Vinden på Färgfabriken fungerar som greenroom under endagsfestivalen Heaven Up Here. Utan konst häruppe ekar allt vitt: golv, väggar och tak. Lite tvättinrättning tänker jag, …eller hmm…sluten avdelning. En lite dubbel känsla precis som med Duschpalatsets låtar – peppig musik där texterna dryper av ångest.
Bandmedlemmarna Viktor Sandström (sång, gitarr), Alva Nylander (sång, synt), Carolina Sandström (bas) och Nike Vejbrink (trummor) sitter avspänt runt ett vitt bord och någon nervositet inför giget märks inte. Däremot en härlig varm energi mellan vännerna (och syskonen) i bandet. De fyller ofta i varandras meningar som man gör när man känt varandra jättelänge.
Kanske inte så konstigt att nervositeten inte syns. Att spela live är något Duschpalatset redan gjort massor. Och live är viktigt, för att inte säga centralt. Att testa låtarna på scen är ett fundament i bandets låtskrivarprocess.
Alva: Det är först när vi kört en låt live som vi vet om den håller överhuvudtaget. Vi har inte så mycket tålamod heller. Vi gör låten och sen fixar vi inte så mycket mer med den. Håller den ska den ut.
Carolina: Ja, vi är väldigt otåliga så.
Viktor: …och i repan når vi sällan ända fram. Det låter alltid mycket bättre på scen också.
Bandet pratar ett slag om varför de sällan är nöjda med repen, och att de egentligen spelat ihop jättelänge, men ändå inte tycker de är särskilt tekniskt avancerade.
Nike: Vi är absolut inte ett jam-band. Vi jammar inte, vi tragglar... *skratt*
…Kunde vi spela snabbare så hade vi kanske försökt oss på punk eller hardcore...
Viktor: Sant… Kunde vi spela snabbare så hade vi kanske försökt oss på punk eller hardcore också. Jag älskar ju sådant. Men vi har en ganska tydlig bild av vad vi kan göra. Vi gör det bästa av våra förmågor, och därmed blir också låtarna lika.
Carolina: Och vi är rastlösa! Vi vill få ut låtarna.
Viktor: Vi pratade om det igår! Om att Spice boys spelade in alla grunder till sin debutskiva ”Glade” på två dagar, men sen la pålägg i ett halvår! Det är ju för att de är så kompetenta musiker och vill prova olika vägar och så, men jag blev livrädd…!
…men du blev lite sugen Alva, du är ju lite perfektionist ändå…?
Alva: Ja, jag gillar egentligen tanken att få sitta länge. Jag vill ju åt låtarnas fulla potential… men jag vill ju samtidigt få ut musiken!
För Duschpalatset resulterar den där otåligheten i produktivitet och att de har mycket material. Förutom det hyllade debutalbumet ”Vinnarmusik” och bandets två första singlar ”Sjöstjärnan” och ”Drönaren” finns ca 14 oinspelade låtar till.
Alva: Ja ”Vinnarmusik” är ju liksom länge sen nu. Den sista av de låtarna skrevs i maj 2017. Och sen så skrev vi ju ”Karon” och ”Hjärnan hjälper ingenting” ganska nyligen, men de skulle ju egentligen inte med.
Viktor: Kul! Ja den spelade vi in helt själva i replokalen – den mest hemmagjord låten av alla. Albumproducenterna sa ”ni måste spela in allt helt live”, men vår kompis Mange (Magnus Bergman som också spelade in bandets första singlar) kommer från hardcore och i sån musik sätter man sällan allt live så hans approach var: ”trummorna först, …basen på det”, och så vidare, och då låter ju resultatet annorlunda.
Jag tycker det blev en bra smakbrytare på skivan!
Vi har tragglat runt sen vi var barn! Vi liksom… är…barn fortfarande.
Viktor: Avundsjukan har varit jätteviktig som drivkraft! När vi startade upp så var det massor av band armlängds avstånd som gjorde det vi ville göra…Spice boys, Det Jordiska … dom verkade veta exakt vart de ville. Vi har tragglat runt sen vi var barn!
Vi liksom… är…barn fortfarande.
Carolina: Vi kommer alltid vara barn när vi spelar!
Viktor: Inte textmässigt i alla fall… *skratt*
Carolina: Det vill vi ju inte att det ska göra…
Nike: Det är inte så att vi repar sååå ofta …*skratt*
Viktor: Vi är för gamla (fast vi är unga), för att riskera att bli så där djävla bra på ett instrument.
Alva: Och vi bor ju inte på samma plats. Jag flyttade ju till Malmö (och precis nu till Stockholm) så då kan man inte tokrepa tillsammans…
Viktor: Distansen räddar oss och konserverar därmed soundet!
Alla: *skratt*
Känslan av att det var lätt att hålla på med musik. …och det fanns scener man kunde spela på fast man var superny!
Nike: Det har haft väldigt stor betydelse! Känslan av att det var lätt att hålla på med musik.
Carolina: Man visste redan vem på diverse Studieförbund man skulle kontakta...
Nike: …och det fanns scener man kunde spela på fast man var superny! Nu är det väl lite sämre med det. Mycket har stängt ner, men det finns i alla fall en vilja att arrangera spelningar och så.
Alva: …och att folk vill gå på spelningar!
Viktor: Men fler och fler i vår generation flyttar iväg också. Ludvig Holmberg (i punktrion Parks) som var ett nav i musikscenen i Umeå, arrangerade vardagsrumsspelningar, katalogiserade alla Umeåbanden osv …även han flyttar ju!
Alla: *tystnad*
Viktor: …så Umeå kanske inte är bensinen som håller igång banden över tid… utan mer ett klimat som är tillåtande att växa till sig i. Men med det sagt så är nog Umeå fortfarande den mellanstora stad som är bäst att spela i.
Vi har ett stort antal ”Dad-fans”, typ 35-40 åringar som tycker det är så djävla kul att vi håller på!
Bandet berättar också om en generös äldre generation som supportar. De som spelade indie, pop, hardcore och punk på 90-talet:
Viktor: Vi har ett stort antal ”Dad-fans”, typ 35-40 som nu tycker det är så djävla kul att vi håller på!
Viktor: Om man skriver väldigt specifikt så kan resultatet bli väldigt generellt.
Viktor: Ja…det känns läskigt när man sjunger den skiten live… haha. Om jag hade sett mig själv hade jag tänkt, vilken toy det där är… *skratt*
Viktor: Det finns lite olika historier och mytbildning: Namnet på en Tove Jansson-bok… Det är också ett ord med skitbra antal stavelser och tillräckligt mycket frågetecken.
Alva: Mycket kommer från humorgruppen Klungan och karaktären Job Anderson …
Viktor: …han är ju då fiktiv folklivsforskare och ska räkna upp allt som är så djävla bra med Västerbotten. Så då räknar han upp ett kalhygge…
Carolina:…Duschpalatset i Malå, Hyreshuset i Täfteå…
Viktor: Jo, men jag har snackat med en kompis i Malå som sagt ”jag ska ta dig dit!”
Viktor: Den ska jag sno!
Och så lite ”Breakfast Club, …den här…” *näven upp i luften* …Vinnarmusik! Revanchgrejen!
Ett dubbeltydigt namn är ofta bra. Som ”Vinnarmusik”. Man fattar direkt att det inte är 100% sol i den heller…
Viktor: Jag hörde ett skittight band genom väggen i repan en dag… och hann tänka att man hör exakt hur snygga och problemfria dom är. Det låter som ”vinnarmusik” helt enkelt. Men lite ironi i.
Nike: Och så lite ”Breakfast Club…den här…” *näven upp i luften*…Vinnarmusik! Revanchgrejen!
Viktor: Det är min flickvän Lisa Bergman som broderade den inför vårt första gig.
Alva:…fan! Den kanske är i någon flyttlåda…
Carolina: Den hänger med på alla spelningar annars.
Nike: Hon broderade även singelomslaget till ”Drönare”…
Nike: De små intima gigen är roligast!…till exempel hos Umeåkollektivet i deras vardagsrum. Eller uppe på Föreningsgatan i Luleå – det är hur kul som helst!
Carolina: Det ska vara känslan av att man spelar för sina kompisar…
Alva: Mattias Alkberg var min bästa hittills tror jag… när vi var förband. Det var riktigt bra. Så många kom fram efteråt…
Nike: …var det då dom började bugga?
Folk fejkar inte dans framför scen. Det är ett gott betyg.
Duschpalatset ska nu bryta upp livegiggandet med inspelning. De 14 nygamla låtarna ska fastna på skiva och det börjar de med direkt nu.
…D-vitaminbrist. Fara iväg! Eskapism. Även soundmässigt.
Alva: Resor, bil, semester…
Viktor: D-vitaminbrist. Fara iväg! Eskapism. Även soundmässigt.
Carolina: Transport!
Viktor: Nu vet vi ju vad vår grej är! Och då vill man ju uppdatera det lite på nästa skiva. Där kommer eskapismen in. Den nya skivan är någon slags halvtrygg eskapism för oss… vi kastar oss inte helt ut i det okända, men försöka ändå bredda lite grann. Vi är ju absolut inte färdiga med det här soundet!
