Foto:
Kim Wijk
"Det började med en ukulele i Humlegården"
Friska Viljor släppte i höstas albumet "Broken" efterföljt av en Tysklandsturné. Bandet startade som ett sexmannaband, men består nu främst utav duon Joakim Sveningsson och Daniel Johansson. En lördag i juni tog jag med några öl för att träffa bandet. De spelade några låtar live, jag tryckte på record och så lät vi samtalet ta oss dit det ville.

Jag möter Jocke i porten, han har precis hämtat take away från en thairestaurang som ligger precis bredvid. Vi går upp till lägenheten där han blandar Aperol Spritz. Vi sätter oss i köket och han berättar att han legat i Vitabergsparken hela dagen. Omkring mig i lägenheten hänger det teckningar på väggarna som hans barn har ritat, och bakom ett skynke skymtar jag undangömda leksaker och spår av en familj. Det är inte Jockes vecka den här veckan, och lägenhetens väggar viskar om att det finns en saknad, ett mörker, att vara halv.

Friska Viljors senaste skiva "Broken" är väl den tydligaste bilden jag fått från detta mörker som berättar historien om en familj som splittras, från början till slut. Det knackar på dörren och Daniel Johansson kommer in. Duon Friska Viljor är nu komplett. Vi går in till Jockes vardagsrum och sätter oss i soffan, där han berättar att Virginia And The Flood ibland sitter och spelar sent på nätterna.

När vi pratade om att göra den här grejen så hade du som förslag att ha ”osäkerhet” som tema.

— Jaha, det minns jag inte att jag har sagt, det var ju så längesen... men det kan vi ha som tema. Det har ju vi pratat om ganska mycket jag och Danne. Jag uttrycker min osäkerhet och Danne säger att jag ska bli mindre osäker säger Jocke och skrattar.

Jag uttrycker min osäkerhet och Danne säger att jag ska bli mindre osäker

— Jag tänker att du har kommit på det här temat för att jag har uttryckt så mycket osäkerhet för att göra en sån här sak. Så hittar du på och spelar på min…

— Osäkerhet... Tillägger Danne och skrattar.

Innan intervjun så sa du även att du kommer förmodligen ställa in.

— Jo, men det sa jag ända till jag visste att Danne kunde haka på. Då är det hur lugnt som helst.

Så Danne är din trygghet?

— Han är en trygghet ja, absolut.

— Som att sjunga med en gitarr på magen eller utan, det är väldigt trevligt med band eller livet i stort; att inte vara själv. Vi har åkt runt och gjort en massa duospelningar och det hade vi ju aldrig vågat göra själva. Säger Daniel.

— Fast å andra sidan, när vi har gjort dem har så har båda varit så osäkra att vi pushar våra gränser så jävla hårt. Säger Jocke.

Vad är det läskiga med att göra det själv eller göra det som två?

— Det är ju som stödhjul liksom, att ha en till. Säger Daniel.

Ifall man misslyckas kan man dela det med nån. Alltid när vi pratar om hur rädda vi är eller hur osäkra på saker när vi ska spela så börjar vi backa upp varandra: ”Nu gör vi det här! Det här bli asgött. Nu ska vi fan bryta ny mark i våra liv typ” och då gör man det tillsammans och peppar varandra. Nu är det ju superlugnt att spela duo, just att man ändå hjälpt varandra in i det känns ju mäktigt. Säger Jocke.

Det låter väl vettigt att det är lättare ifall man är fler.

— Sen så kanske det inte är så många fler nu i något annat än musiken som de här två dagarna när jag legat och druckit Aperol Spritz i Vitabergsparken och bjudit in sex personer två dagar i rad och noll har kunnat. Det handlar ju om att man har olika liv just nu. Säger Jocke.

Alla har ju sitt liksom, och när man då inte har "sitt" så är det ofta så att man får nobben, det får man ju bara acceptera.

— Det är ju det trista, det är ju därför man velat fly vuxenheten ett helt liv för att sen upptäcka att man sitter i det. Det stora svarta hålet. Säger Daniel och skrattar.

Joakim Sveningsson och Daniel Johansson i Friska Viljor. Foto: Kim Wijk

Hur lärde ni känna varandra?

— Vi slängde skit på varandra nere på Svartkråkevägen när vi var 7-8 år. Säger Daniel.

— Fast då lärde vi inte känna varandra, men vi lärde känna till varandra. I Värnamo spelade många människor musik, mycket hårdrocksband i början av 90-talet. Danne spelade i ett stenhårt hårdrocksband, och jag spelade i ett stenhårt hårdrocksband. Vi visste om varandra och alla hette något med -ia, vi hette Claustrophobia, ni hette Schizofrenia och tittar mot Daniel.

Vi saknade nån som var bra på musik. Så då ville vi ta in nån som kunde lira loss lite, så då blev det Danne, så gjorde vi en demo när han spelade solo sex låtar i sträck

Sen så började jag spela med min brorsa och hans tjej, de hade ett band som hette Androgyne och efter att vi hade spelat in nån asfet demo började vi headhunta Daniel, för vi hade hört att han spelar så jävla bra. Vi saknade nån som var bra på musik. Så då ville vi ta in nån som kunde lira loss lite, så då blev det Danne, så gjorde vi en demo när han spelade solo sex låtar i sträck säger Jocke och skrattar

— Det mest smaklösa som spelats in i Sverige. Ett band som spelar ganska mysiga låtar och så en snubbe som inte kan hålla käften. Säger Daniel.

— Vi hade ju musik ihop på gymnasiet, sån här fördjupning.

— Ja, just det, det var ju därifrån! Ingen gick på musikskola, jag kom inte in på musikgymnasiet. Säger Jocke.

— De uppskattade inte din version av, vad hette den där Metallica-låten? Säger Daniel och tittar mot Jocke.

The Call of Ktulu berättar Jocke och spelar introt på gitarren och Daniel säger lite skämtsamt att han inte kan förstå varför han inte blev antagen.

Jag visste knappt vad dur och moll var så jag satt hemma och tränade på gitarr men då spelade de på piano och då blev jag helt såhär ”INGEN aning”.

— Jag hade sång som mitt första instrument, sen gjorde man ett gehörstest där man skulle skilja på dur och moll. Jag visste knappt vad dur och moll var så jag satt hemma och tränade på gitarr men då spelade de på piano och då blev jag helt såhär ”INGEN aning”.

— Sen fick jag höra från en kompis i efterhand, Jerker som kom in på skolan. Musiklärarna hade skrattat åt oss som inte kom in, och tyckte vi var värdelösa: ”De kunde inte ens skilja på dur och moll typ”.

— Snacka om att plantera osäkerhet hos små barn säger Danne och skrattar.

— Sen har vi spelat i band sen dess. Det var väl 95.

Hur blev Friska Viljor till?

— Vi spelade ihop och var rätt less på den typen av musik vi spelade. Sen råkade det ta slut med min dåvarande flickvän och nuvarande fru och Jockes dåvarande flickvän och inte nuvarande fru. Vi hamnade i nån slags självmedicinerande nedåtspiral. Säger Danne.

Där satt Jocke på en parkbänk i Humlegården med en bärs i ena handen och en ukulele i andra

— Vi söp i tre månader kan man säga och under den tiden hittade vi nya instrument att spela på. Det började med en ukulele i Humlegården. Berättar Jocke.

— Jocke ringde och frågade vad jag gjorde och då gick jag på KTH och var färdig med mina föreläsningar och Jocke sa ”Kom, jag sitter på en parkbänk i Humlegården”. Det är så sjukt, låter som en Lars Winnerbäck B-sida. Där satt Jocke på en parkbänk i Humlegården med en bärs i ena handen och en ukulele i andra.

— Vi började tjacka lite nya instrument, en orgel, mandolin och lite dragspel och grejer. Vi hamnade lite i Arcade Fire’s debutalbum. Rent instrumenteringsmässigt hamnade vi i nån slags folkriktning, men när man efteråt tittade på vad vi egentligen gjorde så var det ju samma. Man har ju sin harmoniska och melodiska ryggsäck. Det var exakt samma låtar som vi gjorde två månader tidigare, bara det att vi bytte redskap. Det triggade våran kreativitet. Berättar Daniel.

Det var exakt samma låtar som vi gjorde två månader tidigare, bara det att vi bytte redskap. Det triggade våran kreativitet

— Sen satt vi och var fulla i studion i tre månader typ och spelade in en massa grejer. Danne spelade trummor oftast. Hela ”Bravo!” var inspelad så.

— Det var ju inte meningen att det skulle bli en platta eller nånting. Vi hade ju inget band, vi hade ingenting, vi bara fördrev tiden när vi inte hade våra flickvänner längre. Så började vi kvällarna där på fredagar och lördagar. Berättar Daniel.

— Sen gick vi till Debaser Slussen efter det.

— Och så höll vi på så på repeat. Tre månader efter så plötsligt upptäckte vi att vi hade material till en hel platta med B-sidor och grejer.

Vad hände efter att ni släppte ”Bravo!”?

— Ingenting. Säger Jocke.

— Vi spelade på Emmabodafestivalen, Malmöfestivalen och på Debaser Slussen. Berättar Daniel.

— Det roliga var att alla spelningarna gick jättebra och alla som lyssnade på det var superpeppade men det hände ingenting. Då hade vi nog inte ens en tanke på att det skulle hända nånting heller. Men sen så började vi fundera ”Vad ska vi göra?”. Det var inte ens en tanke som karriär. Berättar Jocke.

— På sommaren tänkte vi ”Vad ska vi göra?” vi drar till Hamburg och Berlin på semester, så tar vi med oss gura och mandolin. I första hand skulle vi bara ner och hänga på sommaren men när vi ändå är där så kunde vi spela på gatorna. Berättar Daniel.

Jaha, ni stod på gatorna och spelade?

— Ja, det var tanken. Säger Jocke.

— Det vågade vi inte. På tal om osäkerhet. Fortsätter Daniel.

Det enda stället vi spelade på var en liten grusplan på ett ställe, där det var ingen människa.

— Vi vågade inte. Det enda stället vi spelade på var en liten grusplan på ett ställe, där det var ingen människa. Där satt vi och gömde oss och repade typ. Säger Jocke.

— Vi spelade så tyst så att ingen skulle höra, det var 20 meter från närmsta väg och 35 grader, så ingen ute heller. Säger Daniel.

— Vi gick runt där och hade det gött sen kom vi in på en musikaffär. Var det nån tanke där säger Jocke undrande och kollar på Daniel.

— Ja, om vi inte vågar spela på gatorna får vi väl försöka sälja in plattorna. Vi var ju på några ställen och de bara ”Nja..” de ville inte ta in något från två dudes som kom in svettiga i shorts och ville sälja sin indiesläppta egna skiva som ingen hade hört talas om. Berättar Daniel.

— Ja, för skivan var ju upptryckt, så vi hade ju fysiska exemplar av den. Vi hade ju med oss 10-20 CD-skivor men de sa nej. Berättar Jocke.

Joakim Sveningsson och Daniel Johansson i Friska Viljor. Foto: Kim Wijk
För varje låt som gick så blev han mer och mer peppad, så han köpte 10 plattor till slut. Asmäktigt

— Sen sa de nej på en butik till, sen kom vi in på en gata som heter Wohlwill Straße så gled vi ner i källaren där hos en snubbe. Han var ju den första som inte sa nej på direkten, han var inte superpeppig men han sa "Kan jag få lyssna?". Under tiden han lyssnade gick vi runt och tittade på skivor, det var ju lite awkward, för han satte ju inte på det i lurarna utan satte på det i affären. För varje låt som gick så blev han mer och mer peppad, så han köpte 10 plattor till slut. Asmäktigt. Berättar Daniel.

Så det slutade med att de vände om hela grejen och så hade vi konsert nere i hans skivbutik, så bjöd de dit alla polare och så hade vi fest där och istället för att spela på gatorna så spelade vi där

Efter det frågade han om vi ville spela, han trodde han kunde fixa ett gig i sina kompisars konstaffär som låg precis vägg i vägg. Vilket var meningen först men sen så hade polisen precis försökt vräka dem för att de hade haft gig där ett par kvällar innan, så det slutade med att de vände om hela grejen och så hade vi konsert nere i hans skivbutik, så bjöd de dit alla polare och så hade vi fest där och istället för att spela på gatorna så spelade vi där. Sen ringde de runt till ännu fler av sina kompisar, så då sket vi i Berlin. Fyra gig gjorde vi totalt.

På tal om Wohlwill Straße. Ni har ju en låt som heter "Wohlwill".

— Vi skrev ju den låten då, när vi var där. Den låten skrevs när vi liksom hade fått all den här bekräftelsen av människorna på Wohlwill Straße.

— Texten kom ju sen men vi skrev melodin redan på första hotellet, första kvällen. Det var ju när du satte igång kvällen med en dubbel sexa jäger. Berättar Danne och skrattar.

Typ när de riktiga rockstjärnorna dog då började vi lyssna på en tysk snubbe som vi aldrig träffat att vi inte hade singeln riktigt då

Det var en förslagsgubbe nere i Tyskland som ville börja jobba med oss och han bara "Yes, but we can’t feel it, this is not a single".

— Och då började vi leta efter en singel. Vi började springa efter någon annans pipa för att vi var osäkra på vad vi själva höll på med. Berättar Jocke.

— Vi var ju typ halvvägs till pension redan då. Vi var typ 27 när vi började. Typ när de riktiga rockstjärnorna dog då började vi lyssna på en tysk snubbe som vi aldrig träffat att vi inte hade singeln riktigt då. Berättar Daniel.

Ni nämnde att det inte hände något i Sverige. Har ni försökt något mer här?

— Sverige är ju mycket att smida när järnet är varmt och vi hade ju en singel på tredje plats som snurrade på P3. Den låg 16 veckor, de måste ha glömt att ta bort den. Vi var på TV4 och spelade tre gånger, och så spelade vi på Grammis, så vi gjorde ju en del högprofilgrejer. Nu låter det ju som att man sitter och snyftar.

Det vi inte gjorde det var ju att åka för en back läsk och en smäll på käften till Göteborg och spela

Det vi inte gjorde det var ju att åka för en back läsk och en smäll på käften till Göteborg och spela, för det hade börjat snurra så bra i Europa. Då blev man såhär att varför ska vi åka runt och spela i Sverige och gå back på det. Hade man vart 21 när man drog igång så hade man kanske orkat det också liksom.

— Jag tänkte på en annan sak med Sverigegrejen. Vi fick en skön kommentar som gjorde att vi började tänka att namnet kanske var fel så vi funderade ju på att ändra det.

— Vi har ju ändå släppt sju plattor och fortfarande handlar ju recensionerna i Sverige om hur fruktansvärt dåligt bandnamn vi har.

"Friska Viljor, åh fy fan vilket fult namn. Dom tänker jag aldrig lyssna på!"

— Det var ju också det som var så roligt, för det var ju det första vi fick, det var när vi släppte "Gold" då hade vi ju lite musiker med. När vi var bandet i början så var vi ju sex stycken varav en spelade med The Concretes. Lisa Millberg spelade  och var tillsammans med Anders Lokko och han hade sagt till henne eller nån "Friska Viljor, åh fy fan vilket fult namn. Dom tänker jag aldrig lyssna på!". Så det var ju liksom det första som hände nästan att namnet är fel. Berättar Jocke.

Så tänkte vi att; vore det inte kul att heta nånting som skulle reta gallfebern på musikjournalisterna

— Fast det sjuka med det där är ju också att den kvällen vi kom på det namnet så stod i baren på Debaser Slussen. Då hade vi kommit på att "Shit, vi har ju material till en platta. Vi startar ett band. Grymt! Men vad ska vi heta då?". Så tänkte vi att; vore det inte kul att heta nånting som skulle reta gallfebern på musikjournalisterna. Då kändes det som en jättekul idé, att shit vad grymt det här kommer de att hata. Det låter proggigt, 70-tal och äckligt.

— Käckt liksom. Tillägger Jocke.

— Allt är fel, och antitesen till hur vi mår just nu. Det funkade ju alldeles för bra, alla gick ju i taket. Berättar Daniel.

— Det skulle ju vara intressant att få den alternativa verkligheten då man hette något som var "rätt" för att se om det skulle göra någon skillnad. Fortsätter Jocke.

— Jag hoppade in som trumpetare med Mando Diao när de gjorde "Ode to Ochrasy"-turnén och Gustaf sa "Prova gör en platta på svenska men kalla er ett engelskt namn". Så då började vi tänka på att döpa om oss till Happy Camper. Berättar Daniel.

— Då började vi på allvar fundera på ifall vi skulle byta namn. Det får man nu ändå vara glad att man inte gjorde. Jag gillar inte det namnet. Pissdåligt namn. Berättar Jocke.

— Ifall man nu ska väga länder mot varandra så har man ju hamnat i rätt land, om man skulle få välja Sverige eller Tyskland, så skulle man ju välja Tyskland. För som sagt, annars får man spela två gånger i veckan och där får man spela sju dagar i veckan eller mer.

Joakim Sveningsson och Daniel Johansson i Friska Viljor. Foto: Kim Wijk
Publiken är ju så, de är ju så jävla närvarande hela tiden. Det har aldrig varit på något annat sätt
När jag såg er i Berlin så sänkte du Jocke armarna och alla i publiken, typ 1500 personer satte sig på golvet. Då fick jag känslan av att ni har en extremt nära och dedikerad publik.

— Publiken är ju så, de är ju så jävla närvarande hela tiden. Det har aldrig varit på något annat sätt, det är helt vansinnigt att det är så egentligen. Det har varit så sen första gången vi turnerade som förband. Berättar Jocke.

Det var nog bara en ren slump att det blev så. Jag tror inte ens att det var meningen, man kanske stod och sjöng med armarna upp i vädret och sen när man tog ner armarna kanske de tolkade det som att jag ville att de skulle sätta sig.

När jag lyssnar på er senaste skiva "Broken", så är det mycket djup, mörker och känslor men jag känner ändå en gnutta ljus i det.

— Jag hoppas inte det. Hela tanken är ju att det inte ska finnas nåt ljus, kanske en liten gnista i "Mistakes"-låten. Det finns en låt som har en gnutta hopp i sig. Resten är nog ganska hopplöst textmässigt. Berättar Jocke.

— Det är en ganska dur-ig platta för att det är så sjukt svarta texter. Innan har det ju varit tvärtom lite. Berättar Daniel.

Du berättade i en tidigare intervju att du inte såg någon mening i att hålla på med musiken längre, men Danne sa att ni inte behövde bestämma något nu utan bara ta det som det kommer. När bestämde ni att släppa "Broken" och göra en turné?
Så då sa jag till honom att prellboka en turné. Jag sa ingenting till Jocke förrän vi tog en promenad och då berättade jag det för honom

— Jag tog en lunch med vår Europaagent som var ganska peppad på att vi skulle ut och köra, så då sa jag till honom att prellboka en turné. Jag sa ingenting till Jocke förrän vi tog en promenad och då berättade jag det för honom. Berättar Daniel.

— Vi släppte datumen till turnén innan vi visste om skivan skulle bli klar, men skitsamma.

Ni körde ett gig på Reeperbahn Festival i september förra året?

— Ja, det var ju det som gjorde att vi vågade tro på att det här skulle funka. Skulle det inte göra det skulle vi få ställa in hela turnén. Då spelade vi under ett helt annat namn, ”Shotgun Sisters”. Berättar Daniel.

Då visste vi att vi skulle komma ner och spela några nyarrangerade demolåtar som var superlugna och inte alls så som Friska Viljor varit nånsin innan

— Vi ville inte att folk skulle komma och förvänta sig en helt vanlig Friska Viljor-konsert. Då visste vi att vi skulle komma ner och spela några nyarrangerade demolåtar som var superlugna och inte alls så som Friska Viljor varit nånsin innan. Berättar Jocke.

— Och inga gamla låtar. Tillägger Daniel.

— Och ofärdiga låtar. Det var ju ganska många som hade fattat, eftersom att en av låtarna vi alltid spelar heter "Shotgun Sister", så det sålde ju slut ganska snabbt. Fast det var ändå ganska nice. Det var en jättekonstig spelning på många sätt, och för min del ganska låg period. Berättar Jocke.

Alla businessmänniskor var livrädda innan och ville inte att vi skulle göra det och fattade inte grejen med att inte avsluta uppåt med några gamla låtar

— Alla businessmänniskor var livrädda innan och ville inte att vi skulle göra det och fattade inte grejen med att inte avsluta uppåt med några gamla låtar. Vi vägrade det och de tyckte det var en så dålig idé, men de vann vi ju över också.

— Det som var med promenaden var att jag inte visste nånting. Danne visste att vi hade prellbokat en turné och Danne smög in ett litet snyggt spår att vi skulle göra en temaplatta. Berättar Jocke.

— Ja, men då hade jag suttit hemma och tittat i vår Dropbox med delade demolåtar, och jag hade lite grejer men Jocke är på ett helt annat ställe, så det känns så konstigt att sätta mina grejer jämte och tänkte ”Ska vi inte göra ett skilsmässoalbum?”. Vi har aldrig gjort ett skilsmässoalbum.

— Det var en ganska bra idé tyckte jag, så jag hakade på. Berättar Jocke.

— Och där ur föddes ”Broken”.

Vad händer framöver?

— Nu gör vi en sommar och spelar på festivaler. Tyskland, Österrike, Schweiz, Italien, ingenting i Sverige. Sen har vi en vinterturné som är bokad också, men ingen ny skiva på gång, om vi inte ska släppa Dannes skiva den här gången som temaskiva.

Lyssna på Friska Viljors senaste album "Broken" här.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Relaterade spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa