Det har knappt gått ett halvår sedan Augustine släppte sin debutsingel ”Luzon”, och efter den kom uppföljaren ”A Scent Of Lily”. Båda visade sig bli succéer, den sistnämnda klättrade i dagarna upp till P3s A-lista, och både den och ”Luzon” satt bekvämt på förstaplatsen på Hype Machines topplista. Och idag släpps den efterlängtade debut-EPn från den skönsjungande prinsen från Jörlanda. Augustine had me at falsetto och jag är mer än redo att bli golvad ännu en gång.
Augustine lyckas snabbt sätta sin egen prägel på varenda spår och det med en väldigt kraft, det är tydligt att han hittat sitt eget sound redan vid sin debut
Debut-EPn ”Wishful Thinking” består av fem spår, två som redan spelats flitigt och tre nykomlingar. Men det tar inte lång tid innan de två tidigare nämnda visar vägen för övriga spår och jag förutspår en väldigt ljus framtid även för dessa. Augustine lyckas snabbt sätta sin egen prägel på varenda spår och det med en väldigt kraft, det är tydligt att han hittat sitt eget sound redan vid sin debut, vilket gör att de nya låtarna redan efter en lyssning får en att känna sig som hemma i Augustines nu äntligen påfyllda musikaliska bibliotek. Ezra Koenig och Mark Foster är namn som flitigt förknippats med Augustine men trots stora likheter röstmässigt går han sin egen väg, det är en självsäker balansgång mellan ett retroklingande ljud och ett nutida. Det råder inga tvivel om att Augustine vet vad han håller på med.
EP:n är en expressiv sådan byggd på exponerade känslor i form av texter om kvävande kärlek, ångest och vemod, musicerade till bästa möjliga resultat.
EP:n är en expressiv sådan byggd på exponerade känslor i form av texter om kvävande kärlek, ångest och vemod, musicerade till bästa möjliga resultat. Känslor tonsatta av en bekant falsett-ton som nu tryggt sällskapas av flera olika röstlägen, ett bevis på ett musikaliskt geni och en större förmåga än vad en först trodde var möjligt, kom igen! Huvudspåret ”Wishful Thinking” beskrivs av geniet själv som ett försök till en synthpoplåt att förlora sig själv i. Och trots en mycket väl fungerande låt att förlora sig själv i är det kanske plattans mest oväntade spår, den skiljer sig från de andra spåren och det annars pop-mysiga soundet som vi nu blivit bekanta med. Den siktar lite högre och resultatet blir precis det som Augustine efterlyste.
Och från att gå vilse i en synthpoplåt till att drömma om dopp i alldeles stilla hav, fräkniga näsryggar och borttappade solglasögon – andra spåret ”Viola” beskrivs som en text som vuxit fram ur en inre konflikt kantat av prestationsångest och oro, och trots en mörk och dyster bakgrundshistoria är resultatet en nästan vidrigt bra låt som åtminstone jag inte kan sluta lyssna på.
Sista spåret är en perfekt rofylld avslutning på EPn som får en att vilja hålla om Augustine och se till att inget sårar honom någonsin igen.
Sista spåret, ”Slacks”, är trots EPns smådeppiga texter den första och enda låten som faktiskt är just sådär – smådeppig. Det är plattans enda ballad där Augustine sjunger om en distansrelation som inte höll hela vägen och om de negativa effekterna det gav. Det är vackert pianospel och bedövande skönsång som ror en i hamn. Sista spåret är en perfekt rofylld avslutning på EPn som får en att vilja hålla om Augustine och se till att inget sårar honom någonsin igen. ”I look so fucking helpless in these slacks” sätter sig på minnet och jag hoppas detta musikaliska geni kan bära upp sina slacks med bättre självförtroende nu efter att ha skapat detta musikaliska stordåd.
