Festivalhelgen i Göteborg är över och SAVANT summerar intrycken från 2019-års Way Out West/Stay Out West, och då främst det som hände på de mindre scenerna.
Morabeza Tobacco, Oceanen
Norrköpingsduon Morabeza Tobacco har fått mycket lovord för sitt debutalbum och övertygar helt klart även live. Främst i kraft av Gustav Jennefors stabila mörka sammetsstämma som balanserar så fint mot Vanillas softa sång. De oemotståndliga 70-talsdoftande studsiga basgångarna gör också sitt för att gifta ihop bandets drömska disco/lovesong-sound.
De oemotståndliga 70-talsdoftande studsiga basgångarna gör också sitt för att gifta ihop bandets drömska disco/lovesong-sound.
I mestadels vitt och med rätt mängd rökridå över scenen blir retrokänslan ett med musiken och publiken inklusive jag själv gungar med in i lofi-discodimman som lyfter all trötthet efter en lång dags festivaldansande.
Kite, Pustervik
Det är sent, mycket sent när vi förväntansfulla knökat in oss så nära scen som möjligt på Pustervik. Kite har en särskild plats, inte bara i mitt musikhjärta, utan i – tror jag de flesta som är där denna kväll.
Det som Kite är så fenomenala på, är att kicka igång de där gigantiska känslorna som med sylvassa syntar och beats hamras in (eller ut) ur bröstkorgen.
När bandet drar igång med ”I Just Wanna Feel” så inser jag att det som Kite är så fenomenala på, är att kicka igång de där gigantiska känslorna som med sylvassa syntar och beats hamras in (eller ut) ur bröstkorgen. Och man släpper allt, kanske just för att Nicklas Stenemo (sång, syntar) och Christian Berg (syntar) själva gör just det. Sällan ser man så mycket våldsam glöd, desperata känslor och svett på en gång som på ett Kite-gig. Både på scen och i publiken. (Någon skrev i sin recension att giget var som ett väckelsemöte.)
Inramningen är den specialbyggda ljusrigg med 60-talet lysrör och strob-lampor monterade på cymbaler som tidigare gig på Slaktkyrkan. Värmen måste vara monumental på scen. Nicklas i svart nättröja levererar låttexterna med sitt karaktäristiskt spruckna känslosamma uttryck som för tankarna till Freddie Wadling och andra giganter. Och Christian "Kitte" besvärjer syntarna som om det vore de sista timmarna på jorden och han försöker få scenen att lyfta mot himlen.
Christian "Kitte" besvärjer syntarna som om det vore de sista timmarna på jorden och han försöker få scenen att lyfta mot himlen.
Höjdpunkt är kanske ”Jonny Boy” då publiken knyter nävarna och sjunger med extra extatiskt, men egentligen är hela Kite-spelningen en enda stor höjdpunkt.
Amason, Flamingoscenen
Efter succéåret 2015 har Amason inte genomfört mer än en handfull spelningar och i den RnB-täta lineupen på Way Out West blev jag väldigt glad att hitta Amason. Bandet släpper om några dagar första delen av ett nytt dubbelalbum (”Galaxy”, del 1 med släppdatum 16 augusti) och kom alltså till festivalen både med gammalt och nytt i bagaget.
Vi som besökare visste ju att det skulle regna lite på festivalens sista dag, men när himlen öppnar sig inför Amasons spelning så rusar många för att ta skydd och de som är kvar huttrar likt pingviner i stela galonklädda klungor framför scenen. När Amason drar i gång möts vi av en (som vanligt) fantastisk scendekor och bandmedlemmarna klädda i orangerosa molnbatik. Supersnyggt och när Amanda Bergman börjar sjunga så fryser jag inte längre.
När Amason drar i gång möts vi av en (som vanligt) fantastisk scendekor och bandmedlemmarna klädda i orangerosa molnbatik
Men Amason levererar grymt starkt både i kraft av Gustav Ejstes, Esther Lennstrand, Pontus Winnberg, Petter Winnberg, Nils Törnqvist och Amanda Bergmans underbara mjuka sounddefinerade stämma. Det blir många av klassikerna från skivan ”Sky city” (2015), och ep:n ”Flygplatsen” (2015), men också några låtar från det kommande albumet, som supervackra “Marry me just for fun”.
Om nya skivan “Galaxy 1” har bandet sagt att “det låter mindre som trä och brunt, mer som laser och moln”, vilket är en bra beskrivning. Men med Amanda Bergmans karakteristiska stämma tänker jag att bandet skulle kunna ta ännu större omvägar från sitt originalsound och ändå låta distinkt som Amason.
Way Out West-spelningen är årets enda planerade Sverigespelning för bandet. Man tycker att regnet hade kunnat ta lite hänsyn till det. För när Amason spelar ”Älgen” och ”Flygplatsen” så konstantryser jag och den regntunga Slottsskogen känns nästan overkligt vacker ihop med musiken, på det där förgängliga sättet när man vet att något väldigt speciellt håller på att ta slut.
Esther, Champagnebaren
Esther (Esther Lennstrand) fanns inte med på tablån till vare sig Way Out West eller Stay Out West, men dyker spontant upp på Amason/Ingrids fest inför Amasons kommande skivsläpp. Champagnebaren är knökfull och folk trängs för att inte hamna under regnet på den öppna innergården runt baren.
När Esther öppnar med lågmäld röst och sina fyra klubbor mot vibrafonen är det inte bara vi som står längst fram som trollbinds utan hela innergården håller andan.
När Esther öppnar med lågmäld röst och sina fyra klubbor mot vibrafonen är det inte bara vi som står längst fram som trollbinds utan hela innergården håller andan. Regndroppet från markiserna utgör fin backdrop till spontangiget och vi som är där känner oss väldigt priviligierade.
Connan Mockasin, Pustervik
När man ser en sisådär 10 spelningar per dag så kan upplevelserna flyta ihop lite, även vad gäller galet bra spelningar. Därför uppskattar man något som sticker ut ordentligt och ruskar om. Connan Mockasin är en sådan artist som tycks hämtad direkt ur TV-serien Twin Peaks eller från någon skruvad småsnuskig dröm man vaknar lite halvt förlägen ur.
Connan Mockasin är en sådan artist som tycks hämtad direkt ur TV-serien Twin Peaks eller från någon skruvad småsnuskig dröm man vaknar lite halvt förlägen ur.
Och musiken är ganska synonym med artisten själv. Connan Mockasin har turnerat med Radiohead och Charlotte Gainsbourg och spelat med/spelat in med James Blake och MGMT. Soundet är filmiskt, funkigt och som någon beskrev det ”lite löst”. Senaste plattan ”Jassbusters” beskrevs också som ”gorgeous but foggy”, vilket även är en bra sammanfattning på hur man känner sig efter hans gig.
Virginia and the Flood, Oceanen
På Oceanens scen råder en vibrerande, närmast tropisk hetta. Scenljuset är nedtonat och bandmedlemmarna försvinner stundtals i den mörkröda dimman.
Artisten Virginia and the Flood i zebramålning och mörk rock står till synes oberörd i strålkastarljuset och levererar sina mörka ghost folk/southern rock-melodier med en isande vackert sårbar sopranröst mot det suggestiva reverbtunga kompet, en kombo som utgör styrkan i soundet.
Och levererar sina mörka ghost folk/southern rock-melodier med en isande vackert sårbar sopranröst mot det suggestiva reverbtunga kompet, en kombo som utgör styrkan i soundet.
VATF är Cornelia Adamsons projekt. Hon har under året släppt några hyllade singlar (”Dear God”, ”These Birds” och ”You Will Never Know a River”) och i oktober väntas hennes debutalbum ”Aqua Duck Down”.
Det är en så fantastiskt hög nivå på det här bandet. Förutom Cornelia på gitarr och sång följande duktiga musiker: Mange Petersson (från Tomma intet) på bas och kör, Josefin Granstrand på orgel och kör, Rickard Olsson på trummor, Jesper Carlsson (spelar även med Linn Koch-Emmery/medverkar på Vasas Flora och Faunas skivor) på elgitarr, pedal steel och kör.
Och bandet levererar rakt igenom. Höjdpunkter under giget är Cornelias gitarrspel och gitarrsolot i låten ”Circling” (från kommande plattan) och den fina stämsången i ”These Birds”.
Personligen blir jag hypnotiserat knäsvag av VATFs mörka suggestiva sound, och längtar efter det där albumsläppet i höst.
Augustine, Oceanen
Och även klubbdelen på en festival måste ju avslutas med hoppfull extas, och vem bättre leverera det än Augustine, med sina mastodont-hits från våren (”Luzon”, ”A Scent of Lily”) och övriga starka låtar från debut-EPn ”Wishful thinking”.
Augustine har ett mäktigt publikstöd och det är mycket svårt att inte falla för denna begåvade unga musikers ödmjuka personlighet i kombination med den unika falsettrösten.
Augustine har ett mäktigt publikstöd och det är mycket svårt att inte falla för denna begåvade unga musikers ödmjuka personlighet i kombination med den unika falsettrösten. Augustine bjuder dessutom på en pinfärsk ny låt och jag tippar att där har han ännu en framtida hit att lägga till meritlistan, precis som nu också sin festivaldebut från WOW.
..och för att sammanfatta:
En sak är klar; Way Out West vore inte samma festival utan Stay Out West och för många med mig är det just på småklubbarna efter midnatt en hittar de där extra spännande akterna. Heja Göteborg! Hade Stockholm klarat samma upplägg – nu när antalet småklubbar decimeras?
