Foto:
Carolina Mendozza
"Ser man en av oss så finns det ofta fler"

Vi träffade bandet Beverly Kills efter deras spelning på Snotty Seaside i Stockholm. Det blev ett samtal om psykbryt, kris, elegans, hur bandet kom till och att det förhoppningsvis är sista gången de behöver nämna i en intervju att de inte har körkort.

Första gången jag såg Beverly Kills var på Fools Gold i Stockholm, jag hade lyssnat en del tidigare och använt ”Revellers” som adrenalinaspruta sen släppet i våras, och blev golvad. Några veckor senare är de tillbaka i Stockholm igen för att spela på Snotty Seaside och jag träffar bandet som består av Alma Westerlund på sång och synth, gitarristen John Jonsén, basisten Viggo Mattsson och trummisen Hampus Höggren.

Vi giggade på Mystery Language releasegig igår, de släppte en platta förra veckan, som är jättebra. Sen var vi lite överallt typ berättar Viggo.
– Ja, vi hängde med vänner som vi inte hade träffat på ett tag. Det brukar bli så när vi är i Stockholm, att man re-connectar med folk. Sen drack vi några folköl hemma hos en polare, tillägger John.
Innan det så åkte ni tåg, och jag mötte upp er på centralen... inflikar Alma.
Jag glömde basen och hade ett psykbryt på T-centralen! Säger Viggo.

Foto: Jakob Ekvall

Tidigare i år släppte bandet en musikvideo med 80-tals prom night-tema till låten "In This Dim Light" regisserad av Jakob Ekvall som gjort mycket av det visuella för Beverly Kills.

Varför blev det 80-tals prom night-tema på videon?

För att jag aldrig gick på någon bal… Då hade jag nyss börjat träffa John men jag var för feg för att fråga om han ville gå på balen med mig, så jag gick inte på min studentbal, säger Alma och skrattar.
– Jag hade gjort det om du hade frågat! Säger John snabbt.
Men det hade ju varit skitläskigt… Så jag ville uppleva en bal, tillägger Alma.

Man tror alltid att det ska vara så bra att göra allting själv – och man är så himla DIY – och det är så himla kul, till man står där med ballonger som exploderar för att det är kallt.
Var det så bra som du trodde det skulle vara?

– Jag tror det här var bättre. Säger Alma.
Något av det hårdaste och svåraste vi gjort i år var att bygga det här ballongvalvet, påpekar Viggo.
Ja, ballongvalvet! Säger Alma.
Det var ju ett trauma i sig... Säger Viggo.
Man tror alltid att det ska vara så bra att göra allting själv – och man är så himla DIY – och det är så himla kul, tills man står där med ballonger som exploderar för att det är kallt, berättar Alma.
Det fick vi lära oss den hårda vägen, att det är inte något man ska snåla med. Man ska kosta på sig bra ballonger! Säger Viggo bestämt.
Man ska ha stor ballongbudget och inte köpa det billigaste på Partykungen. Det var en kamp mot tiden, för dagen efter så hade några ballonger gått sönder, avslutar Alma.

Beverly Kills var tidigare signade hos det Melbournebaserade skivbolaget Hell Beach och har nu spelat in ny musik som de ska släppa via Welfare Sounds eftersom Hell Beach har lagt ner.

Plattan mastrades i helgen och vi fick första utkastet i fredags. Det finns nån ZIP-fil som vi inte har lyssnat på än, berättar Viggo.
Vi har hållit på så väldigt länge, låtarna började skrivas förra hösten. Man tänker att det är så nytt, men det är redan gammalt, säger Alma.
– Vi har ju kört låtarna live ett tag... Tillägger Hampus.
Vi är väldigt dåliga på att hålla på låtar, att så fort vi skrivit färdigt dem så vill vi börja köra dem, berättar Viggo.

Foto: Kim Wijk

Har ni något datum för släppet?

– Nej, inte än. Det är saker som får kristallisera sig senare, berättar Alma.
– Men vi är väldigt peppade på att få släppa det här. Vi har jobbat så hårt med låtarna, det är något som vi är så otroligt nöjda med överlag, så kan knappt bärga mig för att folk ska få höra låtarna, berättar John.
– Jag kan knappt bärga mig på att få höra dem själv... Tillägger Hampus.‍
– Det känns så sjukt kul att få göra det här släppet med Welfare, även om det känns tråkigt att lämna Hell Beach bakom sig. Luke Thomas som drev Hell Beach kom och hälsade på oss innan han la ner, så vi fick ett fint avslut ändå. Det var ett väldigt bra samarbete som öppnade många dörrar, berättar Alma.
– Bara själva faktumet att vi hade ett skivbolag öppnade många nya dörrar. Efter att vi hade släppt ”Dreamless”, så började vi fokusera på att släppa något via Hell Beach, då var vi inte bara nya Göteborgsbandet utan ”Oj, shit det händer nånting därborta!”, berättar John.
– Man får fortfarande bära stärkare i uppförsbacke och motvind och plocka med dem på spårvagnar och sånt där, säger Viggo och skrattar.
– ...Man får fortfarande psykbryt för att man slår folk i ansiktet med sina väskor, berättar Alma.
– Tanter som ramlar på synthen och sånt där… Säger Viggo och alla skrattar.

Okej?

Ja, det hände en gång när vi skulle ta spårvagnen till nån spelning. Spårvagnar som du vet är ju så jävla skakiga och gamla, så guppade det till, berättar Viggo.
Det var regnigt och halt på golvet, så hon halkade och satt sig med rumpan rakt på synthen, tillägger Alma.
Ja, för det var ju innan du hade case till den, så den låg bara i en IKEA-kasse, tillägger Viggo.
Ja, jag trodde verkligen att den skulle knäckas, säger Alma.
Det är ju ett äventyr i sig att vara ett band som inte har körkort, att det blir till och med en utmaning när man ska gigga i sin hemstad, konka upp grejer på spårvagnen och man känner sig så himla jobbig. Och så är det typ fredag eftermiddag och folk ska hem från jobbet och där kommer vi med hela replokalen, fortsätter Viggo.
Vi klagar så mycket över det här, så kanske det är dags att vi tar körkort istället för att i varje intervju typ sitta och säga ”Åh, vi har inget körtkort...”, avslutar Alma.

Foto: Carolina Mendozza

Har ni börjat tänka på hur ni ska fira släppet när det blir?

Vi har inte riktigt kommit så långt, men jag tycker att det är jättekul att göra något lite extra men inte för stort, för då kommer man slita ut sig helt. Jag är sugen på allt ifrån gratis Prosecco till en riktig rövarfest, jag har ingen aning, säger Alma.
Firande av EP:n måste ju definitivt innehålla lite elegans, påpekar Viggo.
Och lite kris, tillägger John.
Kris och elegans tror jag, sammanfattar Viggo.
Vi har nog mycket av båda, det har vi ju bevisat den här helgen… Jag hade ju gärna spelat på Pustervik igen. Det är svårt att få den intima svartklubbsspelningen just på Pustervik. Men när vi spelade på Gårdens efterfest med KÅRP, Diskopunk och Terra, det var nog en av de bästa spelningarna vi gjort. Det var så fett att stå på en stor scen. Det kändes som att vi hörde hemma där litegrann. Skulle man slå på stora trumman, så hade det varit fett att köra där, berättar John.


– Eller typ Gathenhielmska huset, fortsätter Alma. Vi hade en spelning förra helgen med Steve Buscemi’s Dreamy Eyes, och efter spelningen var det den här klassiska "Ska vi ta en öl? Det ju kul att hänga..." – men den här gången totalvände hela kvällen. Det är nån som öppnar dörren till ett närliggande hus som frågar om vi är musiker och om vi ville komma in. Så sa de "Vi har vin" och alla gick in i det här huset.
Vi var ju ganska många i det här gänget, vi var ju typ 12-15 pers, påpekar John.
...Som stormar in i deras trumcirkel, ett väldigt sterilt rum som är upplyst med en lampa, och så börjar folk trumma som galningar, berättar Alma.
– På IKEA-soptunnor, säger John och visar en video på sin mobil.
– Där fanns ett piano också, och arrangören ifrån Oceanen sätter sig där med sin kompis, och han börjar spela piano och hon börjar sjunga och vi står i en grupp i det här mörka rummet och det är tända ljus längs väggarna.
– Hon var så jävla bra, det var från ingenstans verkligen, berättar John entusiastiskt.
Det är det som jag är så glad över med att få spela musik, att omge mig med så knasiga människor, avslutar Alma.

Designar ni merch själva? Jag gillar bland annat ängeln som gråter.

– Yes. Det är Alma som har gjort den här berättar Viggo och pekar på ängeln som gråter. Det där ska ju vara bokmärken som man får hos tandläkaren.
Ja, bokmärksänglar, tillägger Alma. Annars har Viggo gjort våra tygkassar. Då ritade du en brinnande ros, sen har John börjat fila på den nya, så vi hjälps åt lite. Och John gör ju alla omslag, berättar Alma.
Jag tror att vi gör allting själva, just för vi har så svårt att välkomna andra till vår process. Jag tror att vi förstår nog själva vad vi gör, men jag tror inte att vi kan förklara det för någon annan så att vi blir nöjda, berättar John.
Så är det kul att vara kreativ också, tillägger Viggo.
Du har rätt, vi släpper inte in folk i det. Jag har för mycket kontrollbehov tror jag, berättar Alma.

Alltid när jag ska göra saker överlag, om jag stämmer träff med någon så är det aldrig ”ska DU komma?” utan det är alltid ”ska NI komma?”. Jag får aldrig ha mitt eget pronomen.
Foto: Jakob Ekvall

Det känns som att ni är tighta. Hur länge har ni känt varandra?

Nästa år blir det 10 årsjubileum som vänner och bandkamrater, berättar John.
Vi började spela i band direkt när vi träffades, tillägger Viggo.
Ja, det gick snabbt att lära känna, tillägger Alma.
Bandet tar ju upp väldigt mycket tid, så vi umgås ju knappt med andra människor än oss. Man repar två dagar i veckan och så giggar man på fredag, sen är det alltid något extra; ta bandbilder, göra fanzines eller DIY-pyssel, säger Viggo.
Alltid när jag ska göra saker överlag, om jag stämmer träff med någon så är det aldrig ”ska DU komma?” utan det är alltid ”ska NI komma?”. Jag får aldrig ha mitt eget pronomen, vi är alltid som en stor entitet. När jag var själv på spelning för första gången på länge i torsdags, utan någon av er tre, så var det ett av banden som jag sa hej till, så sa de ”Vart har du de andra nånstans? Är inte Viggo eller Alma här? Dom brukar ju alltid vara med dig!”. De är nån annanstans… kan inte jag få vara här själv?! Berättar John lite frustrerat. Vi brukar själva ha det som saying – att ser man en av oss så finns det ofta fler.

Vart kommer ni ifrån från början?

Jag kommer från Umeå, det här är Örebroare säger Alma och pekar på de andra.

Varför blev det Göteborg?

Jag tycker ju om Örebro på ett sätt, men det var inte jätteroligt att växa upp i Örebro i bristen av kulturliv. Det var många av våra vänner som flyttade till Göteborg, så jag flyttade dit och pluggade musikvetenskap, så trivdes jag så fruktansvärt bra och sen så flyttade Viggo hit, berättar John.
– För att du behövde en inneboende – jag hade redan börjat packa för att flytta till Stockholm, men jag bor ju hellre med John än med farsan, berättar Viggo.

Sen träffades jag och Alma i Umeå, på Umeå-open. Jag skrev för Festivalrykten och Alma spelade i ett band som heter Avec Luna och jag tyckte de var väldigt bra, och tyckte Alma var väldigt snygg. Sen efter det började vi träffas, berättar John.
Ja, men precis. Jag gick fortfarande på gymnasiet då, lite vilsen och visste inte vad jag skulle göra, och då tyckte jag väl det var ett jättebra impulsivt beslut att flytta till killen jag dejtat i några månader, säger Alma.
Tanken med bandet föddes i Almas gamla replokal i Umeå. Alma visste att jag hade skrivit några låtar, och så försökte vi sitta och spela dem men problemet var att Alma ville att jag skulle sjunga – och jag kan inte sjunga. Vi har försökt övertala mig att jag kan sjunga, berättar John.
Nu är du så himla elak mot dig själv, jag hör att du har kvalitén i dig, det blir väldigt fint. Säger Alma och tittar på John.
Vi försökte i alla fall och sen så insåg vi – nej, men det här går inte… Så vi jammade lite och tänkte fan – vi har ju några låtidéer, avslutar John.

Foto: Carolina Mendozza

Det var ju på den tiden när Alma spelade gitarr innan vi började med synth, då var vi ju som vilket jävla Göteborgsband som helst. Det blev ju bra först när synthen kom in, berättar Viggo.
Jag minns att vi fick en recension, att det var nån som tyckte att det lät splittrat. Att vi inte riktigt hade hittat vad essensen av vad Beverly Kills var, utan att det var mer av ett sökande typ. Ganska kort därefter föll det verkligen på plats, berättar Alma.
Det roliga var ju att samma recensent såg ju oss sen igen när Alma hade skaffat synth och jag hade skippat sången, och tyckte att ”Det här är det bästa jag hört på flera år. Det här är så bra! Jag älskar Beverly Kills!”, berättar John och skrattar.

Om vi går tillbaka till plattan och musiken, skriver ni musiken ihop?

Det har varit olika. Beverly Kills började i att jag och Alma skrev låtar som vi tog till replokalen och så skrev vi allt tillsammans, det har vi ju delvis gjort. Alma har kommit med låtidéer och så har vi skrivit ackord och tagit dem till replokalen, men några låtar har vi faktiskt skrivit tillsammans, till exempel ”Seven Sisters”. Den skrev vi ihop, berättar John.
– Gjorde vi? Säger Viggo lite frågande.
Ja, det gjorde vi… Vi skrev den i replokalen. Det var jag som började med delayet, tillägger Alma.
Jag kom väl med nån slags järnidé, men jag hade ju aldrig skrivit den om det inte vore för att vi var tillsammans i replokalen, berättar John.
Men så är det med alla låtar vi skriver. Ofta börjar det med ett litet parti som sen får växa, berättar Alma.
Öppningslåten på EP:n började med att Alma skrev en melodislinga, jag skrev ackord och Viggo skrev basriffet. Sen så skrev vi allt tillsammans, strukturen och allting kom ju genom att vi fyra bollade idéer med varandra efteråt. Även om man kan säga att Alma är ansvarig för grundidén av låten är vi andra ju deltagande i högsta grad, det hade ju inte låtit alls likadant om det inte vore för att vi fyra var där, säger John.
Det är känns som lite standard, ni har en idé och ni loopar den och så sitter jag och lyssnar och känner efter vad jag tycker passar med trummor och vilken feeling det ska vara. Sen så sitter vi och nöter tills vi är nöjda. Det känns organiskt, jag gillar att skriva på det sättet, avslutar Hampus.

Foto: Kim Wijk
Man längtar ju efter varje jävla rastplats längs Autobahn, det gör man ju. Jag vill se varje macktoalett i hela Tyskland.
Vad vill ni ska hända för Beverly Kills framöver?

– För min del vill jag skriva mer musik, och ha tid att göra det på ett fokuserat sätt. Jag har blivit bättre på att ge plats för det i livet, jag har tagit bort vissa saker för att prioritera det mer, så jag ser fram emot att kunna göra det, berättar Alma.
Jag vill verkligen ut och göra turnéer. Nu gör vi väldigt många små ströspelningar, och det kan bli rätt ansträngande. Det är ett ganska stort engagemang och åka ut, men det hade varit så himla kul att åka ut två veckor i Europa vi fyra och spela på kul ställen, fortsätter John.
– Det hade varit en dröm. Det är ju ändå något man jobbar aktivt mot, tillägger Alma.
Man längtar ju efter varje jävla rastplats längs Autobahn, det gör man ju. Jag vill se varje macktoalett i hela Tyskland, avslutar Viggo.

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Du kanske även gillar

Kommande spelningar

KÅRP på Slaktkyrkan
KÅRP
Slaktkyrkan
2020-10-29

Fortsätt läsa