Foto:
Ulrika Lovén
Önskegig infriade förväntningarna

Pascal och Stilla Havet svarade upp mot de högt ställda förväntningarna när Slaktkyrkan fylldes till bredden i lördags (9 oktober). Savant fick dessutom följa med backstage och dokumentera vad som hände före och efter giget.


Så kom min och många andras första 500+ spelning efter pandemi-fastan. Insvepta i höstmörker meandrar vi fram i slakthusområdets tegellabyrint och möts av en uppfräschad Slaktkyrka med nya sittplatser längs sidorna och häftig mural över scenen. 

Arrangören hade sålt 600 biljetter till denna lördag, men så var det också publikfavoriterna Pascal och Stilla Havet som skulle låta sin musik dåna ut över folkhavet. (Jag har inte skrivit folkhav på väldigt väldigt länge. Bara det känns kul!)

På ett pumpande dansgolv i St Petersburg triggas plötsligt ett diffust 80-talsminne. Så låter Stilla Havet. Foto: Ulrika Lovén

Likheterna mellan de två banden är kanske att engagemang och känslor är extra large. Och båda släppte sina bästa album hittills i våras (Pascal: "Fuck Like A Beast" och Stilla Havet: "Samtiden sliter oss isär") och båda är kända för att vara grymma live.

Stilla Havet agerade denna kväll support och fick igång publiken nästan direkt med ett tight och energifyllt set. Jag tror dom aldrig har låtit så bra. Elias röst och scenpersonlighet ihop med de välskrivna låtarna är svåra att värja sig mot. Bäst beskrivet som catchy postpunk-pop i nordiskt laserformat.

August Borg th, i mitten Sara Wilson som supportade på sång  (hon sjunger även på skivorna), Elias Eriksson tv. Foto: Ulrika Lovén
Elias Eriksson har en scenenergi och timing utöver det vanliga. Foto: Ulrika Lovén

Pascal är en fasansfullt bra liveupplevelse. Så är det bara. Och denna kväll spelar de dessutom sitt längsta set någonsin (enligt Pascal själva). Manuela brände sin Peavy-stärkare och Mimmis glasögon immade igen. Ja ni förstår. Återigen höjs rösterna om att Pascal är sveriges bästa band. Jag säger absolut inte emot.

Om jag skulle ge mig på att gissa varför Pascal är så bra så är måste det vara den där lugna självklarheten. De är ett av få band jag sett som stannar upp och verkligen pratar med varann mellan låtarna. Låtarna är också behagligt fria från "låtskrivarkladd".

Isak Sundströms gitarr blöder och gråter om vartannat. Foto: Ulrika Lovén
Manuela de Gouveia pressade basen och stärkaren tills något brast. Men det var det värt. Svärtan i Pascals låtar är av en sällsynt mörk nyans tack vare henne. Foto: Ulrika Lovén
Mimmi Skog gör grymma trumriff, och tycks vara på ett strålande humör genom hela giget. Immande brillor till trots. Foto: Ulrika Lovén


Någon strukturerad recension utöver ovanstående blir det inte denna gång. Däremot en titt bakom kulisserna som ni gärna får hänga med på (videos här under, foto & klipp Lovisa Beck). Mycket nöje!

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa