Vi har sett hennes många ansikten i punktrion SNAKE och indie-elektroprojektet Meine Kleine Deutsche, men nu gör Mia Maria Johansson solodebut som sig själv. SAVANT träffar henne för en pratstund om albumet "SLAY" och den långa vägen dit.

En fredagkväll försvinner jag och fotografen Fredrik Stål ner i ett parkeringsgarage till ett stort studiokollektiv i Stockholm. Inramade vinylskivor från 70- och 80-talet påminner om en tid och estetik långt från pandemins 2021, men bakom dörrarna vibrerar drömmarna och musiken som de alltid gjort. Bakom en av dörrarna längst bort i korridoren hittar vi Mia Maria Johansson. 

Pressinformationen om  "SLAY" har redan väckt min nyfikenhet. Ett album om att försöka äga sin plats i tillvaron, och släppa taget om det som saktar ner en. Låtarna är suggestiva, fulla av kraft och personlighet och albumets artwork förstärker just det. Omslaget är en drabbande teckning av Mia Marias bestämda ansikte med en kropp av brokigt “trassel”.

Du håller ju inte bara på med musik utan är konstnär också. Är det du som gjort artworket till skivan?

-Ja, det är jag. Jag gör ju oftast allt det där själv. Även pressbilderna faktiskt. För mig hänger musiken och konsten verkligen ihop. Jag började t ex spela i band i samband med att jag gick på konstskola. Men jag fick höra att konsten är en sak och musiken är en annan. Och att de uttrycken behöver hållas isär. Och då trodde jag ju på det först. Jag är en sån som tyvärr lyssnar lite för mycket på andra ibland. Men nu har jag fattat, det hör ju ihop. För mig hör det ihop!

Jobbar du med samma innehåll i konsten som i musiken?

-Nja, bildskapandet känns generellt sett mer flummigt. Jag vet ofta inte riktigt varför jag gör det jag gör. Musiken är oundvikligt mer konkret eftersom jag då behöver sätta ord på det kreativa. Då får jag lite bättre koll! *skratt*. 

Mia Maria har varit produktiv på den svenska musikscenen i många år nu, Bland annat i indie/electro/punk-bandet Meine Kleine Deutsche, i rockduon Majvor och i hyllade punktrion SNAKE. Hon har också körat med Hurula som gästar på låten 'Electro You' på "SLAY"). Hon har även hunnit utforska olika solouttryck, men "SLAY" är hennes faktiska solodebut och första soloskivan som fick bli ordentligt gjord, som Mia Maria säger.

‍

Kommer du satsa mest på soloprojektet nu?

-Åh, jag skulle vilja kunna vara två olika personer och satsa lika mycket på både SNAKE och soloprojektet! SNAKE är väldigt viktigt för mig. När jag började spela med SNAKE så kände jag att det här var bandet jag önskade jag hade haft när jag gick på gymnasiet. Det var så himla kul bara. 

-Jag har ju jobbat med sologrejer länge, men peppen och tryggheten i SNAKE fick mig att våga ta soloprojektet till nästa nivå. Man blir ju mer säker ju mer man spelar vilket är bra... (*lång tankepaus*) ...sen blir man sjukt osäker igen också! *skratt* 

Jag tänker på att Mia Maria återkommer till det där med osäkerheten. Jag vet ju att den känsligheten samexisterar med kreativiteten hos kanske de flesta konstnärer/musiker, men blir ändå lite förvånad utifrån Mia Marias musikaliska uttryck.  

Alla olika känslor jag har konsolideras i det jag gör när jag spelar... Då vågar jag vara här och nu och är säker på det jag gör. Jag känner styrkan och energin och all oro, alla funderingar och all ångest samlas i det. Sen vet jag inte om det ska kallas säkerhet. Men det är ett starkt flöde på något sätt.

Jag måste fråga: din sångstil, ditt uttryck i musiken... du tvekar inte och det finns en självklar bredbent aggressivitet där som jag kopplar till självsäkerhet. Hur hänger det ihop med att känna sig osäker? 

-Ja men det är något annat när jag sjunger. Alla olika känslor jag har konsolideras i det jag gör när jag spelar, och spelar in. Då vågar jag vara här och nu och är säker på det jag gör. Jag känner styrkan och energin och all oro, alla funderingar och all ångest samlas i det. Sen vet jag inte om det ska kallas säkerhet. Men det är ett starkt flöde på ngt sätt.

-I ett av mina projekt testade jag att spela akustiskt med ett band - och det var ju hundra gånger läskigare! Man var helt naken - mycket farligare är andra grejer jag gjort!

...du gillar gå ut på plankan?

-Ja, jag gillar att utmana mig själv.  Att göra tvärtom mot det jag tänker att jag är. Att bryta sin tanke om sig själv. Tror det är det enda sättet jag kan utvecklas och lära känna mig själv. 

… och soloskivan är ett exempel på det?

-Ja min soloskiva har varit på gång att bli till så länge. Men nu tog jag tag i det. Jag bestämde mig: “nej nu djävlar” och så gick det liksom vägen. Hela vägen till att bli signad på Lazy Octopus. 

Men du ville egentligen inte ha något skivbolag har jag läst?

-Jo, det är sant att jag kände så. Jag hade skivbolag förut när jag trodde det var dax att släppa mina sologrejer. Men bolaget ändrade sig hela tiden. Jag mådde väldigt dåligt av den osäkerheten, jag orkade inte vänta, jag orkade inte undra…

Ja men grejen är JAG. Det är inget mer. Jag kan inte hitta på att jag är lite mystisk eller nåt sånt! 

Mia Maria beskriver det som nog de flesta artister känner när de scoutar bolag:

-Det är ju en själv man langar fram på ett fat när man räcker fram dom där låtarna. Det är väldigt självutlämnande och man är så djävla utsatt. Man blir behandlad som en vara i en butik. Men det där var länge sen. Hade det hänt nu så hade jag kunnat hantera det mycket bättre. Men då: man var ju så tacksam… åh ni vill släppa mig!

-Andra bolag som hört av sig har också fått mig väldigt tveksam: “Vi är lite osäkra på din visuella framtoning - vi gillar låtarna, men vi undrar lite, vad är din grej?”. Och då får jag kontra: Ja men grejen är jag. Det är inget mer. Jag kan inte hitta på att  jag är lite mystisk eller nåt sånt!

Vi pratar om att labels egentligen inte har något alls utan musiken från artisterna, och att artisterna borde tänka på det oftare och inte bli så blint smickrade.

- .Ja så ser Sebastian det också! (Sebastian Fors på Lazy Octopus, reds anm) Det är verkligen musiken som är hans vinkel och intresse! Då kan bolaget bli just det där sammanhanget som ger en en skjuts... en möjlighet för fler att lyssna på musiken. Jag är skitglad för Lazy!

Det är en väldigt bra platta tänker jag. Låtarna tar tag i en.  Även om det musikaliska anslaget är ganska “rakt” så innehåller musiken mycket dynamik och melodierna ofta en spännande twist. Det finns en rå känslighet i de ganska tydliga låtarna som är väldigt fin. 

Hur kom "SLAY" till egentligen? 

-"SLAY" är inspelad både hemma och i studio och både då och nu kan man säga. Jag påbörjade skivan för en fyra fem år sedan, men pausade och låtarna blev liggande. När jag nystartade allt i år fick musiken liksom ett nytt liv och kändes plötsligt superaktuella igen, även om vissa låtar fått en helt ny betydelse! 

Mia Maria har spelat in nya gitarrer och sång och lagt livetrummor på de programmerade beatsen. Det har varit viktigt att behålla råheten och den statiska känslan även om hon gjort sina kompletterande inspelningar i studio.  Låtarna är inspirerade av händelser i Mia Marias eget liv, saker vänner berättat eller filmer som hon tolkat in i sitt eget liv. 

Måste fråga... Alla låtar på "SLAY" är på engelska utom en som är på svenska - hur kommer det sig?

-Ibland blir det svenska när man skriver. Man kommer på en rad i huvudet och så bygger man vidare på den. Jag har fler låtar på gång på svenska så det kommer bli mer av det framöver! ‘Sköldmön’ på "SLAY" är dock baserad på en Karin Boye-dikt. Jag älskar den dikten. Jag tror jag såg något program på TV om att folk tonsatte andras texter och tänkte… ja men det ska jag också göra!  Det var jättekul och kändes helt rätt. 

Samtidigt är live det absolut värsta! Jag frågar mig inför varje gig: varför gör jag det här mot mig själv?

- Ofta är det engelskan som kommer naturligt, det är ett mjukt och poetiskt ljudande språk. Men svenska är lika roligt att skriva på. Man äger betydelsen av orden på ett helt annat sätt med svenskan och då blir det också ett nära, lite råare uttryck. Jag skriver ju en del på svenska redan i Majvor t ex, men skriva mer på svenska är absolut min plan.

SNAKE och Meine Kleine Deutsche har ju starka, närmast teatraliska uttryck på scen och man uppfattar dig som mycket av en liveartist. Hur kommer Mia Maria Johansson vara live? 

-Uppfattas som liveartist? Hmm... ja så har det kanske blivit. Samtidigt är live det absolut värsta! Jag frågar mig inför varje gig: varför gör jag det här mot mig själv? Det är fånigt men så är det verkligen. Live är en hatkärlek för mig. Men jag vet inte riktigt än hur jag ska göra soloprojektet live. Det kan nog bli lite olika. Alltifrån bara jag med trummaskin till band med full sättning. Just nu har jag fått äran och turen att repa ihop ett megabra band, så jag hoppas verkligen att vi kommer kunna spela live med det i framtiden.

- Nu ska jag utmana mig själv, inget spex, nu är det bara jag!

Kommer det bli turné framöver för dig?

-Åh, jag vill verkligen få spela live med det här. För mig blir det ännu mer på riktigt då - även om det är sjukt läskigt.  När man är ute och spelar då får man verkligen veta hur folk känner om sin musik. Jag håller tummarna...

Nu börjar det bli dax för foto. Mia Maria tänker tillbaka på fotosession med SNAKE, hur lätt det varit att gömma sig bakom det spexiga och rollerna, och att det känns ovant och lite utsatt inför vår fotografering. Hon tar ett djupt andetag:

- Nu ska jag utmana mig själv, inget spex, nu är det bara jag!

‍

Mia Maria Johanssons debutalbum ”SLAY” släpps idag (den 19:e mars) på Lazy Octopus.

Färdigställandet har skett tillsammans med Stefan Brändström och några spår har också spelats in i Studio Cobra hos Martin Konie Ehrenkrona.