Foto:
Fredrik Stål
"Att stå på scen är som att vara i en bilkrasch!"

Moto Boy lägger ett album på svenska till sin imponerande karriär. SAVANT träffar honom för en pratstund om att gå full circle som artist, fördelarna med att vara en risksökare, och vad man gör när man kluvit tummen med en yxa.

 

Moto Boy (Oskar Humlebo utanför scenen) har på lite mer än 10 år fått ihop en mäktig musikalisk meritlista. Han har släppt totalt fyra fullängdare, skrivit originalmusik till teater, medverkat i operan L’Orfeo och Jesus Christ Superstar, tolkat Björk och Bowie, varit förband till Smashing Pumpkins, Whitney Houston, turnerat med The Ark och Cardigans. Han är sin egen label och har till och med byggt delar av sin backline själv. Och ändå är det många som främst förknippar honom med läppstiftet.

 

Jag träffar Oskar på klassiska Bio Rio vid Hornstull där man kan avnjuta direktsänd opera eller konsertfilm i retrobiomiljö. Och Moto Boy inspireras egentligen inte så mycket av annan musik, utan snarare av just miljöer, platser och människor. En tom biosalong med rader av sammetsröda fåtöljer verkar trigga lite idéer och jag blir nyfiken på hur den senaste skivan ’Stökigt Hjärta’ blev till (release 11 oktober 2019). 

— Förra skivan ’New Music’ var ett musikaliskt experiment där min producent (Niko Stoessl ’SlikNik’) fick helt fria tyglar. Den var skitkul att göra, och skivan blev väldigt mycket Berlin, långa låtar, syntar, mycket fokus på ljud. Efter den komplexiteten ville jag göra något rakare, enklare.

...och något på svenska? Eller hur kom det sig?

— Det var en slump att det blev så. Jag brukar åka ner med tidiga idéer till Niko i Berlin och en dag råkade jag plocka med mig något på svenska. Väl där gick proppen ur och det bara vällde fram låtidéer på svenska.  Då blev det också tydligt att jag ville göra pop nu. Kanske inte modern pop. Utan mer popen jag växte upp med – lite Kent, fast av idag.

Foto: Fredrik Stål

Resultatet, albumet ’Stökigt Hjärta’ är rak, glammig pop med all karaktäristika för Moto Boy: Den öppna och oskyddade falsettsången, de klättrande körslingorna som får hjärtat att gråta, och det gedigna låthantverket med både hookiga och sorgsna melodier. Jag får också en känsla av att Moto Boy har gått ’full circle’ och är 17 igen när han nu sjunger på svenska.

— Ja, på något sätt har jag börjat om tack vare svenskan. Allt kändes plötsligt nytt och pirrigt. Och dessutom är vi ju alla sjutton fortfarande. Visst, vi får nya perspektiv, men vi är ju samma personer. Kärlek och lust upplevs på samma sätt. Men man tvingar sig själv att inte vara sjutton hela tiden… 

(Jag börjar i bakhuvudet räkna upp hur jag tvingar mig själv att inte vara 17...) Trivs du med att få mer mileage? 

— Ja absolut. Sen får vi se vad jag säger längre fram.  Men jag tycker man aldrig kan vara för gammal eller är för ung för att göra pop. Fast med det sagt krävs det väldigt mycket slit för att få ihop ett album. Kanske nästa grej får bli något lugnare… 

Man står där inför 80 000 i publiken, eller i direktsändning och plötsligt är det tomt…hur håller man i ett plektrum?? …är det fem eller sex strängar på gitarren?

Jag funderar på vad nästa grej skulle kunna vara för en artist som tagit ut svängarna så fullständigt. Men vi pratar vidare om risk-pirret med att skriva och sjunga på svenska. Han beskriver suget efter ny utmaning och risk som ett missbruk.

— Det är helt klart en adrenalinjakt jag håller på med. Jag älskar att försöka mig på saker jag aldrig gjort förut. Och att stå på scen är ju extremt i sig. Lite som att vara i en bilkrasch. Men ibland förlorar man verklighetskopplingen. Man står där inför 80 000 i publiken, eller i direktsändning och plötsligt är det tomt…hur håller man i ett plektrum?? …är det fem eller sex strängar på gitarren? Då får jag ge mig själv en örfil. 

Man kan förstå att man blir beroende av den sortens risk... Men risken för oönskade konsekvenser då, om man tänjer sina gränser för långt?

— Ja den risken finns ju oavsett vad man gör. Men i artistlivet exponeras man extra mycket för gränslöst festande. Går man för långt i det så kanske man aldrig blir densamma igen. Det är ingen kul risk.

Foto: Fredrik Stål

Moto Boy kraschade ordentligt i ett skede i karriären, mellan skiva två och tre. För många ja till projekt och för mycket festande tog ut sin rätt. Han tappade rösten och var i princip utbränd under en period. Vi pratar om det ändå positiva i kriser. Att ibland måste det till en brutal varningsklocka för att man ska orka förändra saker och ting i livet. För Moto Boy resulterade förändringarna i en flytt ut på landet.

— I en kris måste man ifrågasätta sig själv! Och jag insåg att jag behövde komma bort från storstadstempot. Sen trodde jag att mina ambitioner skulle ta stryk om jag inte bodde i Stockholm eller Berlin, men där hade jag fel. Det går att verka och hålla sig aktuell även från vischan.

Förutom flytten till Österlen, gör du något mer för att hålla?

— Tränar självdisciplin. Jag kan inte ta en enda cigg. Det är stopp. Fan vad jag saknar att röka. Och efter gigen får jag hälla i mig vatten först. Första tanken är att toppa extasen med alkohol, men jag vet ju vart det leder utan broms. Det har tagit många år och en rejäl härdsmälta för mig att odla den självdisciplinen.

Jag älgar på utan efterreflektion! Jag läser knappt recensioner heller. För det är sällan man får den kritik man behöver.

Jag letar inför intervjun febrilt efter sågningar eller något som bryter av mot bilden av ett radband av succéer, men hittar inget vettigt förutom krisen.

Det ser ut som du lyckas med det mesta du ger dig in i. Misslyckas du aldrig?

— Misslyckanden hinner jag tyvärr sällan reflektera över. Jag älgar på utan efterreflektion! Jag läser knappt recensioner heller. För det är sällan man får den kritik man behöver. 

Hur menar du då? 

— Ibland får man för bra recensioner. Men man vet att bra var det faktiskt inte. Man kanske får toppbetyg bara pga någon slags hype som gäller just då... Inte nyttigt! Och får man dålig kritik så brukar den vara så brutal att man undrar vad det nästan hatiska kommer ifrån… Kanske handlar om helt andra saker än min prestation just då.

Du verkar reagera på övertramp ganska starkt. Elakhet, påhopp?

— Ja, det finns faktiskt aldrig en ursäkt för att vara ett aschle. Jag har träffat alla möjliga världsartister och kungligheter och ibland finns det en förklaring, jag ger folk tre chanser, men sen är det nog. Man ska vara snäll och sjyst. Och det är svårt när man är bakis – då blir jag en dålig person. Kanske därför jag inte gillar att dricka så mycket längre.

Den ljusare sidan av att söka risk då, att lära sig nya saker?

— Ja den sidan är magi.  Lär man sig ett nytt instrument till exempel, så utvecklas alla andra instrument samtidigt!... lär man sig ett nytt språk så utvecklas alla andra språk också. Man får så mycket tillbaka. Jag mår väldigt bra av att lära mig nya saker. 

Och just nu lär han sig tyska, fast han ju lämnat Berlin där han bodde en tid… Jag tänker att det här är varför Oskars meritlista ser ut som den gör. Nyfikenheten verkligen glittrar i blicken, men man anar också en stark grundtrygghet därinne.

 

Foto: Fredrik Stål

Blev du så här trygg av att växa upp på landet tror du?  (Oskar växte upp i Hudiksvall)

— Lite tror jag man föds med dom egenskaperna, men jag har fick mycket bra med mig från uppväxten. När vi jobbade i skogen på somrarna t ex. Det stenhårda arbetet. 20 mil till nästa by. Det kräver att man kan lösa det som kommer upp. Jag klöv min tumme (lite) med yxan en gång och då superlimmade vi bara ihop och fortsatte. Jag gillar att vara MacGyver så. Då lär jag mig hur saker funkar och att det mesta går att lösa. Man gaffar bara ihop några plastpåsar och förstärker med lite tandtråd…. *skratt*

Bilden av en lite kluven tumme dröjer sig kvar... Jag börjar inse att det här är en person som verkligen inte stannar upp i onödan. Moto Boy berättar att han även är sin egen finansiär och sin egen label. Jag frågar om han gör så mycket själv för att skydda sin konstnärliga integritet, eller helt enkelt för att han kan….?

— Nej, inget av det. Jag skulle jättegärna jobba med en stor label som kunde hjälpa till och skjuta till pengar och så. Men alla mina kontakter med dom jättarna har gett samma negativa upplevelse. Fast sen tror jag det finns väldigt bra mindre labels såklart…

Jag borde kanske stå mer på barrikaderna än jag gör…. men jag är ju faktiskt inte politiker. Mina verk får tala för sig själva, jag gräver där jag står. 

Något säger mig att även om han hittat en bra label så skulle Oskar kört eget race ändå. För Moto Boy gillar att rucka på normerna. Inte bara med smink på scen och tvära kast mellan konstnärliga uttryck. Sedan starten har han alltid minst hälften kvinnor i bandet, (idag bara kvinnor), vilket fortfarande sticker ut i branschen. 

— Det är viktigt att inte bara prata om förändring, utan faktiskt göra! Och flera artister är jättebra på att jämna ut på scen, Ola Salo och Marit Bergman t ex. Men många som slår sig för bröstet för mer balans på scen, står sen där med 100% grabbar som vanligt ändå. Jag borde kanske stå mer på barrikaderna än jag gör…. men jag är ju faktiskt inte politiker. Mina verk får tala för sig själva, jag gräver där jag står.

Foto: Fredrik Stål
Det är helt klart en annan del av hjärnan man använder när man skriver. Man kliver in i Narnia-delen längst bak i hjärnan och stänger dörren till världen utanför.

Klockan tickar fort när man pratar med Moto Boy. Varje fråga tar oss ut på djupa sidospår och tiden tycks stå stilla i den mörka biosalongen. (Spegelneuronernas betydelse för en artists karriär får vi t ex ta i en annan intervju.) Men vi kommer tillbaka till det där med inspiration och musikskapande. Och hur olika processer det är att lyssna på musik jämfört med att skriva musik.

— Det är helt klart en annan del av hjärnan när man skriver. Man kliver in i Narnia-delen längst bak i hjärnan och stänger dörren till världen utanför. Där inne blir låtarna till i en helt egen fotosyntes av allt man upplevt!  Varje idé filtreras om och om igen genom nya erfarenheter du gör...

...då skulle man egentligen kunna skriva samma låt hela livet ut. Den skulle ständigt förändras…

— Ja precis! Skriva om samma låt. En gång om året. År efter år. Och se hur den utvecklas… Fan, det skulle man ju gjort! Jag har kastat bort mitt liv! *skratt*.

 

Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa