Foto:
Bådde Sundqvist
Finaste mörkret när Novoton fyllde moppe

Daggan och hans Novoton firade 15 år med en riktig finsmakarlineup på Slaktkyrkans scen.

 

Tess de la Cour och Daggan Stamenkovic. Foto: Bådde Sundqvist

Daggan Stamenkovic är en välkänd fixstjärna inom svensk indie. Och tack vare hans känsliga öron har Novoton gett oss ett pärlband av ikonisk musik av det mörkare slaget, varsamt utvalt utifrån Daggans egna preferenser. Förutom godbitarna i 15-årsfestens lineup, band som Knivderby, Novak, Then Comes Silence, Skriet, Norma m fl, och många bandmedlemmar dök också upp i minglet under kvällen. 'Vi är som en liten familj', berättar Daggan. Och när Daggan personligen hälsar på alla som kliver in i Slaktkyrkans entré känner vi oss för en kväll inkluderade i den familjen.

Memoria. Foto: Bådde Sundqvist
Memorias klassiskt kyliga darkwave får en alldeles speciell värme av Tess fylliga sång och starka scennärvaro.

Först ut på scen denna kväll är Tess de la Cour (Snake, L'Obscurite) som nu har fullt fokus på sitt soloprojekt Memoria (live förstärkt av Fredrik Berglund, trummor, Daniel Östborg, bas, Madeleine Frankki syntar/kör och inhoppande Christian "Kitte" Berg, synt/elektronisk dirigering). Hennes mäktiga video för singeln ”Cravings” färgar giget för mig och jag får känslan av att musiken även här stiger upp ur en mörk tjärn i skogen. Memorias klassiskt kyliga darkwave får en alldeles speciell värme av Tess fylliga sång och starka scennärvaro. I Slaktkyrkans sal gör sig sminkningen, en nästan mörklagd scen och det spöklika soundet sig väldigt väl. Memoria har redan fått mycket positiv press och det ska bli spännande att lyssna in debutalbumet senare i höst.

Stilla Havet. Foto: Bådde Sundqvist

 

Sen blir det scenbyte. Vit kostym, upplysta persienner, stroboskop och en potent kinesisk laser på scen. (Ursnyggt.) Det är nu 200 procent 80-talsvibb som gäller när Stilla Havet kliver upp.

Nysläppta briljanta fullängdaren ”Brinnande horisont”  är skriven med blicken i backspegeln och just 80-talsglasögonen på. Jag har redan hunnit imponeras av låtskriveriet hos Elias Eriksson och August Borg (live förstärkta av tredje medlemmen Jeanette Axlander) och kan nu konstatera att låtarna i sin lättsmälta komplexitet fungerar minst lika bra live som på skiva.

Referenserna till 80-talet märks på alla plan - strävan efter ständig fest, samtidigt som mörkret fanns där bakom horisonten...

Det är lätt att tänka sig att Stilla Havets äventyr i Vitryssland och Nordkorea fördjupat det allvar som ligger bakom låtarna. Och kanske är det så. Paketeringen är visserligen blank retro-syntpop och syntarna klättrar hämningslöst mot extas, men känslorna är djupa och filtrerade genom ett jagat ego. Och mörkret pumpar (eller möjligtvis strålar) ut från trummaskin och gitarr. Referenserna till 80-talet märks på alla plan - strävan efter ständig fest, samtidigt som mörkret fanns där bakom horisonten.

Stilla Havet avslutar med driviga "Början på ett slut" och sen "Cesiumdroppar" från senaste skivan.

It's for us. Foto: Bådde Sundqvist
It's for us spritsar ut sin postpunk-kristyr till oemotståndliga låtsmycken, serverade med sval elegans...

Band nummer tre It's for us tycks ha extraherat det vackraste ur sin genre. It's for us spritsar ut sin postpunk-kristyr till oemotståndliga låtsmycken, serverade med sval elegans av sångerskan/basisten Camilla Karlsson och resten av bandet (John Gredmark, gitarr, Rebecka Johansson, keyboards, kör, Alex Nilsson, trummor). Senaste skivan må vara sprungen ur en kris, men musiken är ändå så välbalanserad den kan bli. Jag älskar också känslan av två berättarröster när Camilla och gitarren turas om att driva de sammetslena melodierna i låtarna till exempel i snygga "Catcher in the Rye".

Paper. Foto: Bådde Sundqvist
  Musiken subtilt slimmad till bara det essentiella återstår. Låter det magnifikt? Det är det!

Nästa band är supergruppen Paper (Peter Backebo från Audionom, Calle Olsson från The Bear Quartet och Tobias Rask från Pig Eyes). Paper tycks veta exakt vad de vill säga och hur de ska säga det. Musiken har ett brutalt driv och sladdar kontrollerat över olika genregränser utan att någon tycks blinka. Texterna är raka, ofta politiska och skoningslöst levererade. Musiken subtilt slimmad till bara det essentiella återstår. Låter det magnifikt? Det är det!

Även om jag är svag för klassiska låtformat med vers, refräng, text och harmonier i balans så faller sådana tankar helt bort när Paper erbjuder evighetsgroove till exempel i låten ”Rushmore” (från senaste utgivningen 'We design the future” från 2015). Tid, plats och medvetna tankar försvinner och man är plötsligt bara lillhjärna och en låt som tycks säga allt jag behöver höra just nu. Men avslutande låten "Friah" är ett iskallt uppvaknande som påminner oss om det tunga ansvaret att vara människa. Till inspelad högerretorik skriker Calle om och om igen "Du är så djävla dum i huvet" och verkligheten vältrar sig för ett ögonblick över oss. Man är inte samma person före och efter Papers gig. Mäktigt!

Pascal. Foto: Bådde Sundqvist

 

Klockan är över midnatt när det är dax för Pascal. Och Pascal är speciella på ett väldigt udda sätt. Även om Isak Sundström (Skriet, I.B. Sundström) är ett fenomen i sig, så är Pascal just ett sådant band där 1+1+1 inte blir tre utan något mycket större och märkligare. En oemotståndlig fluffig kaninpersonlighet med panikångesttendenser som man vill ta med sig hem och gömma kvar under sängen, tänker jag. (Ja ni fattar...)

Men det är deras sätt att skapa musik med alla känslor på utsidan som blir det slutgiltigt oemotståndliga. Som om vi alla satt tillsammans i någons mammas kök natten innan Armageddon –förtroget, obeslöjat, öga mot öga.

Och Manuela (bas, sång), Mimmi (trummor) och Isak (gitarr, sång) är alla virtuos supertighta. Bara det skulle räcka. Men det är deras sätt att skapa musik med alla känslor på utsidan som blir det slutgiltigt oemotståndliga. Som om vi alla satt tillsammans i någons mammas kök natten innan Armageddon –förtroget, obeslöjat, öga mot öga.

Novotons 15-årsfest på Slakkyrkan. Foto: Bådde Sundqvist

 

Pascal tycks dessutom väldigt trygga där på scen. De triangelpratar länge tillsammans om vilken låt de ska ta näst, och tar verkligen tid på sig att vara här och nu. Och där någonstans uppstår det där som brukar benämnas magi mellan publik och artist. Plötsligt finns vi alla i samma bubbla och jag glömmer att jag vill ta hem kaninen. Jag vill ju stanna här istället resten av livet.

 

Men även magiska kvällar har ett slut. Och på väg till t-banan tänker jag att Novoton än så länge bara fyllt moppe. Låt oss hoppas att Daggan och Novoton kommer fortsätta vaska fram guldkorn från mörkaste fåran i den svenska indiefloden, många, många år till.

Lyssna på Novotons egna playlist inför 15-årsfirandet här.

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa