SAVANT skippade alla normala intervjuplatser och körde istället ut i den varma sommarnatten med den mångsidige musikern och konstnären. Häng med på en resa genom Isaks Sundströms tankar om kannibalism, professionalism och dåligt placerade runstenar. En resa där nästan alla vägar leder tillbaka till medeltiden.

Jag räknar Pascal till ett av mina favoritband, men jag blev på allvar nyfiken på Isak Sundström efter jag lyssnat på I.B. Sundström och 'I den skinande gyttjan' och '1592'. Hur får han musiken att liksom röra sig i en alldeles egen tid och rum? Efter vår 6 timmar långa bilburna intervju förstår jag bättre. Men vi pratar flera gånger om att undvika personfokus, så egentligen är det omöjligt att skriva den här intervjun överhuvudtaget. Men jag gör ett försök att fokusera på idéerna Isak faktiskt uttrycker, för de stannade länge i bakhuvudet på mig.

Isak har keps, sufblekt hår och zinksolskydd. Det är värmebölja, men behagligt disigt. Vi är fyra i bilen och några kartonger pizza och lite vin. Och väldigt oklara planer vart vi ska åka. Isak föreslår att vi ska leta upp runstenar. Ingen av oss har något motargument. På vägen frågar jag om runstenar är ett stort intresse?

– ”Nej. (lång tystnad) Jag är däremot mycket historiskt intresserad. Främst av medeltiden. Många av de intellektuella idéer som styr vår tid idag grundlades då. Det var nog inte en så mörk tid, utan mer en slags upplöst intellektuell tid. Visst, med massa grymheter förstås, men den påminner lite om vår tid i idag, med galna kungar och helgonfigurer som Greta Thunberg. Sen ligger all teknisk utveckling som ett fett över allting nu. Men därunder pågår nog det mesta på samma sätt som det alltid gjort de senaste 1000 åren", säger Isak.   

Vi kommer fram till runsten nummer ett. Det är en stor, grå monolit som reser sig ur gräsmattan - brutalt nära husväggen på en villa. Ägaren till villan vill nog helst att stenen försvinner och Isak erbjuder sig snabbt att komma och hämta den i helgen. (Not: man får såklart inte flytta runt runstenar hursomhelst).  Runstenen är extra sorglig då den inte ens är färdigskriven.

Vi kör vidare medan Isak förklarar att han gillar det där deppiga, tafatta och meningslösa. En ofärdig, misslyckad runsten som blir kvar i tusentals år. Vi följer GPSen mot nästa. Det blir mycket backande och vändande och efter ett tag upptäcker vi att vi kör i cirklar och är tillbaka vid runsten nummer ett. Kanske det är en monolit med mind control-egenskaper, säger någon och vi och kommer in på skräckfilm. Isak pratar om “Mandy”, en Nicholas Cage-rulle om någon slags sekt med runmagi.  

 – ”Nicolas Cage har förmågan att göra en film både bättre och sämre samtidigt. Det gillar jag, säger Isak.” Det är beyond bra eller dåligt”.

En lastbil...en didgereedo...en riddare...osv. Det där sällsamma mötet.

Vi hittar ingen runsten två, men däremot en förfallen minkfarm, och där bland myggen och fästigarna äter vi pizza, och pratar vidare om den nya musiken från I.B. Sundström, Settingen för dubbelalbumet ( ‘Antropofagernas rike I’ och ‘Antropofagernas rike II’) är en oklar framtid med överhettade stränder och undergångskänsla.

‍

- "Jag ville göra en skiva där ena halvan lät som Ted Gärdestad/Arvingarna/Walker Brothers och andra halvan var improviserad och instrumental. Det intresserar mig att hitta kombinationer av saker som står mot varann, då något nytt uppstår.  En lastbil...en didgeridoo...en riddare…. Det där sällsamma mötet”

...jag var väldigt intresserad av kannibalism i olika former, och att göra något om det. I någon slags positiv bemärkelse.

Jag frågar om det är idéerna som kommer först, eller musiken.

– ”Det är väldigt olika. Och väldigt svårt att komma ihåg efteråt. Den här skivan spelades in för nästan ett och ett halvt år sedan, ganska mycket live, och jag kommer inte riktigt ihåg hur jag tänkte. Men jag vet att jag var väldigt intresserad av kannibalism i olika former, och att göra något om det. I någon slags positiv bemärkelse.” 

Jag skrattar lite nervöst över den tanken, men Isak nyanserar med stor saklighet:

–“Texterna utgår mycket från kannibalism, både bokstavligt och som en slags metafor för upplösning eller sammansmältning av identiteter. Att äta och bli äten av, att ge upp sig själv och blandas ihop. En slags total avsaknad av integritet… Det är något vackert med det!  Äter du mig så äter jag dig och så blir vi varandra.”

Intresset verkar ha vuxit fram över tid. Under några resor till Los Angeles hade Isak sett en sorts kannibalism på nära håll där.

–“Det uppstår en slags slafsig energi när alla tycks sakna integritet. Jag passar egentligen inte in, jag är ganska rädd och vågar inte dyka ner i det där slafsiga, men egentligen vill jag nog.”

...för mig är det någonting ljust. Apokalyps betyder ju pånyttfödelse, uppenbarelse. Alltså något vackert.

Han beskriver känslan av att allt håller på att gå åt helvete i USA - ett land på randen till apokalypsen. 

– “Allt är i ett konstant fall. Allt dåligt och bra är helt sammansmält. Det är nåt med att stå och se på när det långsamt förfaller, att det finns sådan vansinnig energi i det. Jag har alltid varit intresserad av apokalypsen som drivkraft. Men det är lite töntigt, tjatigt med undergång också kan jag tycka. Att apokalypsen framställs som något mörkt och häftigt och så. Allt ska gå åt helvete och bla... bla... bla... Men för mig är det snarare någonting ljust och nästan hoppfullt. Apokalyps betyder ju pånyttfödelse, uppenbarelse. Alltså något vackert.”

Okej så långt apokalyps och en slags metaforisk kannibalism, tänker jag, men bokstavlig kannibalism då?

–”Ja riktiga fall av kannibalism har ju ofta handlat om kärlek. Att genom att äta av en annan människa så växer den människan vidare i en annan människas kött, som en kärlekshandling. Och jag brukar tänka på uttrycket Du är så söt att jag ska äta upp dig, att det någonstans finns en verklig åtrå i det. Att vilja äta av den som man älskar.

Ofta säger man ju det till små söta barn, och det finns fall då det varit mycket svår svält, då kvinnor ätit sina små barn. Och eftersom barnen växt ur deras eget kött har det varit mest naturligt att äta dom små, som en slags återinförande i sitt eget kött.

..det är något hotfullt med stränder, som jag också tycker om. Att det plötsligt kan komma en stor våg, som en stor tunga och sluka alla små människor.

–”Sen utspelar sig skivan mycket på stränder, som ju är nån slags gräns. Människorna ligger och steker sig precis intill det brutala havet. Jag tycker det är något hotfullt med stränder, som jag också tycker om. Att det plötsligt kan komma en stor våg, som en stor tunga och sluka alla små människor.”

– “I Italien en gång såg jag en död människa som låg på stranden, en man som hade dött  i solen av värmen. Han bara låg där och folk stod runt omkring. Man la en handduk över honom och sedan fortsatte strandlivet som vanligt. Det tog säkert en timme innan ambulansen kom och bar bort den döda kroppen. Sen gick dom med båren genom den fullproppade stranden, det var en underlig scen. Det är som att det råder något slags förlamat, apatiskt tillstånd på sådana stränder, att vad som helst kan inträffa utan att någon riktigt bryr sig. Alla ligger förlamade under solen..”

Jag är ganska grumlig i tanken. Du vet uttrycket "Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta"? Jag har alltid trott att det är något bra!

Jag tuggar sakta på min sista pizza-slice och känner att begreppet kannibalism helt klart har nyanserats nu, men hur ska man tolka en skiva som försöker utforska det positiva med kannibalism? Isak förklarar:

–”När jag gör saker är det inte nödvändigtvis så att jag står för allt jag gör. Mer att jag provar olika idéer. Jag är ganska grumlig i tanken. Du vet uttrycket Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Jag har alltid trott och tänkt att det är något bra!...

Isak förtydligar att han inte förespråkar riktig kannibalism. Men han är där och petar, undersöker fenomenen idémässigt. Långt efter vi andra har skjutit dom ifrån oss.  Och av hans idéutgrävningar kring kannibalism så kommer alltså utsökt vacker musik.

Vi har ätit klart och kliver runt i de gamla ruinerna, ett skelett av något bortglömt, och pratar om att det kanske aldrig varit så viktigt med väldefinierade åsikter och knivskarpa ställningstaganden som idag. Åsikter har blivit som kläder man dagligen visar upp och skyltar med. Ingen vågar vara vag, otydlig eller grumlig. Isak anknyter till medeltiden igen:

– ”På medeltiden fanns ett ideal att man skulle vara så anonym som möjligt. i det anonyma var man fri och närmare gud. Jag har nån slags åtrå till det. 

Isak ställde i våras ut konst inspirerad av den medeltida rörelsen Systrar och bröder av den Fria Anden. En som Isak säger “otroligt svävande rörelse, där man inte ville definiera någonting”. 

– "Det var en slags anarkistisk anti-politisk rörelse, som levde efter en idé om gränslös frihet, allt var tillåtet. Det fanns ingen organisation, utan det var mer lösa skaror människor som planlöst drog  runt i Europa. Det enda som finns nedskrivet om deras tankar och idéer kommer från rättegångsprotokoll då dom ständigt dömdes och avrättades för kätteri." 

Isak berättar att rörelsen inspirerats av Marguerite Porete som drev tesen att eftersom människan var skapad av gud kunde inget hon gjorde egentligen vara en synd. Man tog fasta på var denna gränslöshet - att allt var tillåtet och inget förbjudet.

– "Idén om total gränslöshet är intressant. Då framträder på något sätt hela människan, grymheten och det vackra på samma gång. Vi kämpar ju emot allt det där förbjudna som vi också ändå är kapabla till. Hela populärkulturen kretsar ju kring mord och våld. Titta på Netflix eller vad som helst.” 

Musik är väldigt användbar - väldigt lite styr och begränsar musik.

Vi funderar en stund över konstens betydelse i en tid när normer är snäva och supertydliga. För i konsten tillåts osäkerheten. Man behöver inte på samma sätt ta ställning för det ena eller andra, utan kan bara lämna det öppet. Och det är just där Isak vill vara. 

– ”Jag vill stanna i den där osäkra känslan. Att inte vara helt säker på vad jag vill säga. Nu är ju konsten i och för sig också väldigt normstyrd, men just musiken är väldigt användbar - väldigt lite styr och begränsar musik.

Isak röker nu på filtret till sin cigarett. Han säger att han inte borde röka så mycket på grund av sin astma. Jag frågar om han röker något astmavänligt. ‘Nej John Silver’, svarar han.  Vi ger oss av. På jakt efter tobak och folköl (vi har nu släppt runstenarna), men närmaste Coop stängde för 5 minuter sen. Jag börjar inse att det här blir en lång resa. Det finns så mycket att prata om. Stora frågor. Som mår bra av att luftas i hög fart med nedrullade bilfönster på väg mot ingenting. Kanske vaknar vi till om tre dygn i någon klosterruin i Tyskland, och inte mig emot. 

...man ska hitta sig själv och sin egen röst. Nej, jag tycker inte det. Jag tycker man kan ändra sig, byta röst och intresse hur mycket man vill.

Vi kommer in på något som förklarar mycket av hur Isak jobbar:

– ”Jag försöker ständigt hitta ett läge där jag inte behöver vara konsekvent. Det är så otroligt mycket idag som handlar om att vara konsekvent i det man gör, och det tycker jag gränsar till något slags marknadstänk. Man ska hitta sig själv och sin egen röst...Nej jag tycker inte det. Jag tycker man kan ändra sig, byta röst och intresse hur mycket man vill. Inte söka efter någon egen stil. 

I det sammanhanget understryker Isak att han verkligen inte vill bli en artist - det är hans värsta farhåga. Jag gissar att då förväntas både konsekvens och kanske även förbättring över tid.

– “Jag ser mig verkligen inte som professionell, och aktar mig verkligen för det.  Det är jätteviktigt att det är kul att göra saker. För mig handlar alla mina projekt snarare om olika idéer som måste få hitta sitt format.”

Ett axplock av Isaks idéer i olika format just nu: I.B. Sundström i Antropofagernas rike, en ny skiva med Pascal (häftigt att få koppla in gitarren och spela i ett rockband!), en halvdokumentär film om lajvare som fastnat i ett gränsland mellan skådespelet och sig själva, och ett projekt med konstnären Cecilia Edefalk där han musiksatt en hymn hennes avlidne morfar skrivit. Han spelade sedan in musiken med direktiv från den avlidne morfadern i realtid - via Cecilia - från andra sidan döden.

Jag skulle kunna tänka mig att göra jättedålig musik i tio år.

Isak verkar ha jättekul i sina olika projekt. Och för att kunna röra sig så fritt i tanken som han gör, måste nog leklusten vara intakt. Och den går ju snabbt att skjuta ner om man börjar lyssna på kritiker, eller kanske på sina egna kritiska förväntningar. Men Isak har hittat ett lugn: 

– ”Jag är väldigt osentimental med saker jag gjort. Så! ...nu är det gjort. Jag hänger mig inte kvar utan går vidare till nästa sak bara. Det hänger kanske ihop med att apokalypsen är ljus. Man kan i princip ha misslyckandet som strategi.” 

– ”Jag oroar mig inte över att något måste utvecklas. Det är lika mycket värt om det går massor av år då man inte gör någonting. Eller att man gör jättedåliga saker. Jag skulle kunna tänka mig att göra jättedålig musik i tio år!“

Vi återkommer till jakten på autenticitet och att man ska vara sig själv. I pop och rock handlar ju så mycket om att man ska uttrycka autentiska känslor, men det behöver inte resultera i att det känns nära, invänder Isak. Att ikläda sig en mask kan ge en lika djup, eller kanske ännu mer naken känsla.

– ”Det där med att man ska bli mer och mer sig själv... boring! Mer och mer nån annan eller nåt annat är min grej! Att leta och fly till att vara sig själv hela livet verkar hemskt. Tanken med Antropofagernas rike II var t ex att någon annan skulle sjunga hela skivan. Det är en dröm jag har. Att någon annan kan kliva in som en slags ställföreträdare och spela mig. Men det var lite svårt att hitta rätt person. 

Det är lite sorgligt att allt har kommit att handla så mycket om personkult idag, tycker jag. Det är ju bara bortom det personliga vi kan komma varann verkligt nära...

Vi kommer in på medeltiden igen. Såklart. Att jag-centreringen inte fanns där då, utan den uppkom i och med psykologins inträde, och kanske krympte allting då på något vis, tycker Isak.

– ”Mycket musik skapades t ex med en slags bruksfunktion då. Den skulle beröra människor, få dem att gråta till exempel. Men den hade inget med personkult att göra -att en människa ska uttrycka hela sitt inre jag för att få andra att gråta, som idag. Utan den som sjöng var bara ett slags medium, en som förmedlade känslor. Det tycker jag är en vacker idé. Det är ju bara bortom det personliga vi kan komma varann verkligt nära.”

Vi sitter tysta i vinddraget från fönstren och funderar medan bilen far djupare in i en tidlös sommarnatt. Det visar sig svårt att hitta exempel på nutida musik utan personkult.  Det mörknar och träden utanför badar i djupgrönt. Hela settingen känns plötsligt medeltida och tankarna flyter iväg till de samtal man kanske förde i de här skogarna på 1500-talet. Tillslut bryter Isak tystnaden:

– ”Hårdrock och dansband! Där är känslan i musiken bärande, och oftast bortom det personliga. Jag gillar verkligen anslaget i dansband. Dom förmedlar bara känslor, sen kanske inte det blir så bra alltid. Arvingarna gillar jag t ex jättemycket. Och jag lyssnar mycket på metal när jag läser eller är ute och springer.” 

Så vi konstaterar att det är hårdrock och det är dansband som för det bästa av medeltida musik vidare. Allt annat är personligt klet. Jag tänker att man kan höra ganska mycket av dansband i I.B.Sundström, men inte särskilt mycket av hårdrock i något av Isaks projekt. Ännu…

Vi avslutar kvällen passande nog på några klippor vid ett rosadisigt hav. Några öl har vi kvar. Och medan solen sjunker i havet glider diskussionen återigen in på undergång och apokalyps. Hur naturen självförstör sig. Så det kan komma något nytt. Adaptiva cykler med ekosystem som ovillkorligen driver sig själv till undergång. Är vårt kapitalistiska system i en förstörelsepeak? Kommer människan gå starkare ur sin kommande apokalyps eller försvinner vi? 

Och med en känsla av att vi lika gärna kunde suttit där på 1500-talet och pratat om samma saker så känner jag mig både lite närmre historien och tryggare i undergångens tid. Och definitivt mer klok över Isak Sundströms musikaliska och konstnärliga gärning.

Isak Sundström är aktuell med ett dubbelalbum av I.B. Sundström som släpps i slutet av augusti på Teg Publishing.