Under senaste året har bandet släppt flera kärleksexplosioner som "Kom över hit" och "Johan och Sofia kyrka" och sångaren Sebastian Järpehags röst är mer desperat än någonsin och tränger in i de djupaste av hjärtan. I våras släppte de singeln ”Nästan ingenting” med Nadja Evelina, och i mitten av november drar de ut på turné och släpper EP:n "För Evigt".
Jag träffade bandets sångare Sebastian Järpehag i källaren på The Flying Horse i Stockholm för att prata om hans ständiga kamp mot Kronofogden, att leva med klinisk depression, utmaningarna med att försörja sig på kreativitet, ny musik och en turné som kan pågå för evigt.
Sebastian berättar att han gick upp kvart i sex i morse för att dra till ett jobb han hittade via bemanningsbyrån Gigstr, där han skulle koka kaffe.
— När jag kom till jobbet och gick in i köket så stod kocken och gjorde biffar eller nånting och i högtalarna spelades vår låt “Nästan ingenting” med Nadja Evelina. Det var kockens Spotifylista som var på, så när jag kom in i så sa jag ”Det här är ju jag!”.
Kände han igen dig?
— Nej absolut inte. Han tyckte bara låten var bra men han hade ingen aning, sen började snacket gå så varje gång jag kom in i köket sa de ”Men det är ju du! Men det är ju han!”. Jag fick högsta betyg i bemannings-appen sen, så kan ha varit lite därför. Jag har inte varit uppe såhär tidigt på ett år. När jag var runt 20 år så var jag tvungen att gå upp kvart i fem varje morgon då jag jobbade på ett byggföretag i Uppsala.
Förr i tiden kunde jag självmedicinera med någon snabb drog eller halsa en halv liter vin. Men nu när det kommer försöker jag bara embrace it – och det funkar.
Jag reflekterar över att det kan vara ganska fint på morgonen med lugnet, ljuset, sopmaskiner och staden som vaknar.
— Ja, verkligen, om man hinner innan stressen på tunnelbanan. I morse åkte jag efter sex nångång, och då var det lugnt men åker man efter sju så är det helt proppat – då får jag panik. Jag har haft mycket panikångestattacker som kommer tillbaka ibland i trånga miljöer, typ i kollektivtrafiken. Jag blir direkt skakig och jag går från att vara en torr kille till att bli dyngsur av svett på en minut, och så vill jag bara bort från allting. Förr i tiden kunde jag självmedicinera med någon snabb drog eller halsa en halv liter vin. Men nu när det kommer försöker jag bara embrace it – och det funkar. Det är jobbigt såklart men det går över, sen får jag ha med mig en extra tröja ibland säger Sebastian och skrattar.
...och då är det en oklar kille som heter Karakou som hör att han behöver en guide, så han kommer fram och säger 'Karakou fattig, Tin Tin köpa Karakous kanot'.
Hur uttalas Karakou och vart kommer namnet ifrån?
— Karakou uttalas som Marabou, fast med ett lite hårdare ”o” i slutet. Vi hade inget namn till bandet som från början hette Sebastian af Storvreta. Storvreta är en liten ort utanför Uppsala. Och en natt när vi satt och spelade Rappakalja klockan fem på morgonen så sa vi ”Äh, vi måste ha ett bättre namn till bandet”. Och så kom vi att tänka på en Tin Tin-bok som heter ”Det sönderslagna örat” där Tin Tin är ute i djungeln och behöver hjälp av en guide för att hitta till nån indianstam, och då är det en oklar kille som heter Karakou som hör att han behöver en guide, så han kommer fram och säger ”Karakou fattig, Tin Tin köpa Karakous kanot”. Sen så tog vi det namnet.
— Jag tycker om det, men när jag var lite yngre tyckte jag det var dumt att vi valt ett så svårstavat namn.
Det kan ju bli en PR-grej, att när en inte vet exakt hur det stavas så pratar en om det med andra.
— Ja, de banorna har jag tänkt i också, att ”hur kan man få folk att prata om oss?”. Vi har satt upp jättemycket klistermärken genom åren, både i Stockholm och Uppsala. Jag trodde de var slut, men så hittade jag nu 8000 klistermärken där det står "Du kommer inte dö här på golvet i köket" så jag fick en revival och körde upp en massa klistermärken igen. Man märker direkt hur olika street art-konton lägger upp bilder på det, och nuförtiden när vi har lite mer lyssnare än förut, så är det alltid nån som skriver i kommentarsfältet ”Det är ju bandet, Karakou!” och det känns kul, och då vet man att det funkar. Sen så hjälper det också att det ser ut som en varningstext på ett cigarettpaket.
Vi hittade även några 1.5 meter långa klistermärken som några jag känner satte upp på Uppsala Centralstation och dagen efter det gjorde SVT ett reportage om hur clean och städad Uppsala Centralstation var.
— Vi hittade även några 1.5 meter långa klistermärken som några jag känner satte upp på Uppsala Centralstation och dagen efter gjorde SVT ett reportage om hur clean och städad Uppsala Centralstation var. De hade tagit bilder på de enda rena ytorna som fanns, där det inte var några klistermärken, fast egentligen var de överallt.
Hur lärde ni i bandet känna varandra?
— Jag, Anton och Jonatan är syskon och jag gick i gymnasiet med Daniel Nikula där vi ofta lirade på håltimmarna. Nu har vi även Joel Sörsäter på gitarr och hans brorsa Aron på trummor, vi har ju haft Julia Ivansson länge, men hon har ju så himla mycket att göra, så det var dags att ta in en ny trummis.
— Framförallt är vi goa vänner, mardrömmen har ju alltid varit att vi behöver en person som ska spela nåt instrument, och så ska man sätta upp nån lapp i nån musikbutik – det kommer aldrig hända, utan det viktigaste för oss är att det är ett gött gäng att hänga med. Som en gång när vi skulle spela i Nässjö och inte hade någon trummis så tog vi in vår vän Viktor Frank som är eventproducent, han kan ju inte spela trummor men han har ändå rytmen – så han fick sätta sig bakom och köra säger Sebastian och skrattar.
— Det gick jättebra! Vi fick betalt och vi blev bokade till andra gig tack vare det giget. Jag menar – det är härligt att göra grejer ihop med kompisar som man tycker om att umgås med, och kan man göra nånting som man verkligen tycker om att göra, som musik, då är det ju bara ännu bättre.
När jag var hos Kronofogden igen alldeles nyligen så fick jag en delgivning att de skulle plocka mina ägodelar som var värda nånting, och då skulle de hämta gitarren.
På din profil på Instagram så har du som beskrivning ”Delta i min ständiga kamp mot Kronofogden”. Vill du berätta om din relation till Kronofogden?
— Jag är så jävla skuldsatt. Jag köpte en gitarr, en Taylor som kostade 19.000kr och när jag köpte den så fick jag ett kreditkort för att betala av gitarren, och nu är den äntligen betald, men den har kostat 100.000kr med räntor och jag har fortfarande skulder sen dess. Det finns en rolig grej som jag kallar Kronofogdens ironiska cirkel som är att jag hamnade hos Kronofogden tack vare gitarren – eller tack vare att jag är usel på att betala grejer såklart – men jag blev extremt skuldsatt, och när det hade kostat nästan 100.000kr så lyckades jag lösa så att några andra kunde ta över lånet som jag betalade räntefritt till, som jag fortfarande gör. Det här är sju år sen typ. Sen nu när jag var hos Kronofogden igen alldeles nyligen så fick jag en delgivning att de skulle plocka mina ägodelar som var värda nånting, och då skulle de hämta gitarren, vilket skulle ha varit så sjukt ironiskt.
Om man skulle ge en liten käftsmäll till Kronofogden som har försökt att ta din Taylor-gitarr, vilka låtar har du skrivit på den?
— Under de senaste åren… ”Golvet i Köket”, ”Nästan ingenting” och ”Johan och Sofia kyrka”. Typ allt. Affektionsvärdet!
Det känns som att på Kronofogden lyssnar de inte på så mycket musik, utan de lyssnar nog mer på Mordpodden och sånt säger Sebastian och skrattar.
Du kanske skulle skicka en playlist till Kronofogden med låtar som du skrivit på gitarren?
— Ja, men det känns som att på Kronofogden lyssnar de inte på så mycket musik, utan de lyssnar nog mer på Mordpodden och sånt säger Sebastian och skrattar.
— Jag träffade en person som jobbar på Kronofogden på en kräftskiva i somras, som var jättetrevlig, han berättade: ”du kan vara lugn just nu, det är så mycket ärenden och har du inte en halv miljon i skulder så bryr sig ingen så mycket de närmaste tio veckorna”… ja men skönt! Jag kämpar ständigt mot Kronofogden och tar emot alla typer av Swish-betalningar säger Sebastian och skrattar.
— Det här med pengar är förjävligt, vad är problemet med att man inte har pengar? Vad ska man göra? Ska man jobba hela livet 9-17?
Om pengar inte fanns – och du skulle få drömma fritt, vad skulle du göra då?
— Måla eller göra musik. Göra film. Ja, du hör ju... allt det här är ju liksom kreativa saker som man typ inte kan tjäna pengar på. Jag skulle vilja hänga med mina polare och min flickvän typ, men det är ju svårt att tjäna pengar på.
Om jag hade mått asbra och hade haft pengar och haft allt under kontroll, så undrar jag vilken musik som hade skapats då.
Musik, konst, film och alla kreativa saker, det är ju så jävla viktigt. Fan, varför går det inte runt för?
— Sen är jag också livrädd att, om det går riktigt bra för mig, så tänker jag att allting kommer bli mycket sämre – att skapandet kommer bli sämre om man är nöjd. Det är också en av tidernas klyscha ”Lidandet föder konsten”. Om jag hade mått asbra och hade haft pengar och haft allt under kontroll, så undrar jag vilken musik som hade skapats då. När jag sa det där själv så hör jag ju hur pretto det lät…
— Ofta när jag mår bra så blir det inte så mycket musik. Vi var förband till Melissa Horn för fyra år sen i Skellefteå, jag tycker hon är superduktig på melodi och text, och då sa hon på scenen: ”Det är många som säger att min musik låter likadan och att jag är så himla ledsen, men då ska man veta det också att när jag mår bra så gör jag ingen musik, utan jag gör bara musik när jag är ledsen”. Jag fick en ny respekt för henne där, och jag fattar absolut den grejen.
Gör du främst musik när du är ledsen?
— Jag gör väl musik i alla lägen, men den musik som verkar omfamnas mest av lyssnarna är musik som jag har gjort när jag mått som sämst. Det är svårt att göra glad musik som inte blir smörig. Om jag mår bra gör jag väl annat, då drar jag väl ut och festar tills jag mår dåligt säger Sebastian och skrattar.
Det är inte så att jag försöker hålla mig i dåligt skick för att 'då kanske jag kommer kunna skriva en bra låt sen'.
Om du nu är rädd för att må för bra, lägger du då kanske upp det för dig själv så att du till slut faller tillbaka och mår dåligt?
— Det säger mina psykologer alltid att jag ska passa mig för att tänka – jag tänker inte så. Jag är inte rädd, jag skulle vilja må bra – tro mig – jag skulle så himla gärna må bra. De senaste fem åren har jag testat tio olika antidepp, och jag tar en nu som verkar bättre än de andra jag har testat. Det är inte så att jag försöker hålla mig i dåligt skick för att ”då kanske jag kommer kunna skriva en bra låt sen”.
Jag har mycket mer att leva för nu än vad jag hade för några år sen, jag vill göra saker, jag vill inte dö. Jag har fyllt 28, så det är försent att bli legend genom att dö, utan det skulle jag gjort förra året.
— Jag tror att det är i mellanperioderna, när man har mått piss och börjar må bra eller när man har mått bra och börjar må piss, i mellanrummet mellan topparna och dalarna som man kan hitta inspirationen och nånting att prata om. Mår man för dåligt orkar man inte göra nånting, och mår jag för bra så bryr jag mig inte om att göra nåt sånt. I mellanperioderna så är det ju nånting som händer i livet, det blir en skillnad. Jag har blivit så bekväm också. När man har varit på botten mycket så lär man sig att hitta där, man lär sig hur det fungerar och man vet om vilka lagar som gäller där. Jag har mycket mer att leva för nu än vad jag hade för några år sen, jag vill göra saker, jag vill inte dö. Jag har fyllt 28, så det är försent att bli legend genom att dö, utan det skulle jag gjort förra året säger Sebastian och skrattar.
Jag känner inte igen mig själv, men jag mår ju asbra och tänker "Jaha, vad gör jag nu? Ska jag diska kanske? Ska jag vika ett pappersflygplan eller blåsa såpbubblor?” Vad gör folk som mår bra? Vad gör dom?!
— Som sagt så känner jag mig själv när jag är på botten, men jag vet inte riktigt hur jag funkar när jag mår bra. Det har varit fem gånger på några års tid under korta perioder som jag verkligen har mått bra. Jag känner inte igen mig själv, men jag mår ju asbra och tänker "Jaha, vad gör jag nu? Ska jag diska kanske? Ska jag vika ett pappersflygplan eller blåsa såpbubblor?” Vad gör folk som mår bra? Vad gör dom?!
Och då blir jag arg och missunnsam på de personerna, fast jag inte vet något om dem. De kanske också har haft ett jävla piss innan, men så fort jag ser dem gå runt i sina kostymer och snacka om siffror och grejer, så vill jag spy.
— Frågan är ”Mår nån ens bra?”. Som idag när jag jobbade på det här eventet på Epicenter, där det fanns en massa tänkare och workshopsrika. Eftersom att jag var nån slags värd där idag så kunde jag vara mitt bland alla och höra hur folk snackade om livet och vad de ska göra i jul. De går runt i sina fina kostymer och putsade fasader, jag vill inte ens veta vad som döljer sig bakom dem. Och då tänker jag på mina polare från förr som är nere i rännstenen, som jag vet har så sjukt mycket potential men som förmodligen aldrig kommer att kunna använda den. På de här superföretagen finns det säkert Art Directors som inte skulle ha en chans mot min polare Ben Josua Mattsson som är bäst av alla jag vet på tavlor, airbrush och tatueringar men han har tagit så mycket skit i livet, så han kommer aldrig ha nån chans att komma in på något sånt ställe. Och då blir jag arg och missunnsam på de personerna, fast jag inte vet något om dem. De kanske också har haft ett jävla piss innan, men så fort jag ser dem gå runt i sina kostymer och snacka om siffror och grejer, så vill jag spy. Jag hatar framgångsrika personer säger Sebastian och skrattar. Det är avundsjuka såklart.
— Skit vad jag babblar mycket om mitt elände nu, men för mig är det också skönt att göra det. Vi släppte en singel som hette ”Torskar aldrig” som är en jätteglad låt, så fick vi massa gigs och blev Cirkusbandet Karakou, vi hade till och med en backdrop där det stod ”Karakou – Sveriges trevligaste band” säger Sebastian och skrattar.
'Vemod med en gnutta hopp' – det tycker jag att vi är. Det här vemodiga, det behöver inte vara att nån säger 'det kommer lösa sig' – men just känslan av att det eventuellt kanske kommer lösa sig – det är det viktiga.
Vad har ni för tagline idag då?
— Sveriges otrevligaste band. Nej men, jag vet inte, jag önskar jag hade något kvicktänkt där. Vi hade en presstext länge som vi inte har kvar nu som sa: ”Den perfekta blandkombinationen av Timbuktu och Lars Winnerbäck”. Vi alla ville spy när vi såg den, men den gav oss en massa bra grejer. Men nu skulle jag säga: ”Vemod med en gnutta hopp” – det tycker jag att vi är. Det här vemodiga, det behöver inte vara att nån säger ”det kommer lösa sig” – men just känslan av att det eventuellt kanske kommer lösa sig – det är det viktiga. Hoppet är det sista som överger människan, förutom här på The Flying Horse, här är det det första som överger människan säger Sebastian och skrattar.
Börjar det lösa sig nu?
— Nä, eller som sagt, jag jobbade första gången nu liksom för att få in pengar till hyran. Sen har jag en Podcast som heter Sebbes Fotarbete där folk har börjat betala för att få låtidéer. I podden spelar jag upp en liten bit av en låtidé, och blir man betalande prenumerant av podden så får man en Dropbox-mapp där jag lägger in låtidéerna. Och det har funkat, så nu kan jag finansiera mitt pendelkort mellan Stockholm och Uppsala varje morgon, så det är ändå nånting.
Låten 'Johan och Sofia kyrka' skrev jag dagen efter jag hade träffat henne, för att jag blev så himla kär.
— Sen har jag en flickvän, Sofia, som är helt otrolig. Vi hade vår första dejt här på The Flying Horse, så det var därför det var lite extra att gå hit. Låten “Johan och Sofia kyrka” skrev jag dagen efter jag hade träffat henne, för att jag blev så himla kär, och några dagar senare så släppte vi låten och spelade på Sofia kyrka. Sofia var också där och efter det så var det klart säger Sebastian och skrattar lite nostalgiskt.
Hon visar mig mycket musik som jag verkligen tycker om, jag brukar avsky när folk tipsar om musik. Ofta när folk tipsar om nånting så är det inte så bra.
— Hon visar mig mycket musik som jag verkligen tycker om, jag brukar avsky när folk tipsar om musik. Ofta när folk tipsar om nånting så är det inte så bra. Men hon och jag skaffade varsin playlist, det är väl den moderna versionen av att ge blandband till varandra. Hon visade massor av bra artister och låtar, som till exempel Honungsvägen och Katohjärta. Katohjärta är fan tunga alltså.
Karakou är på gång med att släppa EP:n ”För Evigt” och i mitten av november dra de ut på turnén ”För Evigt”, bland annat i Stockholm, Göteborg, Linköping och Uppsala.
— Det är roligt, så om tio år kommer vi kunna dra ut på samma turné igen eftersom den heter ”För Evigt”. Det är kul också att göra en turné där vi är enda bandet, och istället för att ha ett förband har vi komiker.
Vad handlar EP:n om?
— Ofta när vi gör låtar, så handlar de antingen om kärlek, ingenting eller depp. Man är förälskad kanske och har lite hopp – man har tagit ut förlusten i förskott. Vemod med en gnutta hopp typ, det är de låtarna jag tycker om bäst själv. Låtarna har jag gjort under de senaste två åren, så vissa är lite deppiga och vissa är lite gladare. Dels är EP:n en shout out till Ison & Fille som släppte en platta för 8 år sen som hette ”För evigt”, eftersom jag är hiphoppare i grunden. Det har alltid varit ett mål att släppa en platta som heter ”För evigt”.
Jag tycker det är häftigt hur det funkar när man slänger ut sig nånting halvdant på känsla.
— Fast i och för sig… vi döpte ju plattan efter låten ”För evigt”… äh, jag har ingen aning längre, det är så typiskt, när man gör nåt som är lite tramsigt, som inte betyder så mycket i stunden. Och sen ju längre tiden går och man låter det gro, så kan saker som inte hade så mycket mening, få en mening. Ibland när vi skriver låtar, framförallt jag och Anton som improviserar mycket, så har Anton gjort en låtskiss eller när jag skickar nåt röstmemo så säger vi ”Skit i texten!”. Sen går det några veckor, och så säger jag om hans låttexter ”men vadå texten är ju bra?!”. När jag hörde den tyckte jag det betydde nånting, och då börjar det betyda nånting, lyssnare kanske hittar en betydelse själv. Jag tycker det är häftigt hur det funkar när man slänger ut sig nånting halvdant på känsla.
Vi går ut från The Flying Horse som spelar Baccara och "Yes Sir, I Can Boogie" i högtalarna och vi tar följe upp till pendeltåget.
