Portland-baserade kraut/psych-bandet Moon Duo passerar Europa med nytt album och färgsprakande turnén “The Lightship”. Soundet har utvecklats i en ny riktning då Moon Duo injicerat en rejäl dos disco-pepp i senaste albumet. Vi tog en pratstund om bakgrunden till det, turnélivet i allmänhet och hur det är att spela i en “ljusbox” på scen.
Er senaste skiva har en tydlig värme och positivism som verkligen sticker ut. Det sägs att ni lyssnade på mycket disco från 70- och 80-talet som inspiration till det här albumet (Grace Jones, Azymuth t ex). Vad var det i discon som ni ville plocka in i Moon Duos sound?
– Vi ville göra ett dans-album! Något positivt. Discokulturen på 70-talet hade en sån fin bas i gemenskap, frihet att uttrycka sig, man firade kärleken osv. Allt som vi behöver nu när tiderna tycks mörka för mänskligheten. Berättar Sanae.
– Och vi hade tagit vårt ursprungliga koncept full circle med våra tidigare album. Vi längtade efter en ny utmaning. Har för mig att vi hade en idé om en ny genre också: Stoner-disco, tillägger Ripley.
Turnén heter ju “The Lightship” och projektionerna är en stor del av upplevelsen (som så ofta på en Moon Duo-spelning). Hur tänker ni kring visuals och kopplingen till den musikaliska upplevelsen?
När vi var ett litet band och spelade på sunkiga, små, barscener ville vi att publiken skulle förflyttas någon annanstans i musiken. En visuell dimension hjälpte att ta fokus från den faktiska omgivningen.
– Det visuella har alltid varit viktigt för oss. Att addera ytterligare ett sensoriskt element. När vi var ett litet band och spelade på sunkiga, små, barscener ville vi att publiken skulle förflyttas någon annanstans i musiken. En visuell dimension hjälpte att ta fokus från den faktiska omgivningen. Berättar Ripley.
– Ja och vanligtvis ser vi själva inte så mycket av det visuella. Men på den här turnén så får vi faktiskt dela upplevelsen med publiken då projiceringarna omger även oss på scen. Det är mäktigt, det gör skillnad! Samtidigt är det svårt att sätta ord på vad det visuella tillför. Det är tillståndet man hamnar i som är upplevelsen. En tillfällig fantasi... fortsätter Sanae.
Just det är så mäktigt att se när man turnerar! Hur människor i vitt skilda länder upplever musik på samma sätt. Vi är ändå så lika!
Ja det borde vara snudd på omöjlig även att sätta ord på en musikalisk upplevelse. Den varierar ju så väldigt från hjärna till hjärna. Men man kan försöka. Det är ändå en upplevelse vi samtidigt delar i publikhavet.
– Just det är så mäktigt att se när man turnerar! Hur människor i vitt skilda länder ändå upplever musik på samma sätt. Vi är ändå så lika! Säger Sanae.
Gillar ni att turnera?
– Det kan vara oerhört tröttande, men också helt beroendeframkallande! Man drar upp ankaret och seglar iväg… och samhörigheten är fantastisk. Man bondar på ett mycket speciellt sätt när man äter tre måltider per dag tillsammans, släpar utrustning, kör bil i timmar. Berättar Sanae.
– Det är ett ovanligt sätt att se världen som inte många får möjlighet till. En stor del är visserligen att åka turnébuss och lyfta grejer såklart. Men vi har vår lilla turnéfamilj som vi plockar upp från olika länder inför turnéerna. Helheten med turnerandet är ändå magisk. Säger Ripley.
Under intervjun får jag snabbt en känsla av att detta är inte bara två kreativa musiker, dom är väldigt sympatiska också. Och det psykedeliska till trots, Ripley och Sanae tycks stå väldigt stadigt. Det finns inte en tillstymmelse till osäkerhet eller självhävdelse i musiken. Groovet är stadigt och samtidigt sammetslent. Sanae och Ripley sjunger oftast unisont, och samspelet mellan gitarren och syntarna är lyhört och balanserat.
Och det sjuder av kreativ produktivitet runt paret: Ripley spelar även i psych-bandet Wooden Shijps, som han grundade med inspiration från både Velvet Underground och svenska Träd, Gräs och Stenar. Han har också nyligen startat Grateful Dead-doftande Rose City Band. Sanae skapar även musik i sitt synt-esoteriska soloprojekt Vive Le Void. Riktigt bra musik i samtliga projekt!
Ni har ju båda andra projekt vid sidan av Moon Duo. Så vad är egentligen fördelen med att vara en duo?
– Snabba beslutsvägar! Säger Ripley.
– Ja det är relativt enkelt att vi bara är två. Men vi får värdefull input från vår trummis också (John Jeffrey). Han är jätteviktig för att balansera upp helheten t ex när vi spelar in våra album. Berättar Sanae.
Intervjun har nu flyttat ut då fotografen vill få till några utomhusbilder. Solen är framme med det blåser lite kallt. Delar av scentekniken släpas ljudligt över asfalten för att ge plats åt Moon Duos ljusbox ikväll. Vi har svårt att höra varann genom det metalliska skrapet. Ändå är det idel leenden hos Sanae och Ripley.
Åh vi gillar att spela här! Första gången vad dock surrealistisk. Vi spelade i en hotellbar samtidigt som fotbolls-VM...inte så optimalt.
Ni har ju spelat i Sverige flera gånger förut. Hur har det varit?
– Åh vi gillar att spela här! Första gången vad dock surrealistisk. Vi spelade i en hotellbar samtidigt som fotbolls-VM...inte så optimalt. Berättar Sanae.
– Numera kollar vi alltid när turneringarna ligger innan vi bokar gigs, haha, tillägger Ripley.
– Sen spelade vi på den där lilla festivalen vid vattnet i norr….där vi fick bo i en lada. Det var underbart och där skulle vi väldigt gärna spela igen! (Hör ni det festivalgeneralerna i Gagnef?!) berättar Sanae.
Vad händer härnäst för Moon Duo? Redo för ny musik ännu?
– Ja nu har vi ju börjat expandera vårt scope ger ju det mersmak! Berättar Sanae.
– Och det är ju på turné långt hemifrån man får perspektiv på det man gör. Det är då dom nya stora planerna tar form…avslutar Ripley.
