Foto:
Anna Sundström
“Pascal finns för att vi behöver varann”

Rocktrion Pascal är aktuella med ett nytt enastående mörkt album för alla oss med förkärlek för salt i öppna sår. SAVANT träffar Pascal för en pratstund om integritet, uppstoppade djur och livslång vänskap.

Pascal släpper idag sin mest stringenta platta hittills. Det är ett Pascal man känner igen, men mörkret och egensinnet tycks ha fördjupats. Låtarna stöttar varann i ett bredbent demonstrationståg mot, eller kanske för sorgen och smärtan och kärleken. Fuck Like A Beast är ett sårigt porträtt - en lysrörsupplyst spegelbild av att vara människa någonstans mitt i livet idag. 

På ett sätt tar det emot att intervjua det här bandet. Jag vill behålla musiken oförklarad och kontextlös. Låta känslorna bara gå rakt in och röra upp mina egna. Men nyfikenheten tar såklart över.

Pascal består av Mimmi Skog (trummor), Manuela de Gouveia (bas och sång) och Isak Sundström (gitarr och sång) - en stark treenighet där ingen del kan skiljas ut från helheten. De mörka trummorna, Manuelas och Isaks vrålande röster, de rasande, råa, sorgsna och lite knasiga texterna, närvaron på scen. Det finns många skäl varför jag gillar Pascal.

Pascal är aktuella med nytt album. Fuck Like A Beast är inspelad i Ingrid studios tillsammans med Johan Gustafsson. Foto: Anna Sundström

Det är pandemi och intervjun sker smittsäkert via zoom. Mimmi sitter i Visby på jobbet och Manuela hos föräldrarna i Fårösund. Isak är inte med idag men ⅔ av Pascal känns mer än betryggande för att göra sig en bild av bandet, musiken och det nya albumet.

När jag googlar runt inför intervjun så hamnar jag på Pascals hemsida  - bara den värd en liten artikel då den tycks oförändrad sedan 2006 (!). Där kan man bl a läsa om att bandnamnet kom av en glasflaska Isak hittat i skogen som innehöll “en rysk sjömans binnikemask som hette Pascal”.  Den där hemsidan är ett eko av det tidlösa i deras musik, för om fyra år har Pascal funnits i 20 år men soundet tycks fortfarande opåverkat. Hur håller man något så intakt? Det måste finnas en väldigt stabil kemi mellan de tre bandmedlemmarna. Något de vill återvända till gång på gång.

Mimmi: Ja för mig är Pascal en bästa vän som man kan vara ifrån hur länge som helst. För när man ses är allt precis som vanligt. 

Manuela: Håller med. Pascal är kravlöst och väldigt tryggt! Repan är en slags frizon för oss och jag litar hundra procent på Mimi och Isak

SAVANT: Ni verkar sakna faser och stilbyten som man ofta ser i andra bands diskografi. Bandet är liksom kvar där det en gång startade och musiken tycks snarare utvecklas inåt.

Manuela: Vi har säkert allihop krav på oss själva att utvecklas, men i Pascal tänker vi inte krav alls... Jag tycker dock verkligen att vi har utvecklats i , fast inte utifrån ambition. Hmm..det låter ganska flummigt, Mimmi håller du med?

Mimmi: Ja vi har ju alltid gjort saker vid sidan om.  (reds anm: t ex Mimmi i bandet Nej, Manuela i Dödsfest och Isak i Skriet). I våra andra projekt kanske vi har olika sorters ambitioner och där utvecklas vi som individer. Sen i vänzonen med Pascal så kör vi bara. Vi kör och ser var vi hamnar! 

Vi har väl egentligen aldrig brytt oss! *skratt* Helt ärligt… det är kanske vår starkaste sida. Vi går inte runt och hoppas att någon ska tycka om oss.

I Pascals musik finns en stor portion I couldn’t care less. Men hur får man det så där opretentiöst och ostyrt men ändå bra? Hur stänger man ute ängsligheten? Hur gör ni?

Manuela: Vi har väl egentligen aldrig brytt oss! *skratt* Helt ärligt… det är kanske vår starkaste sida. Vi går inte runt och hoppas att någon ska tycka om oss. Vi spelar musik ihop för att vi behöver det kreativt. För oss själva! Sen är det ju helt fantastiskt att folk lyssnar på det vi gjort.

Mimmi: Ja vi har en slags självklar integritet. Vi gör det vi gör, för att vi själva behöver det. Och vi tycker om det vi gör! 

Vi pratar vidare om låtskrivarprocessen. Mycket av det kreativa tycks ske intuitivt mellan bandmedlemmarna när de är i repan. (Även om det händer att någon har med ett beat eller en text in.) Ibland behövs kanske en eller annan öl, eller ett långt prat om livet innan de är redo att plocka upp sina instrument och kanalisera känslorna. Den kreativa myllan är var de tre vännerna befinner sig där och då. 

Pascal i skog och mark. Foto: Tova Mozard.

Vi pratar om att vuxenlivet gör att det går långsammare att färdigställa ett album nu än när de var 25. Och vi pratar om låtarna på deras nya album. Jag rabblar mina favoriter och frågar om Mimmis och Manuelas

Mimmi: Alltså jag gillar du dom lite extra mörka låtarna...  så har det alltid varit. En favorit är ju Fuck Like A Beast såklart... jag gråter varje gång vi kör den. Och jag tycker Fram och Tillbaka är väldigt bra. Jag tycker det är vår I Wanna Be Your Dog-låt. Just temat destruktiv kärlek är återkommande under senare år. Man har ju dejtat en och annan trasig musiker med drogproblem så det sätter ju sina spår.

Sen... ja Hellre ensam är ju också en väldigt bra låt. Det är faktiskt en hyllning till Prodigy! Lyssna på melodin och jämför med deras No no good for me / I don’t need nobody.., så förstår du!  

Manuela: Jag byter favoritlåt varje dag! Nu senaste veckan har jag lyssnat på skivan en gång om dan för jag lyssnar på den i bilen - jag har så jävla bra stereo i bilen, det är underbart! *skratt*

Mimmi: Har du CD i bilen Manuela?! 

Manuela: Eh, jaa. Jag känner mig som en jävla kung. 

Manuela börjar berätta om när hon körde på en fasan med den CD-utrustade bilen och vi återkommer till det där med fåglar lite senare.

Manuela:  ...men iallafall just nu är min favoritlåt Jag mår så jävla bra. Jag tycker att jag går runt och låtsas. Säger att jag mår bra fast jag mera känner att jag vill dö närsomhelst. Den låten är som en repetitiv filmmusik för mig där jag är. Jag känner mig väldigt mycket som den låten just nu!

Jag kontrar med att jag kan känna att det vänder en bit in i låten - att man börjar må bra bara av att återupprepa den kanske ironiska texten. Ett slags mantra man kan använda. Som det är med många av Pascals låtar. 

Spelning med Pascal 2016. Från vänster till höger: Mimmi, Isak och Manuela. Foto: Jac Hedberg.

Samtalet glider över till framtiden och nästa skiva. Det verkar som om, trots pandemin som hållit vännerna ifrån varann, att det finns några embryos även till nästa skiva. Pascal verkar inte ha några som helst tankar på att lägga ner. Tvärt om.

Mimmi: Som det känns nu är ju läget att vi tre behöver ses och göra musik. Och det tror jag inte kommer att förändras. 

Manuela: Jag och Isak brukar skämta om hur härligt det blir att spela ihop när vi är gamla. Då kan man liksom fullständigt vara hur dålig som helst. För det är ändå ingen som kommer och lyssnar på en. *skratt* Då kan vi bara ses och repa för vår egen skull för ingen kommer bryr sig. 

SAVANT: Men jag tror det kommer komma folk tyvärr på era gigs även när ni är 65. Ni är en lite för bra liveakt för att folk ska glömma. 

Mimmi: Det beror på hur trötta vi är! *skratt* 

SAVANT: Ja hur långsamma som helst kan ni ju kanske inte va…

...hur tekniskt avancerade var vi egentligen på Förbi Fabriken? ... Det är ju helt sjukt. Jag kan inte spela sådär fort längre. 

Manuela: Det är som när vi ska spela någon gammal låt: Oj, gick den verkligen så här fort?! 

Mimmi: Ja hur tekniskt avancerade var vi egentligen på Förbi Fabriken? Vad är det här för komp?! *skratt* Det är ju helt sjukt. Jag kan inte spela sådär fort längre. 

Mimmi: Mina förebilder är typ Killing Joke. Att vara sådär 50-60 plus och ha vansinnet kvar! Att vara så ursinniga fortfarande. Skräcken är ju att bara bli trött…

Manuela: Jag tror inte vi skulle spela om vi bara var trötta! Det är inte riktigt våran grej…

Mimmi: ...jag vill typ åka till en pyramid, muta en vakt och sen spela in där när jag är 60 år!  

SAVANT: Kanske är sannolikt att ni är vildare än någonsin då?

Mimmi: Jag tänker att det är då man ska börja knarka. När man liksom har varit så här duktig hela livet...

SAVANT: Det är min plan också! Jag är jätterädd för knark men efter 65 kanske det inte spelar någon roll?

Manuela: Alltså jag har ju byggt en veranda som jag ska ha när jag går i pension. Och kanske man sitter och knarkar på den då? Dom gjöt verandan igår Mimmi så den existerar nu. 

Mimmi: Whohooo!

SAVANT: Då kommer jag ner och hälsar på er och sitter på verandan om 20 år...Och då  hoppas jag att er hemsida från 2005 fortfarande finns kvar i oförändrat skick!

Manuela: *skratt* Det är över 10 år sen jag var inne på den där hemsidan, men i gästboken skrevs både det ena och det andra minns jag. Där blev vi även mordhotade när vi var förband till The Cramps  - någon tyckte att vi absolut inte förtjänade att spela förband till dom. Hen skrev ”Jag ska personligen se till att ni inte kommer fram till Stockholm” . Vi hade spelat i Malmö på KB först och sen skulle vi spela på Berns. Så den där gästboken hade ja… högt och lågt.

Pascal har inte uppdaterat sin hemsida sedan 2006. Här kan man t ex läsa deras egna beskrivningar av sig själva och musiken från den tiden. (Skärmdump från internet)

SAVANT: Ja men det roliga är ju att den är kvar. Det mesta är ju raderat nuförtiden. Folk är så duktiga och rensar och fräschar upp.  Jättetråkigt. På er sida kan man ju se hur ni såg ut när ni var 24! 

Mimmi: Visst står det typ “Mimmi är 22 år och ...nanana”. Ja!

SAVANT: ...och att ni gillar uppstoppade djur. 

Manuela: Det är jag! 

SAVANT: ...men om man googlar era facebooksidor så är det uppstoppade djur på Mimmis sida…?

Manuela: Vi gillar alla uppstoppade djur. Vi har många uppstoppade djur hemma. 

SAVANT: Vad har ni för uppstoppade djur hemma? Är det alltså många?

Manuela: Mimmi har ju undulaten Patrik….

Mimmi: ...och chinchillan Bibbi… Nämen vi har väl en massa! Det är något lite skevt med uppstoppat - det är därför man gillar det. 

Jag har väl ett 20-30-tal hemma men just nu kanske bara  3-4 framme. Men jag har ganska många som är extremt skabbiga, så jag kan typ inte ha dom framme för någon skulle ju tro att jag är… det är väldigt sunkiga liksom.

SAVANT: Kände du djuren innan? 

Mimmi: *fniss* nä, det är olika loppisfynd bara...

Manuela: Jag har väl ett 20-30-tal hemma men just nu kanske bara  3-4 framme. Men jag har ganska många som är extremt skabbiga, så jag kan typ inte ha dom framme för någon skulle ju tro att jag är… det är väldigt sunkiga liksom … Den finaste just nu är min storskarv. Den älskar jag verkligen! Den står så att jag ser den varje dag bredvid TVn. På hedersplats. 

SAVANT: Det är så många som hatar skarvar. Jag tycker man pratar för lite om den sortens… djurrasism. Jag hade tamråttor och folk rynkade på näsan, svansen är äcklig osv.

Manuela: Vi skulle kunna prata om skarv hur länge som helst. Mimmi jobbar ju med skarvfrågor på Länsstyrelsen. Dinosauriekänslan i en skarvkoloni är ju episk! Och nej, dom tar inte över allt. 

Mimmi: Det är mycket som är konstigt! Man ska rehabilitera ekorrar men man tvekar inte att slå ihjäl en råtta. Jag tycker det är töntigt.

SAVANT: Vi har ett väldigt omoget förhållningssätt till djur fortfarande.

Manuela: Gulliga djur går ju före alla andra djur…

Manuela: Jag kan ganska mycket om räkor och jag menar, det är inte så jävla många som är intresserade av dom … 

(Mimmi) ...för att dom inte har ögonlock, eller ögonfransar.

(Manuela) .. men det är jävligt coola djur liksom!

SAVANT: Jag ser fb-sidan “Dåligt uppstoppade djur” framför mig  - platsar dina djur där Manuela

Manuela: Nä de är mest gamla, men Mimmis undulat Patrik borde vara med där. Den har en stark själ. Så fort jag ser den så blir jag så fruktansvärt glad!

Jag avslutar intervjun där någonstans bland uppstoppade fåglar man blir glad av, och verandor för fnittriga pensionerade vänner. Och säger hej då till ett Pascal som förhoppningsvis om 25 år fortfarande (med bibehållen integritet) hänger, spelar och skriver musik för våra själars epicentrum. 


No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik
Artikeln handlar om
Av
Lovisa Beck

Du kanske även gillar

No items found.
No items found.

Fortsätt läsa