Rockmusikern Slowgold släppte precis sin sjätte fullängdare, "Aska", och har åkt ut på turné. Vi träffade Slowgold för att höra hennes tankar kring den nya skivan. Det blev ett snack om att bli misstolkad och placerad i fack, galenskap i Las Vegas och om att hitta en anledning för sig själv att fortsätta.

Det är ett smådarrigt finger som ringer på Amanda Wernes port men hon som öppnar verkar vara raka motsatsen till nervös. Det doftar svagt av rökelse och jag blir genast bjuden på en kopp te.

Du har nyligen släppt ditt sjätte album, Aska, vill du berätta lite om släppet?

I vanliga fall brukar det vara så att jag skriver låtar, spelar in och sen när skivan kommer ut brukar jag känna mig ganska frånkopplad från albumet. Så känns det inte riktigt denna gången. Jag har alltid lurat mig själv att snart kommer folk förstå vad jag gör. Nu har jag fattat att det kommer många aldrig göra. Jag försöker profilera mig som rockmusiker men tolkas ganska ofta som något annat. Jag gjorde ett stickprov på kritiker.se och där klassas jag som pop, likaså PJ Harvey. Samtidigt som både Mattias Alkberg och Nick Cave klassas som rock. I samma anda jämförde SVT kulturnyheter mig med Sarah Klang och Alice Boman, som i mina öron inte är särskilt jämförbart rent stilmässigt.

Jag har alltid lurat mig själv att snart kommer folk förstå vad jag gör.

Ja, apropå det, ditt förra album “Mörkare” (2018) fick en Grammis för årets visa/singer-songwriter. Vad hände där, och hur kändes det?

Ja, eftersom jag kände till Grammis historia så hyste jag ingen förhoppning om att jag skulle få en rockgrammis. Ingen kvinna har tidigare fått det utom Nina Persson (The Cardigans), och hon i egenskap av sångerska. Men jag googlade lite om just visa som genre och lärde mig att det egentligen bara är ett sätt att skriva en berättelse på. Den kategori av vis-genren som jag identifierar mig med mest är den som vill placera lyssnaren i ett känslotillstånd. Den har ett namn som jag inte kommer på nu men det finns på Wikipedia! Man kan ju tycka vad man vill om den saken men det var ju i vilket fall väldigt fint att få en Grammis!

Vilka känslor har du stoppat in i det här albumet?

När jag började skriva albumet tänkte jag det som mitt sista. Så jag behövde få vara i den tanken och se vart det landade. Jag behövde bearbeta de känslorna lite som ett sorgearbete. Musiken innefattar ju så mycket, bland annat relationen till mina älskade bandkamrater. De har alltid varit som konstanter de här 6 åren vi jobbat ihop, men nu behövde jag tänka att vi kanske inte skulle vara för evigt. Även om jag skriver alla låtar till Slowgold så har ju vi arrangerat de senaste 4 albumen ihop.

När jag började skriva albumet tänkte jag det som mitt sista.

Varför tänkte du det som din sista platta?

Sättet jag jobbat på tidigare har varit med en tanke på “nästa grej” hela tiden. Detta blir mitt sjätte album, jag har alltid haft en stark drivkraft och bara kört på liksom. När jag började med denna skivan landade jag mer i ett “varför”. Varför måste jag göra på just det här sättet? Det kändes som jag stått och stampat ett tag och jag behövde tänka mig ett annat liv. Jag la mycket Tarotkort förra året och jag fick hela tiden judgement-kortet. Det betyder ungefär “utvärdering av allt du gjort tidigare”, ett karmakort. Helt bisarrt, av 70 kort fick jag detta hela tiden. Det är väl lite det jag har gjort nu med denna skivan. Utvärderat och bränt allt det gamla jag gjort.‍

Känner du någon press att leva upp till folks förväntningar? T.ex. med tanke på att ”Mörkare” vann en grammis.

Det känns kanske lite annorlunda nuförtiden ändå. Kommer ihåg den där goa känslan som var när jag släppte skivor förr i tiden. Känslan att äntligen få möjlighet att visa folk vad jag håller på med, att bli förstådd liksom. Men jag inser mer och mer att jag aldrig kommer känna att folk förstår det jag gör. Jag har fler ögon på mig nu, och det betyder ju större mängd människor som kanske inte förstår humorn i min musik eller hur jag skriver mina texter. Jag har flera gånger fått kritiken att mina texter ibland är banala. Men då tycker jag de glömmer att jag spelar rockmusik, som bottnar i en blandning av djup och “yeah yeah yeah” liksom. Ta Bob hund som exempel. De har en artistprofil som “skojiga gänget” ungefär, och då blir det ju lätt för folk att greppa de texterna. Men folk verkar ju tror jag sitter med handen på hakan och säger “hmm”. Jag blir jätteglad att folk gillar det jag gör men rent privat så räcker inte det hela vägen. Jag måste hela tiden hitta en anledning till att fortsätta för min egen skull.

Jag måste hela tiden hitta en anledning till att fortsätta för min egen skull.

Påverkar kritiken ditt skapande?

Påverkar inte skapandet direkt, det är snarare lite motiverande. “Nu jävlar”-grejen liksom. Men självklart kan det också vara väldigt tröttsamt.

Du var nyligen i LA med bl.a. Ebbot. Jag är lite nyfiken på vad ni hade för er där!

Först var vi i Vegas och gjorde 2 gigs; jag, Ebbot och Dregen. Vi spelade lite av våra egna låtar och lite covers på två företagsgig. Det var så jävla sjukt den kombon. Kanske två av de roligaste spelningarna jag någonsin gjort. Sen åkte jag till LA i 2 veckor för att jag tänkte att jag skulle skriva och då visade det sig att Ebbot också skulle vara där. Så vi hängde runt lite, hälsade på lite kompisar och så! Jag älskar verkligen LA så det var jätteroligt, men det blev inte så mycket skrivet kanske.

Sugen på att flytta dit kanske?

Det är också tankar som växt fram under tiden jag gjort den här skivan. Jag är född i Hammarkullen och uppväxt i Majorna sedan jag var 4, men det är mycket som är väldigt annorlunda här nu mot när jag växte upp. Jag känner mig nästan lite hotad av tanken på marknadshyror, gentrifieringen och vad man väljer att lägga pengar på i kommunen. Allt bidrar till en samlad känsla av att jag inte riktigt är välkommen här, som att jag långsamt blir puttad på. Men LA var lite speciellt för mig, en sån där plats som jag kände att “här var det!” när jag landade.

LA är ju känt för att vara ett låtskrivarmetropol, skriver du något utanför Slowgold?

Slowgold tar väldigt mycket tid så jag har tyvärr fått tacka nej till alla såna erbjudanden. Jag är ju en positiv människa som gärna hade sagt “Ja!” och vill göra allting. Så det känns så himla tråkigt att behöva säga nej hela tiden, det gör något med hjärnan.

Jag blir lite orolig ändå, kommer du fortsätta som Slowgold i framtiden?

Jomen det tror jag. Det är ju mitt artistnamn och det kommer förmodligen komma mer musik i samma namn i framtiden. Men man vet ju aldrig! Musik kommer det komma i någon form iallafall, jag kan inte sluta. Det spelar ingen roll vad folk tycker egentligen, så länge jag kan hitta en väg och ett “varför” så det känns meningsfullt för mig.

Nästa stopp på Slowgold’s turné är på Katalin i Uppsala imorgon. Därefter kan vi bland annat se henne i Örebro 7/3 och Malmö 13/3.

‍