gitarrer. Publiken hoppar och skrålar till Guided By Angels och Security. Men det är låten Knifey, och raden “All I ever wanted was to walk by the park,” som slår en särskild ton hos kvinnorna i publiken.

Få av oss har glömt att 28-åriga Sabina Nessa mördades i Cator Park klockan halv nio på kvällen förra september, och att 27-åriga Nicole Smallman och 46-åriga Bibaa Henry mördades i Wembley Park förra juni. En märklig blandning av solidaritet, ilska och dans utbrister i folkhavet. Jag har aldrig känt mig tryggare i en moshpit.

Amyl and The Sniffers. Foto: Spela Cedilnik.

Det är sällsynt, därmed välkommet, att se en kvinnlig sångare anamma den vulgära, obrydda och tjackiga punk-persona som skapats och stöpts av manliga artister såsom Viagra Boys och Fat White Family. På liknande vis utmanar Grove, en av kvällens huvudakter, heteronormativiteten inom den mansdominerade dancehall-genren. 

 “Dancehall är okänt homofobiskt,” säger Grove, som själv är icke-binär och queer, i en intervju med Metal Magazine. “Buju Bantons Boom Bye Bye, där han hotar att skjuta homosexuella män, är ett exempel på det. Det är på grund av såna låtar som jag vill karva ut ett utrymme inom dancehall-genren för att vara queer.”

Det ryms politisk aktivism i Groves rader. Låten Fuck Ur Landlord genererar särskilt högt medhåll från publiken, i en stad där genomsittshyran för ett rum ligger på 9,500 kronor i månaden. Groves eklektiska blandning av punk, dancehall, jungle och bass är mer framträdande, mer aggressiv, och mer spännande, live än online. Publiken tycks bestå till hälften av förbipasserande som lockats in i det lilla tältet, och som sedan inte velat gå därifrån. Trots att Primal Scream spelar samtidigt, och trots att Groves spelar nästan bredvid.

Någon bakom mig skriker “Damn, that’s abrasive,” och menar det på bästa möjliga sätt.

Klockan 22:30 är festivalen, på begäran av närliggande lägenhetshus, slut. En postpunk-skara på 25 tusen slungas tillbaka ut på Brixtons bakgator. Vissa beger sig med vana steg mot The Windmill. De som bor österut sätter av mot Shacklewell Arms. En timme senare sitter de ännu en kväll i små rivningshotade lokaler, i Londons små bakgator.

Men den här kvällen sitter de där med vetskapen om att de kan fylla en hel park, och de lever på hoppet om att kunna göra det igen, och igen, och igen.

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik
No items found.
Hittade inga relaterade artiklar
No items found.
No items found.

Fortsätt läsa