Foto:
Den svenska björnstammen om ny musik, konflikter och skogen

I fredags släppte Den svenska björnstammen låten Att vara själv och inte ensam alls. Det är den tredje singeln från deras kommande femte fullängdsalbum. Det är en låt där det obehagliga och fina möts i varma, pulserande vågor.

Efter en cykeltur i dugg och motvind har jag tagit mig till Den Svenska Björnstammen’s lokaler i Göteborg. Jag får ett varmt välkomnande av Åke, som leder mig genom vad som känns som en labyrint med väggarna fyllda av torkande keramik. I köket väntar kaffe och gifflar. Jag och Åke sätter oss ner för att prata om deras nysläppta singel Att vara själv och inte ensam alls

Vi börjar lite generellt, hur brukar det se ut när ni påbörjar en låt med Björnstammen?

Det är lite olika! Den här låten började med att jag gjorde en gitarrslinga som hade en ljudbild som jag gillade. Jag skickade sedan idén till Ambjörn och så jobbade vi vidare därifrån. En annan vanlig variant är att vi sitter flera personer och spelar samtidigt, försöker komma i stämning liksom. Så kanske vi hittar något vi gillar, spelar in det och bygger vidare på det. Ibland blir det fem olika partier och då brukar vi få pussla, lite som ett kollage. Ofta landar vi i ett ganska enkelt arrangemang, men det händer också att vi gör lite konstigare saker.

- Låtar som har en mer komplicerad form då?

Ja precis! Men det ställer höga krav på delarna, och kräver mycket mer trixande för att man som lyssnare ska förstå låten. Inom en rimlig mängd lyssningar då såklart! Trumma Trumma från vårt första album är en sån. Där bestämde vi oss att inget parti av låten skulle återkomma. Ett av ljuden i den låten är för övrigt ett vedträ! 

- Näe!?

Jo, vi spelar ofta in korta ljudklipp, sk. “samples”, och använder i låtarna. Det är väldigt bra, för då kan man oftast inte höra vad det är för instrument som spelar. Om lyssnaren hör att det är en fiol som spelar kan den också höra om den som spelar är dålig på att spela!

- Använde ni egna samples i Att vara själv och inte ensam alls?

Det ligger en samplad, väldigt modifierad saxofon i slutet av låten som gör ett solo, men inte mer än så.

Ambjörn kommer och slår sig ned med mig och Åke.

Hur skulle ni beskriva era respektive roller i skapandet av Att vara själv...

Åke: Låten är väldigt gemensamt skriven av mig, Ambjörn och Mattias. Jag har kanske mest fokuserat på att hålla ljudbilden sådär stor, luftig och lite spontan. Det var det vi gillade med låten från början så det tyckte jag var viktigt att behålla. Vi jobbade också mycket med att hitta en bra balans mellan det lite skeva och det raka i låten. Om alla instrument spelas rakt på taktslagen kan låten kännas tunn och stel, medans om du går för långt åt andra hållet kan den kännas långsam och tråkig.

Ambjörn: Jag har väl mest sjungit och skrivit lite text, minns inte exakt vart i processen jag kom in!

Åke: Jo men du jobbade väldigt mycket med refrängen. Jag minns att vi tyckte det var väldigt svårt att få den begriplig!

- Var det den största utmaningen med den här låten?

Åke: Jag kämpade mycket med min vers också. Minns att Mattias kom hit och la sin vers på en tagning och så var det klart. Jag tror jag skrev tre helt olika verser, men att det blev den tredje versionen vi sen använde.

Ambjörn: Ja men också att behålla det här svänget i låten var också en utmaning. Det var det jag gillade från början, så jag kämpade för att det skulle vara kvar.

Vad skulle ni säga att låten handlar om?

Åke: Vi har inte riktigt låst fast vad den handlar om själva än!

Ambjörn: Jag tänker nog mycket på att det är svårt att ta in hur mycket jobbiga saker som händer i världen. Att människan är så himla självdestruktiv och att det är svårt att veta vad man ska göra med det. Att försöka ta in det gör att man distanserar sig från den verkligheten man lever i. Vi lever ett liv där tillvaron gör att man blir lite ensam i sin lilla bubbla.

- Vad beror det på tänker du?

Jag håller på med ett projekt där jag är ute i skogen mycket, och där tänker jag på hur man är sin lilla del men samtidigt är en del av något större. Det är så tydligt att det finns ett samspel i skogen. Om inte människor har styrt skogen för mycket så syns det att det någonstans är allting tillsammans som gör någonting. Så hade man kunnat önska att tillvaron såg ut lite mer, att man kände sig som en liten bit mossa i en skog.

Åke: Kanske är man det fast man inte ser det? Om du tänker att ett större djur svävade över jorden så skulle djuret kanske känna “De här organiska och naturliga människorna. Som en liten svampkoloni på planeten”. Men jag håller med dig ibland, och tänker “fan va människorna överskattar sin egen intelligens”.

Ambjörn: Ja, det är det jag tänker är problemet.

Åke: Men om det är så, så är det lite oschysst att döma människan så hårt eller? Att kalla den destruktiv och så. Den är vad den är på något sätt.

Ambjörn: Ja men mer att den överskattar sin förmåga att kontrollera saker kanske.

Åke: Jag tror det är inbyggt på något vis. Jag har läst att deprimerade människor har den mest realistiska självbilden. Att en frisk människa har en naturligt överskattande syn på sig själv.

- Det verkar som att den här låten är mångfacetterad! Ni skrev i en presstext att låten delvis handlar om ensamheten som kan uppstå när konflikter förblir olösta. Vad tänker ni om det?

Åke: Det handlade min vers mer om! Det kan bli lite konstigt när vi ska sammanfatta vad hela låten handlar om, eftersom vi alla skriver utifrån våra egna perspektiv. Det är inte alltid vi kommunicerar något specifikt som vi ska ska skriva om till varandra.

Ambjörn: Det är nog det enda svaret egentligen, vi alla tänker på olika saker när vi skriver våra delar. Vi inspireras av varandras ingångar i låten och så försöker vi gå in i den världen vi upplever att någon annan skriver om, och så inspirerar det till något. Det blir ju en helhet tillslut ändå, men det handlar ju då om tre personers olika tankar.

- Är det ofta så när ni skriver?

Åke: Det är nog mer eller mindre alltid så. Vi säger väldigt sällan att “nu ska vi skriva om det här” utan det är snarare så att någon skriver något som exempelvis uppfattas som glatt, och då försöker vi förvalta den känslan och bygga vidare på det.


Om vi går tillbaka till ämnet konflikter, hur hanterar ni konflikter i Björnstammen?

Åke: Självklart har vi konflikter, men kanske inte så aktiva konflikter. Ofta är konflikterna kopplade till en specifik grej vi gjorde just då. Ett exempel är att förr när vi repade så kunde en viss slöhet drabba oss. Då kanske jag störde mig på det, och då blir det lätt att trilla in i den negativa känslan. Men sen är det svårt att veta om jag då ska skälla på de andra för det här, vi är vuxna människor liksom. Den konflikten har vi nog hanterat bara genom att låta tiden gå. Ofta när jag blir sur på någon så brukar jag fundera på varför personen gör så, och brukar då komma fram till att personen inte gör så för att den vill vara taskig mot mig. Då kommer jag över det i mig själv. Det är ju både bra och dåligt, den sortens konflikträdsla, för jag får ju inte reda på vad den andra personen tänker.

Ambjörn: Det känns som vi jobbar mest med att försöka undvika konflikter. Det är kanske också det vanligaste och enklaste sättet att hantera konflikter överlag. Men vi är definitivt mer lagda åt det konflikträdda hållet.

Åke: Det skiljer sig dock från konflikt till konflikt. Ibland blir det målkonflikter där vi spretar åt helt olika håll, och såna konflikter måste ju lösas såklart.

Ambjörn: Fast, en sån konflikt går ju bara att lösa om båda parter förstår att det faktiskt är en målkonflikt.

Åke: Ja, det kan faktiskt vara så att man inte förens flera år efter förstår att det berodde på att vi hade olika mål. Jag är inte alls rädd för att kalla mig konflikträdd i vissa situationer, men jag tycker ofta konflikträdsla reduceras till något enbart negativt. Det är så mycket mer komplext än så. Ibland tar man en konflikt och så blir det bara värre.

- Det kanske är extra klurigt i en så pass stor grupp också?

Åke: Absolut, fast fördelen med oss är att vi känt varandra så pass länge att det ska ganska mycket till för att förlora en relation mellan oss. I en ytlig relation är det lättare att skita i den andra, vi måste tyvärr leva med konsekvenserna!

- Skulle ni säga att konflikthantering är den största utmaningen i en så stor grupp som Björnstammen?

Ambjörn: Delvis! Att vara överens om vilket håll vi ska dra åt kan vara svårt. Men också att hitta en roll i gruppen som man kan vara nöjd med. Det blir hela tiden en förhandling om vilken roll alla har, och det kanske inte alltid stämmer överens med den rollen man önskar att man hade. Det förhåller vi alla oss till hela tiden. Om man jämför med ett företag där alla har uttalade roller och ett ramverk finns, så är våra gränser mycket luddigare och informella.

Har ert arbetssätt förändrats sen ni började?

Åke: Både ja och nej. Man kan säga att vi ärvde ett sätt att jobba på av Slagsmålsklubben som vi hängde mycket med då. Den grunden har gjort det möjligt att jobba många, och ingen behöver vara speciellt bra egentligen. Men i takt med att vi har blivit bättre på att spela har också arbetssättet utvecklats. Nu arbetar vi till exempel med att försöka spela in hela låtar i en sammanhängande tagning. Vi försöker göra en akustisk version av varje låt vi släpper, och det är något jag är ganska säker på att vi kommer kunna ta med till både live-framträdanden och studion.

Ambjörn: Också bara en sån enkel grej som att vi har tillgång till en bättre mick nu gör det möjligt att sjunga tyst på ett sätt vi inte kunde innan.

Har ni något tips för att hålla skaparglädjen vid liv?

Åke: Gneta. Vi har alltid varit väldigt envisa. Ibland får man inspiration och tar stora kliv, ibland gör man om samma sak många gånger men rör sig ändå framåt på något vis. Jag tror inte på att sluta jobba bara för att inspirationen sinat.

Visst är det så att ni har ett album på gång?

Åke: Jaaa, det har vi kan man säga!

Ambjörn: Det har vi väl alltid egentligen…!

Åke: Det här blir ju tredje singeln från albumet, och sen har vi fem-sex demos till som vi behöver jobba lite mer med. Sen kanske vi skriver tre-fyra låtar till och gör klart dem. Men vi kommer klart dem och släppa dem en i taget. Sen när vi släppt kanske sex singlar kommer vi släppa resten av albumet. När det är klart, och vi börjar på nästa låt så har vi ett album på gång igen!

- Så ni tar det lite låt för låt nästan?

Ambjörn: Ja lite så. Man vill ju inte ha släppt alla låtarna separat när man sedan släpper albumet kanske. Men vi har väl alltid jobbat ungefär såhär!

Skulle ni säga att låtarna från detta albumet har en röd tråd?

Åke: Ja det tycker jag! Kanske speciellt Upp och Att vara själv och inte ensam alls. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför men jag tycker så iallafall. Men även om de inte hade hört ihop så hade de hamnat på samma album!

- Så du struntar lite i det?

Ja, för att en låt inte skulle platsa så får den veeerkligen vara annorlunda!

I förhållande till föregående album, vad har vi att vänta oss av kommande album?

Åke: Jag skulle nog säga att det är mer dansant och groovigt! Det är inte groovy, i klassisk bemärkelse, men svängigt liksom! Det var längesen jag var så taggad på att släppa något som jag är nu. Jag är väldigt nöjd med låtarna och jag tror det kommer bli bra!

No items found.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik
Artikeln handlar om
No items found.
Av
Julius Marstorp
No items found.
Hittade inga relaterade artiklar
No items found.
No items found.

Fortsätt läsa