Foto:
Alma Bengtsson
"Vi är inte här för att berätta det som redan har sagts"

Stilla Havet släppte förra hösten EP:n "Verklighet Och Fantasi" som skrevs under atombombshot i Nordkorea, en skiva som satte riktningen för deras kommande album "Brinnande Horisont". Vi träffade Elias Eriksson, August Borg och Jeanette “Nettan” Axlander i bandet Stilla Havet i skybaren på Scandic Ariadne för att prata om plattan, 80-talet och att käka svampsoppa utanför Tjernobyl.

Jag går över bron och följer vägen till Scandic Ariadne och får en lätt obehaglig känsla i kroppen. Det blåser kraftigt, och det har precis börjat bli kyligt. Jag inser existensen av Cesium i benmärgen som ekar från olyckan i Tjernobyl ‘86. Jag går upp till skybaren på hotellet och möter bandet som beställer drajjor i baren.


Vi sätter oss i en soffgrupp i hörnet av rummet och på bordet framför oss står det ett ljus som drivs av el och skiftar färg.

— Kanske något vi skulle tänka på till scenshowen, vi köper in 80 stycken sådana här säger August lite skämtsamt.

Vi har ett fett tyskt stroboskop som Nettan snodde på raveklubben Docklands, som är fullständigt brutal.
På tal om scenbelysning. Hur ser det ut live?

— Det är en triad av laser, rök och stroboskop. Vi har ett fett tyskt stroboskop som Nettan snodde på raveklubben Docklands, som är fullständigt brutal.

— Och lasern har du köpt i Kina berättar Elias och tittar på August. Som är farlig för ögonen.

— Ja, den olagliga lasern från Shanghai berättar August och skrattar... Så det är det visuella. Det är viktigt.

Hur kom det sig att vi hamnade här i skybaren på Scandic?

— Vi försöker ha en festlig approach. Det blir ganska bra i det här 80-tals stuket. Vi ville ju egentligen vara på Café Opera, det var ju målbilden. Säger Elias.

— Det misslyckandet tycker jag illustrerar lite av det vi letar efter även musikaliskt, att det inte är det 100%-Cafè-Opera-perfekta. Scandic Ariadne har nån slags folkhemslyx. Det är från 80-talet och byggt i en tid av stora utsvävningar, stora visioner och ambitioner, och sen har det bara stått här och inte hänt så mycket mer. Men folk kommer fortfarande hit och har kul.

Det misslyckandet tycker jag illustrerar lite av det vi letar efter även musikaliskt, att det inte är det 100%-Cafè-Opera-perfekta. Det är nån slags folkhemslyx.
Foto: Alma Bengtsson

— 80-talet påminner ganska mycket om nutiden. Vi har en låt som heter “Cesiumdroppar”, som handlar om Tjernobylkatastrofen och kalla kriget, världen rasade samman och det håller på att hända igen. Vi gör samma misstag. Vi bygger ju maxade grejer nu som säkert kommer att ses som misslyckanden berättar Elias.

August fortsätter…

— Det fanns ju nånting speciellt med 80-talet, som också finns nu. På ena sidan hade man kalla kriget, och vilken sekund som helst kunde mänskligheten förintas i av atombomber, och samtidigt gasade man på mer än nånsin i populärkulturen; man gjorde fetare filmer, dyrare skivor, snyggare kläder och större fester. Jag tror att det är ganska allmänmänskligt, att när det är obehagliga tider söker man maximal stimulans och gör de mest galna konstnärliga uttrycken.

I deras texter reflekterar de ofta över framtiden som ganska mörk.

— Samhället ser väl inte jätteljust ut. Det enda vi kan göra är att återspegla vad vi känner och inspirera folk. Att musik kan vara ett sätt att uppmärksamma och berätta om det. Berättar August.

— Men visst ser det mörkt ut framåt fortsätter August och blick ut mot Östersjön och pekar på himlen som kör ett domedags spel längs den brinnande horisonten.

Nu har vi en situation när det känns som att hoten och undergången må vara imorgon med atomkrig eller om tio år med klimatet som går åt pipan, det är ju närvarande i våra liv och det märks väl i våra låtar, det är ju inte happy-go-lucky hela tiden.

— Många av de här vålnaderna som fanns på 80-talet har ju verkligen vaknat till liv igen. När vi växte upp på 90-talet var ju kalla kriget slut och Sovjet föll, vi hittade mycket av vår identitet och det fanns en tro på att alla stora konflikterna i världen var över och nu skulle allting blir bra. Och nu har vi en situation när det känns som att hoten och undergången må vara imorgon med atomkrig eller om tio år med klimatet som går åt pipan, det är ju närvarande i våra liv och det märks väl i våra låtar, det är ju inte happy-go-lucky hela tiden.

Foto: Alma Bengtsson

Elias Eriksson och August Borg spelade tidigare i punkbandet Alarmrock och turnerade i Vitryssland och Ukraina, käkade svampsoppa i Gomel, 12 mil från Tjernobyl, och lärde känna Nettan på en tågstation i Östra Vitryssland under hennes turné med punkbandet I Love You Baby.

— Ja, det var lite dimmiga resor berättar August. Punkband med tonåringar i Vitryssland…

Vi spelade ibland på hemliga fester som arrangerades av oppositionella, det hände ju att KGB kom och drog ut sladden, så fick vi inte spela längre.

— Vi spelade ibland på hemliga fester som arrangerades av oppositionella, det hände ju att KGB kom och drog ut sladden, så fick vi inte spela längre. Det hände en gång när vi spelade i Minsk. Berättar August.

August fortsätter...

Gomel är speciellt. Det ligger i Vitryssland, och det var en av de orter där det mesta av det radioaktiva nerfallet från Tjernobyl hamnade. Vi kom dit med vårt band och skulle spela, vi var väl 19 bast, och det var några punkare i vår ålder som hade arrangerat det här giget och de hade lagat middag till oss. De hade verkligen kämpat, och då var just huvudrätten svampsoppa och vi frågade på lite dålig engelska om det var hemplockad svamp.

De hade verkligen kämpat, och då var just huvudrätten svampsoppa och vi frågade på lite dålig engelska om det var hemplockad svamp. Berättar August.

— Vi var ju svinhungriga på vägen dit och hittade nån Snickers, för vi ville att det skulle vara folierat. Berättar Elias.

— Så det var bara att hålla god ton och trycka i sig svampsoppan. Det gick ju bra, eller vi får väl se om några år. Berättar August.

— Ett av knepen för att hålla becerellen nere var att dricka mycket Vodka, de sa ju till befolkningen: “Dricka Vodka, det kommer att rädda er!”. Berättar Nettan.

Så när jag startade Stilla Havet, så tänkte jag 'Vad är det mest neutrala och coola man inte kan få följdfrågor på?'
Vart kommer namnet Stilla Havet ifrån?

— Jag spelade i ett band som heter Boris och The Jeltsins, då var det alltid den frågan “Vart bandnamnet kommer ifrån?”, jag var så trött på det. Så när jag startade Stilla Havet, så tänkte jag “Vad är det mest neutrala och coola man inte kan få följdfrågor på?” så då vart det Stilla Havet. Vi gick ju åt ett mörkare håll musikaliskt och det finns något mäktigt och ogreppbart med bandnamnet.

Foto: Alma Bengtsson

Bandet har beskrivit deras nya album med orden: “‘Brinnande horisont’ är ett kondensat av känslan när livet rinner mellan fingrar som spärrats upp för att försöka fånga drömmar och lycka.”. Första gången jag läste de orden så var jag tvungen att läsa dem igen, och när jag gjorde det fick jag en klump i magen och tänkte – fan vilken vacker beskrivning av hopplösheten. Vilket också är genomgående i deras låtar, att tragiska saker beskrivs väldigt vackert.

Vi är inte här för att berätta det som redan har sagts, utan det här är från tårna och hela vägen

— Man blottar ju sig, i sitt sökande efter lyckan. För att hitta den så måste vi öppna upp oss, vi måste ta av oss våra rustningar, och gå ganska nakna ut i livet, och då är vi ju helt blottade inför den vardagliga kritiken, undergången eller misslyckanden som kommer. Men vi ser inga alternativ, det är så vi måste göra det, och så är det även musikaliskt. Nu har vi gjort en skiva där vi blottar oss, för att det är det enda sättet att få fram det vi vill säga, och då kommer några tycka att det är pretentiöst, dåligt eller töntigt men vi är inte här för att berätta det som redan har sagts, utan det här är från tårna och hela vägen. Berättar August.

Elias fortsätter…

— Och det är väl hela konceptet på skivan, att vi skulle ha en annan ingång på hur vi skriver. När jag skrev första skivan “Börja på ett slut” var den mer i klassisk punkanda och politisk. Jag skrev den som jag alltid har skrivit låtar, och här har vi försökt att lyssna mer på oss själva och känslorna, istället för floskler. Det är roligt att skriva på det sättet.

August bodde i Nordkorea några år och under den tiden skrev de EP:n “Verkligheten och Fantasi”.

— Jag tyckte det var en intressant plats att ta en kreativ process till, då kom Elias dit, så skrev vi de här låtarna, och spelade även in några av grunderna till nya plattan. Berättar August.

Elias fortsätter...

— Vi har hållit på med skivan ganska länge. Efter första skivan så kom August med i bilden och då började vi skriva ihop, och sen har vi arbetat med denna i två år, och hittat det sättet som vi vill jobba på och vad vi vill få fram, och tycker vi har lyckats väldigt bra.

— Som du hör på skivan är det mycket trummaskiner så vi har inte varit så beroende av studion och spela in trummor, sen har Daniel “Fagge” Fagerström producerat. Tidigare har jag bara gått in i studion och spelat in skivan sen är det klart, men nu har det skickats mellan och gått lite mer turer. Det har varit ett kul sätt att jobba på.

Skivan är skriven i Nordkorea, Pyongyang, Adelsö, Roslagen, New York och Paris. Det har funnits någon idé att röra sig berättar August.

— Därav hela den här jetset profilen som vi har berättar Elias och skrattar lite.

— EP:n “Verkligen Och Fantasi” som kom för ett år sen, var en milstolpe som markerade att “Nu är vi färdiga med det här rockband soundet” och så tog vi projektet i en ny riktning med den EP:n, som har ett helt annat sound och berättande. Berättar August.

Foto: Alma Bengtsson
Men det är kanske inte så farligt med tanke på hur omvärlden ser ut, att man kanske måste zooma ut ibland och byta fokus
Låten “Hjärtstopp” är en av mina favoriter på nya skivan. Vill ni berätta lite om den?

— Det är väl just den här tristessen, att livet tuggar på. Man går och hämtar och lämnar på förskolan, sliter och försöker att hålla ihop sitt eget liv. Men det är kanske inte så farligt med tanke på hur omvärlden ser ut, att man kanske måste zooma ut ibland och byta fokus. Berättar Elias.

August fortsätter...

— Men också hoppet i den, för den beskriver ju också någon slags relation, beröring och närhet. I det här supermörkret som vi skildrar i många låtar, med undergången och slitet på Ringvägen, så hoppet och det vi kan hoppas på finns i närheten, relationerna och oss emellan. I de stunderna, även om hjärtat stretar på och pulsen slutat slå, så i beröringen och i gemenskapen så kan man ju stanna den här nedåtgående spiralen, och allt det här hemska för några sekunder, och bara befinna sig där och då. Det är väl någonting alla människor strävar efter, att få de här sekunderna av hjärtstopp.

Det är väl någonting alla människor strävar efter, att få de här sekunderna av hjärtstopp.
Foto: Alma Bengtsson

Utanför fönstret, som alldeles nyss projicerade jordens undergång längs horisonten börjar nu rita början på en regnbåge, som slutligen blir en full, dubbel regnbåge.

Vad händer för Stilla Havet framöver?

— Det närmsta är Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan den 27 september, sen åker vi till Göteborg dagen efter och spelar. Vi släpper ju albumet på Novotonfesten, men sen har vi releasefest på Paradiso veckan efter den 4 oktober. Berättar Elias.

— Vi kommer att köra live nere i källaren på Paradiso, sen kommer det vara DJs däruppe, bland annat Kicki från Honungsvägen, och vi kommer att köra videoprojektioner från Nordkorea.

Lyssna på Stilla Havets senaste singel "Cesiumdroppar" nedan.
Följ vår kanal på YouTube för att se fler SAVANT Live Sessions.
Följ vår spellista, SAVANT Musikradar, för att upptäcka ny musik

Kommande spelningar

Hittade inga relaterade spelningar

Du kanske även gillar

Fortsätt läsa