Foto:
Isak Aho Nyman
Den andra platsen

Eric Satie är ett namn som ofta dyker upp som den första ambientmusikern. Satie tänkte sig en musik som skulle fungera som en del av rummet eller inredningen och kallade sina kompositioner för “musique d’ameublement’: möbleringsmusik. Under åren som gått har genren svängt, ambientmusiker försöker inte längre bara “fylla ut bakgrunden” i ett rum utan det finns även de som försöker skapa ett eget rum genom sin musik. Franska Felicia Atkinson är en av de senare, och hennes spelning på Inkonst i Malmö bevisar att det är den här musikaliska skapandeakten som är det verkligt kraftfulla med ambientmusik.

Foto: Isak Aho Nyman

Atkinson går upp på scenen i Inkonsts “blackbox”, ett nästan helt kubiskt rum med svarta tyger längs väggarna. Hon vinkar snabbt mot publiken, som om hon vore en gymnasielärare snarare än en världsartist, och sätter igång ett bakgrundsspår på sin dator. Medan den komplexa ljudbilden vecklar ut sig ställer hon sig vid ett mickstativ och börjar långsamt prata, ömsom på engelska och ömsom på franska. Något som alltid slagit mig med Atkinsons musik är den dubbla rollen som hennes texter tar: dels är de nästan alltid närvarande och väldigt insiktsfulla, dels hörs de knappt under mattor av naturljud, synthar och pianon.

Den här dubbla egenskapen ger lyssnaren ett val: antingen kan man försöka hänga med i texterna, eller så kan man bara följa med i strömmen av ljud såsom den sköljer över en. Det är det senare alternativet som verkligen låter en uppleva det rum som Atkinsons musik förmedlar. Att hennes röst i ena stunden duckar och försvinner under ett elektroniskt sprakande och i nästa framträder kristallklart över en mjuk synthpad resulterar i en skala av glidande urskiljbarhet som speglar livet: det finns inga undertexter i verkligheten. Vi måste lyssna, lika känsligt som Atkinson viskar fram sina texter, för att kunna fånga vad som utspelar sig på scen.

Foto: Isak Aho Nyman

Om man låter Atkinsons musik styra en genom upplevelsen faller man snabbt in i en drömlogik där allt som händer känns både främmande och bekant samtidigt; en otrygg säkerhet eller en vänlig mardröm. “I believed that a fence would keep the animals out, I had not considered the flying kind” viskar Atkinson när hon sitter vid sitt Rhodespiano. En mening som vittnar om intrång och nervositet, kanske rent av fara. Men rummet som Atkinson skapar i ljuset av blackboxens röda stroboskop ger ingen plats åt den här otryggheten. Istället går vi helt oskadda genom den skrämmande framtidsvision som Atkinsons ljudvärldar frammanar, de kliniskt rena klicken och organiskt levande brusen blir till radarvågor som visar vägen genom mörkret. Det är en utmaning att låta sig svepas med i ljudströmmen, men när man väl släpper taget är det mer än mödan värt.

Foto: Isak Aho Nyman

När konserten är slut försvinner Atkinson precis som hon kom, med ett kort tack och en lätt bugning. Jag sitter tyst kvar i min soffa, det känns nästan oartigt att ta in någon annan typ av ljud än det som just har framförts. Den alternativa verklighet av viskande växter och känsliga miljöer som Atkinson försatt oss i ligger kvar i mitt medvetande trots att dess upphovsmakare försvunnit. Det här är det som gör ambient till en så speciell genre: även om du glömmer hur något lät, kommer du lätt ihåg hur det kändes. Även långt efter att tystanden tvättats bort av Malmös nattljud.

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik
Artikeln handlar om
No items found.
Av
Isak Aho Nyman
No items found.
Hittade inga relaterade artiklar
No items found.
No items found.

Fortsätt läsa