”Min plan var att spela skramlig popmusik för folk, som precis som jag, gett upp hoppet. 15 år av mitt liv satsade jag på det. Det var väl mest att man hade tajta jeans och söp.”

Så skriver Marcus Berggren i en kommentar om EPn han nu äntligen släppt. Det är fyra låtar det handlar om, samtliga inspelade av och med Mattias Tell precis innan Marcus flyttade till Stockholm 2015.

Som trogen konsument av MB’s olika projekt har jag hört honom hinta om den här EPn flertalet gånger. Jag var nästan lite skraj när jag tryckte på play, jag hade ingen aning om vad som väntade. Baserat på saker Marcus sagt sin podd Tombola har det verkat som han varit inne på att göra ”hippity hoppety” men nu när han gjort slag i saken blev det ändå indie trots allt, och jag blev inte besviken. EPn öppnas med Snälla kan ni öppna erat skrin, en härlig lavett som påminner lite om Radiohead när de fortfarande hade lite hopp kvar. Andra spåret på EPn heter Nodre Älv, och är min personliga favorit. Det är en serotonindepriverad bit med en otrolig stämning i sig. Bitvis påminner soundet om någon b-sida på Håkan Hellströms ”För sent för Edelweiss”-skiva, och det är inte menat som dåligt. Marcus är riktigt duktig på att fånga det råa, lite ödsliga i sin musik. Det är en känsla som befinner sig genom hela EPn. Tillsammans med de lite mystiskt poetiska texterna sätter han verkligen ett signum på låtarna. Även Tjack och CS och titelspåret Hökens gata hustler har ett liknande uttryck, även om de är mer renodlade poplåtar.

Det kanske tar ett tag för Sverige att se Marcus som något annat än komiker, men ärligt talat har denne multikonstnär ett uttryck som jag tror många har suktat efter länge. För att inte tala om hur fantastiskt det skulle vara att få se honom spela de här låtarna live!