När Nicole Sabouné på onsdagen spelar på Nalens stora scen är det ärligt, dramatiskt och helt briljant. Hela salen vibrerar av storslagna trummor och gåshudsvacker sång.
I lårhöga skinnstövlar, kavaj och lila klänning med puffärm (som känns lika delar kaxig som cupcakeig) intar hon scenen. När Nicole under onsdagskvällen gör sin andra spelning på den fyra stopp långa turnén är allting maffigt. Från de bombastiska trummorna och den balansrubbande sångrösten, till hennes kläder och – inte minst – lokalen.
På Nalens stora scen ställer sig Nicole framför en fond av långa tygskynken och guldfärgade pelare. Det är tolv meter högt i tak, och snirkliga gulddekorationer runtom lokalen påminner om att den faktiskt är över 130 år gammal. Det är svårt att tänka sig en plats som bättre skulle göra hennes dramatiska musik rättvisa.
Nicole är inte grön på scenen. Under 2010-talets första halva släppte hon två album med tätt mellanrum och åkte på långa, efterföljande turnéer. Sedan släppet av ”Miman” år 2015 har hon dock varit frånvarande från såväl musikstudion som från scener, fram tills i fjol. Kritikerhyllade EP:n ”Come My Love” fick då se dagens ljus. Nicole gjorde också sitt första framträdande på flera år, under sin releasefest på Södra Teatern.
När Nicole rivstartar spelningen är det som att ingen tid har passerat
Antingen är hon en mästare på att dölja sin ringrostighet, eller så är hon helt enkelt gjord för rampljuset. För när Nicole rivstartar spelningen är det som att ingen tid har passerat.
Med henne har hon bland annat Emil Nilsson, som var med och skrev låtarna till den nya EP:n, på piano och Billy Cervin (tidigare Side Effects) på elgitarr.
Redan från första låten, ”Withdraw”, suger hon in publiken i sin fängslande, mörka postpunk. Håret på mina armar reser sig – hennes sångröst är så mäktig att det är svårt att begripa hur den ryms i hennes kropp. När hon mot slutet av introlåten låter sången övergå i ett avgrundsvrål blir jag avundsjuk. Jag önskar att mina skrik också lät så vackra och kontrollerade som hennes gör.
Gåshuden håller sedan i sig under hela den drygt timmeslånga spelningen. Vi får höra en lagom blandning av hennes tidiga, lite skramligare släpp och de nya, mer finstämt filmiska låtarna. Trummorna dånar och rummet pulserar från väggar och golv. Jag är övertygad om att hela publikens hjärtan slår i takt.
Det är sparsmakat med mellansnack, men det kanske inte heller behövs. På det sprängfyllda golvet står alla som trollbundna av hennes musik.
Allra bäst blir det under hennes nyare låtar. Jag vet inte om det är det majestätiska rummet som gör det, men något händer när tempot sjunker. ”For Us”, med sitt dramatiska arr, är som gjord för att framföras live. Under ”Come My Love” sätter hon sig ner på scenen och det blir nästan plågsamt vackert.
Nicole framför låtarna med stor pondus och kraft. Detta får ett välförtjänt avbrott när musiken tystnar i pauserna, och ett blygsamt leende flera gånger sprider sig över hennes läppar. Det känns ärligt, sårbart.
Jag har inte mycket att klaga på, förutom att Nicole vid några tillfällen nästan dränks av ljudet från trummorna. Trummor i all ära – jag vill inte vara utan dem – men det är synd, för den rösten vill jag alltid höra mer av. Det blir dock bättre och bättre under spelningens gång, och när Nicole avslutar med den publikfriande ”I Surrender” är allt glömt och förlåtet.
Det gulligaste under hela spelningen är när Nicole gör sin sorti, och med små hoppsteg går ut från scenen. Jag lämnar Nalen glad i kroppen, och hoppas att det inte dröjer lika många år tills nästa gång jag får chans att se henne.