Foto:
Susanne Svedjeholm
Jag hamnade på sommarens kanske sista skogsfestival

Stugfestivalen är en av de där små, invite-only musikupplevelserna som en ibland har turen att hamna på. För tredje sommaren i rad begicks festivalen i 2019 års tappning med 60 utsålda platser och en förtjusande liten scen omhuldad av idel grönska.


Tidigare år har lineup haft en tilt mot folk-indie, men i år är det lite mer poppigt (förutom avslutande Kaain kanske, som beskriver sig som ”low folk”).

Första akten Tiger Forest Cat har vi tidigare hittat i både Umeås hardcorescen och i P3-guldvinnarna Syket och Katohjärta. Artisten bakom, Filip Sundberg, trivs uppenbarligen på en väldigt bred musikalisk arena, bara det blir man ju nyfiken på.

Utomhusscener i dagsljus brukar ju inte vara någon favorit för artister. Men Tiger Forest Cat stortrivs i solen och drar flera extranummer från en omfattande låtkatalog, inte bara vackra ”New York, New York” utan även senaste singlarna på svenska (”Irr”/”Blå blick”), samt en hel del nya låtar. Kanske lite naket med bara akustisk gitarr, och jag blir nyfiken på att höra Tiger Forest Cat i lite fylligare sättning nästa gång.

Jesper Jonsson står bredbent och håller ihop skeppet förstärkt av utmärkta Sofia Hallgren från Echoes & Rhymes på sång och Ulf Jonsson på gitarr.

Band nummer två The Courage skapar eftertänksam musik, där snygga syntljud och stämsång lyfter låtarrangemangen även på scen. Jesper Jonsson står bredbent och håller ihop skeppet förstärkt av utmärkta Sofia Hallgren från Echoes & Rhymes på sång och Ulf Jonsson på gitarr. (Både Jesper och Ulf spelade förr i avsomnade EP’s Trailer Park, likaså Ruben Engzell som ikväll rattar liveljudet med van hand.) Bäst tycker jag om suggestiva ”Wow factor” som har något av Pink Floyd över sig och ja…, det finns en slags hög ambitionsnivå i alla The Courage låtar och i just den (och även i ”Brave Enough”), landar det extra fint.

Foto: Susanne Svedjeholm

Tredje akten, ”Like Swimming” (Claes Carlström, Ida Hedene och Petter Wesslander) har galna 11 miljoner streams på Spotify att ståta med, och man undrar lite hur man kunnat missa dom (välkänd svensk musikexport och allt). Låtarsenalen är ett radband av indiepärlor där man ofta kombinerat syntar och akustiskt i luftiga, rytmiska arrangemang. Ibland tänker jag Bat for Lashes, ibland 90-talsbandet Ace of Base (!). Bandet har haft några års paus, men släpper i år en dubbel EP ("Resistance/Relations") där del 2 ännu väntar på release.

Claes viker sig ofta dubbelt över sin akustiska gitarr, rytmiskt attackerande den med fingertopparna så man till slut inte vet vad det är för ett instrument han spelar.

Jag imponeras av hur bra låtarna fungerar på en liten scen med avskalad setting (trummor, synt och akustisk gitarr). De bemästrar verkligen dynamiken fullt ut. Claes viker sig ofta dubbelt över sin akustiska gitarr, rytmiskt attackerande den med fingertopparna så man till slut inte vet vad det är för ett instrument han spelar.

Idas röst klyver augustikvällen som en varm laserstråle i episka ”Save me”, hon har verkligen en mäktig röst som ändå gifter sig så fint med Claes mer bräckliga, känslosamma stämma. Dynamiskt samspel genomgående och hatten av för en jättefin (comeback) spelning av bandet som inte stått på scen på 4 år.

Foto: Susanne Svedjeholm

När syskonen Annika och Julia Åman i Kaain kliver upp på den kulörta lilla scenen för att avsluta kvällen, omsluts Stugfestivalen av ett ogenomträngligt mörker – ett sådant som bara uppstår stilla höstnätter i djup skog.

När syskonen Annika och Julia Åman i Kaain kliver upp på den kulörta lilla scenen för att avsluta kvällen, omsluts Stugfestivalen av ett ogenomträngligt mörker – ett sådant som bara uppstår stilla höstnätter i djup skog. Systrarna i svart rör sig långsamt och koncentrerat när de riggar på scen (vilket jag uppfattar som dramatiskt) och i stämningen blir jag inte förvånad när Julia ställer upp en såg och en violin bredvid det avskalade trumsetet, den mest udda instrumenteringen för kvällen.

Jag hade inte noterat att Kaain var syskon innan Stugfestivalen och hinner faktiskt tänka First Aid Kit som referens, för deras stämmor flätas samman med en sådan lätthet och med exakt samma intonation.

Kaain har precis spelat in en fullängdare som släpps framåt nästa sommar. Låter snabbt hinner jag tänka eftersom tiden tycks stå still i musiken. Som om systrarna har något århundrade eller två på sig och därför inte har bråttom.

Foto: Susanne Svedjeholm

Folkmusikanslaget i musiken är hårt filtrerat genom finsk melankoli och kvar är en dånande svärta, begär, tysta blickar och hett blod. Återhållet berättat – några få ord räcker.

Samma återhållsamhet gäller till exempel elgitarren som med tre, fyra väl avvägda toner målar upp en komplett dramaturgi. För tomrum ges mycket utrymme i Kaains musik. Och kontrasterna, mellan sopran och alt, mellan akustiskt plock och långa dova toner på elgitarren, mellan skeva toner och glittrande stämmor, mellan liv och död, hopp och förtvivlan.

Och medan markkylan denna kväll varslar om att jorden nu vrider sig bort och tar sikte på vintern, flödar ett sista blodvärmande epos från scenen i form av (osläppta) ”Hunger”. Då finns inget mer att tillägga.

Och medan markkylan denna kväll varslar om att jorden nu vrider sig bort och tar sikte på vintern, flödar ett sista blodvärmande epos från scenen i form av (osläppta) ”Hunger”. Då finns inget mer att tillägga.

Bakom Stugfestivalen hittar vi arrangörerna Ruben Engzell (Studio Ljudriket), Susanna Svedjeholm, Ulf Jonsson och Stina Erhardsson.

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Hittade inga relaterade artiklar

Fortsätt läsa